Äppelkaka och morotsmuffins för barn och alla andra

Det uppstod ett bakningsbehov. I måndags var mina föräldrar här och medförde en hembakad äppelkaka till kaffet. Det råkade sig så att Noa skulle äta samtidigt. Jo, tjosan! Han såg nog vad som var godare....

Jag smugglade ner två bitar hembakt bröd (som han annars brukar gilla) i kakformen och gav en sån till honom. Han bevärdigade den inte med en blick utan fortsatte peka. Jag gav en brödbit till och samma sak hände. Sen gav jag honom en liten minibit äppelkaka och han sken upp direkt och proppade in biten i munnen. Hur kunde han se skillnad så direkt på lite ljusgul och svagt brödbeige? Så stor färgskillnad var det inte. Han har ju knappt ätit kaka förr?! Man tycker ju att han skulle ha tagit emot brödet, tittat och kanske smakat innan han förkastade det.

Nåja, eftersom vi har en massa äpplen ännu tänkte jag att det är väl lika bra att baka en egen kaka till honom och fylla frysen.

Hittade ett recept hos Mejas mat, har testat flera av hennes barnrecept förr. När jag smakade på smeten tänkte jag att det var minsann ingen höjdare men hoppades att Noa skulle gilla, han som inte är van med socker. Kakan blev i alla fall väldigt lik mommos. Men när jag smakade på kakan tyckte jag också den var helt okej. Kanske inte om man förväntar sig kaka, den smakade mer som scones. Men som nåt smått tilltugg till kaffet utan det onyttiga sockret är den helt okej.

Jag gjorde dubbel sats och vispade 4 ägg och blandade i 150 g smält smör, 2 dl mjölk, 7 dl vetemjöl, och 5 tsk bakpulver. Snabbt och enkelt. Det blev lagom till lasagneformen i teflon (25 x 32 cm). Skalade äpplen och skar i småbitar som jag strödde över, ganska rikligt för att ge sötma, men inte 28 hela äpplen som det stod i receptet. Men mina äpplen var ju inte små heller. Strödde över kanel och gräddade i 175 grader i 20 minuter. Funderar om jag borde ha haft högre ugnstemperatur och kortare tid, känns som om den blev lite torr utan att vara övergräddad.

Samma dag bakade jag också Mejas matmuffins med morot och päron. Jag tog äpple istället för päron annars följde jag receptet.

Skala och riv ett äpple och en morot, blanda i 3 dl vetemjöl, 2 tsk bakpulver, 0,5 dl creme fraiche, 20 g mjukt smör (jag tog mer för det var så lite kvar i paketet), 2 ägg och 1,5 dl riven ost, några drag på pepparkvarnen. Klicka ut i muffinsformar (det blev 12 st) och grädda i 200 grader i 10-12 minuter.

De här funkar både som söta och som mellanmål, väldigt bra konsistens. Jag gillade dem också! :)

Full koll på trafiken utanför fönstret! Och nej, jag äger inte min son. Tyckte bara det var lite trist att märka fotot med bloggadressen. Kanske stämpeln gör det lite tråkigare att stjäla bilden (om nån skulle vilja det)....

Känn ingen sorg

(Kanske läge att varna känsliga läsare?)

Nej, inget Göteborg fast Håkan Hellströms textrad kom för mig. Sorgen gäller istället våra ofödda barn, våra änglar. Idag, bara två dagar efter att vrålsöta Milea fyllde fyra år lyssnade jag på mamma Linns sommarprat på eftermiddags- promenaden. Jag minns då det begav sig då för fyra år sen. Åtminstone en av mina vänner skrev om dem på facebook om och hoppades det skulle gå bra för svenskfinlands mest kända bloggbebis (eller foster?). Jag var själv inne och kikade några gånger i bloggen men jag gissar att jag varken orkade eller klarade av att följa med. Det var ett drygt år efter mitt första dramatiska missfall och bara några månader efter det andra.

Hela berättelsen gav mig en klump i halsen och gjorde det svårare att andas. Några tårar trängde också fram. Linn berättade om hur hon låg flera veckor på sjukhus med alldeles för lite fostervatten och en bebis som inte ännu fick komma ut och det slog mig, borde jag också ha blivit inlagd? Skulle det ha gått bra då? Babyn levde nästan en vecka efter forsen av fostervatten och blod (usch jag kan ännu känna tydligt hur det kändes), hjärtljuden var fina och vi skulle bara "vänta och hoppas".

Men nu kände jag att jag kan inte vara ledsen. Jag vill inte tänka "tänk om..." För med mig på promenaden hade jag det mest underbara barn jag kunnat tänka mig. Vi fick vår revansch. Tre änglar kom och vände om. Det kanske var meningen, det kanske inte var dags då ännu. Men nu finns han. Nu är han här och jag är så tacksam och jag älskar honom oändligt.

Här kan man lyssna på Linns sommarprat.

Höstmys

Hösten är ofrånkomligen här, med den både mörker, ruggighet och kyla. Oroväckande många verkar ha jättesvårt med hösten. Det skrämmer mig lite. Jag brukar tänka att man kan inte leva här i landet om man bara verkligen lever bara en fattig tredjedel av året.

Linn Jung skriver om samma sak i sin blogg. "För väljer man att leva i Finland, så kan inte SJU-ÅTTA-NIO MÅNADER BARA GÅ UT PÅ ÖVERLEVNAD." Hela inlägget om höstsurvival kan man läsa om här. Bland annat tipsar hon om att vara ute varje dag oavsett väder och att se till att umgås med folk fast man hellre skulle ligga i soffan och slöa.

Här får ni min första oktobervecka i bilder. Inte helt usel, visst?

Första frosten första oktober.

Mitt höstaltare extra allt. Lönnlöv både från ifjol (hittade några i en tidning som glömts i press) och i år. Tyvärr aldrig lika färgsprakande som då man plockar dem. Renen (Noas!) och stenarna påminner om vår härliga fjällvandring. Ekollonen plockade jag vid ruinerna i Gamla Vasa efter gympan i torsdags. (Och en malplacerad fyr som står i ett hörn och skäms för att jag inte orkade flytta bort den)

Lyktan till vänster är köpt i Umeå men finns numera också på Minimani tror jag. Den högra är från Indiska.

Idag tog jag in några kvistar aronia i vackra färger. Bilden är däremot makalöst slarvigt tagen.

Och så kanelbullens dag igår! Samtidigt också mina föräldrars 45-åriga bröllopsdag. Hurra för kärleken!

Och vacker dimma över vägen (och resten av omgivningarna) häromkvällen. Visst är det lite mysigt med mörker också? Men jo, vintern är oändligt lång och sommaren som tog slut för fort (igen) var alldeles alldeles underbar. Kanske den här vintern blir bättre än nånsin då jag har en liten kille som varje dag VILL ut. Ibland så pass att han gråter och pekar ut genom fönstret och säger "däää". Ut ska vi gå och bra ska vi må! :)