26 juli 2010

"Vi kanske hinner begrava lilla mamma i september..."


Vart är världen på väg? Vad är egentligen viktigt för oss egoistiska, egennyttiga människor?

Jag hörde just i nyheterna om överfulla frysrum i bårhus och krematorier. Det här gällde Sverige, men det kan mycket väl vara likadant här hos oss. Självklart tänkte jag att det beror på att personalen inte hinner med, att det dör fler människor än förr och att inte resurserna räcker till eller nåt sånt.

Så var det inte. Orsaken till att Sverige är det land där det med europeiska mått mätt tar längst innan man begraver sina anhöriga är att folk har svårt att hitta ett datum som passar alla och inte krockar med en bokad charterresa och sånt.

Det är så man blir mörkrädd. På riktigt! Om inte hela världen stannar när ens älskade mamma dör är det något som är allvarligt fel.


Bilden är min egen från Whitby i England, juli 2006

Måndag!

Har haft en dunderförkyld helg och är inte alls frisk ännu. Igår kväll kom jag ihåg att jag hade ett blodprov att ta first thing på måndag morgon. Verkligen det första, klockan 7 brukar jag inte befinna mig nån annanstans än i sängen om det är semester. Jag funderade ett tag på att skippa det, eftersom jag hade tid på mig till sista juli (och dit är det ju låååååångt), men så kom jag på att receptionisten hade varit snäll och fixat en jourtid åt mig, dvs kortare kö.

Jag ställde väckarklockan på 6.30 men vaknade redan 5 och kunde inte somna om. Jag låg och försökte sova en stund, tog sen en tidning och låg och läste. Blev lite sömnig av det och skulle försöka sova igen, men såg då att klockan var 6.20. Bara att stiga upp...

Jag åkte iväg utan frukost och fick min kölapp. Kom mig inte för att fråga om det faktiskt var journummer. Det var tio personer före mig i kö och det gick ganska långsamt. Halvvägs hörde jag en tant säga att hon hade journummer, en helt annan nummerserie, hon kom strax före mig och var redan klar. Nåja, kön gick ganska snabbt framåt och jag kom in till en ung kille med tillägget "opiskelija" (studerande) på namnbrickan. Hurra hurra! Tillräckligt många har misslyckats med att sticka mig för att jag skulle bli nervös...

Sen var han osäker vilket provrör han skulle ha, gick för att fråga, återkom, tittade i datorn och blev ännu osäkrare eftersom det stod olika på min etikett och i datorn. Han gick iväg igen. Sen återkom han med rätt rör (?), tog provet alldeles utmärkt och jag kunde åka hem.

Jag lyckades faktiskt somna och sov några timmar. Vaknade med rejäl huvudvärk. Tog ett piller som var för starkt eller annars inte passade mig, för sen fick jag huvudvärken from hell och den blev bara värre under dagen. Nångång tidig eftermiddag vacklade jag gråtande iväg till bastun där jag sedan låg några timmar för att ha det så tyst och flugfritt som möjligt. Nu firar huvudvärken 12-timmarsjubileum och verkar inte vilja ge med sig helt.

Inte precis en dag att minnas och hurra för.

Men mina föräldrar och min man har i alla fall uträttat lite här hemma. Brett ut plast under huset för att minska på fukten, hämtat virke och färdigställt entrétrappan.

Själv är jag bara hängig och kallsvettig, men jag ämnar komma igen! :)

23 juli 2010

Laboratoriekrångel

Efter förra veckans strapatser blev jag skickad på provtagning. De skulle kolla upp allt möjligt, blodbild, socker, sköldkörtel, kromosomer och kanske ännu mer. Jag fick två förhållningsregler: komma på fastande mage och före kl. 10. Jag fick dessutom välja mellan sjukhusets laboratorium eller närmaste HVC, jag valde det närmaste.

Jag var på plats kl. 9, hade tänkt åka tidigare, men har sovit dåligt i natt med en väldigt ömmande hals. De konstaterade att det var för tidigt att ta kromosomprovet eftersom det skickas till sjukhuset först kl 12 och det får inte vara så gammalt. Men sköldkörtelprovet måste tas före 10, så de rekommenderade mig att åka till sjukhuset.

Det gjorde jag.

