21 oktober 2015

Vad får man skriva om?

Bild från okt-14 bara för att det är roligare med en bild.

För nån dag sen skrev en vän om vilka bilder hon hittat på instagram under hashtaggar om #förkyld och liknande. Många var strålande vackra och fräscha och nån bara väntade på att äntligen få börja träna igen. Inte riktigt som vi vanliga rödnästa ofräscha snorare. Vännen fortsatte med att skriva om den här dokumenteringshetsen och att man t ex måste skriva om sin träning åt alla för annars kanske den inte riktigt räknas?

Jag kände igen mig lite för visst är det lätt att slänga upp en rad på facebook eller ett foto på instagram då jag är jublande stolt över att ha lyckats ta mig för något. I augusti och september hade jag sånt flow så jag faktiskt sprang två eller tre gånger i veckan och ofta ganska långt (med mitt mått mätt). Men då blev det inte lika många uppdateringar. Jag antar att de är ett sätt att få vara stolt över att ha lyckats när det varit motigt en tid igen.

Men för den som inte tränar, som inte kan, vill, hinner eller orkar kanske det sticker i ögonen. Det är ju ett ganska allmänt omskrivet fenomen att man pressar andra genom sina träningsstatusar. Men sen finns det ju också andra saker. Jag gillar gärna när en kompis har kommit sig ut på en löprunda men när nån annan meddelar att hon (nästan alltid en hon) har städat köksskåpen till jul scrollar jag gärna vidare. För det är inte jag. Jag är glad om jag hinner städa det som syns.... Eller tvättat mattor eller fixat julskinkan. Saker som jag aldrig gjort.

En kvinna frågade efter gardinidéer och nån lade upp en bild av en lång rad med enkla vita gardiner som en annan sa ganska neutralt att hon tyckte att de gav lite anstaltkänsla varpå hon fick höra att hon var elak och oförskämd. Vad får man säga och tycka? Jag tycker man får säga vad man tycker om man kan göra det snällt och speciellt när folk frågar efter ens åsikt. Vad är det annars för vits? Varför måste folk bli så kränkta hela tiden?

En annan sak där man kan jämföra sig med andra är resor. Det kommer alltid att finnas nån som har råd och möjlighet att resa oftare och längre än jag och det finns också den som inte har råd med det jag har. Just nu har jag en vän som bor flera månader (?) i Thailand och alla bilder därifrån ser helt underbara ut. En annan bekant reser flera gånger i året på såna resor som jag inte haft möjlighet till mer än en handfull gånger. Så det är olika. Men jag vinner ju inget på att sura över vad de gör utan försöker glädjas med dem istället. (Nu är jag ju inget helgon precis, men de gånger jag känner avund brukar jag hålla det för mig själv)

Men vi får väl bara finna oss i att i det samhälle vi har där allt visas och berättas kommer det alltid att finnas olikheter. Det är ibland jobbigt att läsa och höra om andra som har det bättre, gör mer, hinner och orkar mer osv. Jag har själv slutat läsa några bloggar jag följde för jag blev så trött på konsumtionen, att det hela tiden skulle köpas nytt, bytas ut och förändras. Och det är ju mitt val att låta bli. Jag skulle inte få för mig att be dem sluta köpa nytt porlsin eller sluta blogga om det.

Samtidigt har jag också upplevt en tröttma (är det ett ord?) då jag tänkt på min egen blogg. Vad ska jag berätta om egentligen. Varför skulle nån vilja läsa? Vad vill jag visa och skriva om? Samma sak tänker jag när jag ibland använder funktionen "den här dagen" på facebook och ser vad jag skrivit detta datum under alla år. Ofta blir jag så jättetrött på mig själv för alla fruktansvärt ointressanta och ovidkommande saker jag har delat med mig av. Ibland längtar jag sååå efter den tiden då vi bara levde våra liv och inte berättade åt hela världen om varje steg vi tog. Kanske är det så att det är läsarna som måste välja för skrivarna är svåra att stoppa? Och på sina egna "väggar" och bloggar får man ju skriva i princip vad som helst. (Så länge det inte är olagligt eller på annat sätt stötande)

Det var några tankar som snurrat i mitt huvud idag, väldigt ostrukturerat skrivet. De som eventuellt känner sig träffade av inlägget ska inte göra det. Det var bara inlägg som satte igång mina tankar.


Ps. Idag har jag sprungit 3,6 km i duggregn med hund, barn och löpvagn. Hahaha. 

Och nu är jag redan ganska trött på den här texten också. Lika bra att låta bli i fortsättningen... ;)