Där var det plötsligt för sent att ta kromosomprov eftersom det skickas vidare med en buss kl. 9... Tydligen har a) fullständig information inte getts till mig och b) HVC-personalen inte heller nån koll.

Jag skulle återkomma tiiiiidigt på måndag, men bara för att få ha roligt alla dagar tyckte man ändå att jag skulle ta de andra proverna idag när jag ändå var där. Några rör senare fick jag äntligen åka hem och äta.

Till saken hör att måndagen är makens första och hett efterlängtade semesterdag och då ska jag rusa iväg till sjukhuset kring 7. Hipp hurra! Lyckligtvis placerade hon mig i nån slags snabbkö eftersom det brukar vara rusning på måndagmorgnar.

Dessutom såg jag en massa gravida magar och en nyfödd baby under min färd och det kändes ju typiskt. Men sen kom jag att tänka på att jag kanske såg minst lika många missfallsmammor eller ofrivilligt barnlösa, det syns ju liksom inte utanpå...

I augusti har jag ännu två provtagningar inbokade. Kanske det blir blodgivare av mig av bara farten? :)

20 juli 2010

Joggblogg 1


Nytt projekt på gång! Jag ska haka på mannens nya intresse och börja springa :)

Okej, jogga, lunka är väl bättre ord än springa. Men ändå, mer än att gå snabbt i alla fall. Jag har tänkt på det många gånger och i våras var jag med på två rundor och förvånade mig själv hur mycket jag orkade.

Nu ska jag höja ribban lite. Mitt första mål är att orka springa hela den "korta" rundan jag testade i våras. Den är 3,3 km lång. Nästa mål ska uppnås under hösten. Då ska jag klara 5 km. För säkerhetsskull har vi anmält oss till ett gemensamt lopp i oktober. Topploppet i Hagaparken i Stockholm. Mannen som behöver mer utmaning ska springa 10 km, men har lovat att hålla mig sällskap första varvet.

Det blir en långhelg tillsammans i min favoritstad. Och på köpet kommer jag att få bättre kondis. Jag kan ju inte åka så långt och mesa ur sen eller stanna och vila.

Nu är det 2-3 ggr i veckan som gäller, men inte under stress eller press, det får gå i egen takt. Jag tittade på några träningsprogram på nätet, men de var nästan för lätta, eller alldeles för svåra. Om jag hela tiden ska söka upp tider på nätet blir det ju aldrig av. Det får gå framåt när det går framåt.

Idag fixade jag på nämnda runda (joggning med fet stil, promenad emellan):

4 min - 1 min- 5 min- 1 min- 6 min- 1 min- 3.30 min=21.30

Detta skriver jag bara för egen del, för att ha det sparat nånstans :) Wow, det är ju 18,5 minuter jogg, på löpbandet på gymmet har jag aldrig orkat/idats med mer än 10-12 minuter, nu var det ju uppförsbackar dessutom...

Hur gick det sen?


Vi ger inte upp!

Idag fick den här bodyn följa med hem från Lindex. Och det var K som propsade på att vi skulle köpa den då jag gillade den. Den kan ju bli en present, om inte annat.

En bild ur en av mina favoritsagor "Hur gick det sen?" av Tove Jansson.

Från mjölkbutiken klockan fem
ett litet mumintroll gick hem
och vägen lång och kuslig var
en kanna full med mjölk han bar.
Det var ej långt till kvällningen,
vad tror du att det hände sen?

Med förbehåll för vissa felskrivningar, direkt ur minnet.

16 juli 2010

Skillnad på olika





Det är väldigt trevligt med blommande baldersbrå i dikena som omringar tomten. Inte lika roligt när gräsmattan består av mer baldersbrå än gräs....


Te för varma dagar


Det går inte åt så mycket te för oss i sommar. Men ifjol lärde jag mig nåt nytt. Kalldraget te. Jag har aldrig lyckats med iste, som först kokas och sen ska svalna och till och med kallna. Det tar ju så lång tid.

Mycket enklare är det att låta en påse grönt te (här med mint) dra direkt i kallt vatten. Det får gärna dra ganska länge, men jag brukar börja dricka direkt om jag är törstig och fylla på med mera kallt vatten vartefter.

Grönt te brukar ju vara bra för en massa saker, skydda mot cancer och göra annat bra. Det blir inte så stark smak så här, mer som lätt smaksatt vatten, dock utan socker! Fräscht och bra!

Däremot skulle jag inte våga testa med svart te, det blir knappast lika bra.


Bu för explorer!


Jag använder nästan bara Google Chrome som webbläsare numera. När jag bloggar går det av nån anledning inte att flytta bilder så jag blir tvungen att använda explorer. Där ser den färdiga bloggen alltid rörig ut. Bilderna hoppar lite eller är i vänsterkant fast jag valt centrerat. I google chrome och firefox är bilderna precis där de ska vara.

Skumt! Och ännu ett bevis för att man ska undvika explorer så mycket som möjligt!

Kanelbullemuffins

Kanske inte helt jämförbar med en bulle, men samma smak. Och mycket lättare att baka, men sparar in jästid och kavling. Me like!

Och är det nån som tycker som jag att muffins brukar vara ganska torra, så får ni tänka om. Gräddfilen gör dem fluffiga och goda.

Ingredienser:´
100g rumsvarmt smör
2 dl strösocker
3 ägg
4 dl gräddfil
5,3 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
3 tsk vaniljsocker

Fyllning & dekor:
½ dl strösocker
1 msk kanel
2 msk smör

Gör så här:
Värm ugnen till 200°. Vispa smör och socker vitt och pösigt. Tillsätt äggen och fortsätt vispa tills det blir pösigt. Rör ner gräddfil och mjölet blandat med bakpulver och vaniljsocker. Lägg pappersformar i en muffinsplåt. Fördela hälften av smeten i formarna. (Jag tog 2 rågade tsk). Blanda socker och kanel till fyllningen och strö ut ca 2 tsk i varje muffins. Klicka över resten av smeten. Klicka på lite smör på toppen. Strö på socker och kanel.

Grädda i ugnen 20-25 minuter.
Jag hann precis stoppa maken mitt i ätandet för att få en bild av insidan :)

För säkerthets skull använde vi formar som förpliktar.
Det blir nedfrysning till kalaset nästa helg.

Fantastisk räkpaj

Det är väl dags för ett nytt recept här! Detta hittades på matklubben.se och allt man hittar på nätet får man ta :)

Doften var magisk och smaken var också alldeles, alldeles underbar. Men man bör gilla vitlök! Och räkor... Jag förändrade receptet lite genom att byta ut vetemjölet mot graham. Vi tyckte det var bra, men har inte smakat originalet.

Ingredienser

200-300 g räkor (vi hade 350 g)
125 g vitlöksost (100g pikkusisko)
2 dl ost
2 ägg
1 burk crème fraiche, 2 dl
1-2 msk dill

Pajdeg:
2 3/4 dl vetemjöl (jag använde graham)
1 krm salt
90g smör
½ dl vatten


Gör så här

Kör i hop degen i matberedaren. Jag gjorde den för hand, orkar sällan plocka fram och bort maskiner. Jobbigare disk blir det också.... Tryck ut i pajformen. Grädda 15min i 175 grader.

Häll sedan i räkorna i pajskalet. Spara några räkor till garnering. Blanda ihop övriga ingredienser. Häll blandningen över räkorna, strö ev lite ost på. Grädda 25 min i 175grader. Jag strödde på några räkor redan före gräddningen.

Servera med en god sallad.

Mina egna bilder.

Bland storviltsjägare och skateboardåkande kläddesigners


Vackert sommarväder är säkert skönt för kroppen, men det som ger mest åt själen är nog programmet SOMMAR i Sveriges Radio P1. Jag är dålig på att passa tider och komma ihåg, men alla program sparas i arkivet.

Igår lyssnade jag på Per Holknekt. Ett fascinerande levnadsöde. Han åkte till USA redan i tonåren, blev skateboardproffs, men fick också drogproblem. Väl hemma fick han framgång med ett eget skateboardföretag, men hade också alkoholproblem. Sen gick han med i Big Brother och skrev låten mediahora. Man skulle kanske kunna tro att det kunde ha gått utför, men han kom igen och grundade klädföretaget Odd Molly som senare börsnoterades för flera miljarder kronor.

Idag har jag lyssnat på Natasha Illum Berg, professionell storviltsjägare i Tanzania. Kanske inte det som skulle intressera mig mest, men där tog jag fel. Igen. Hon säger så många fina sanningar om livet. Bland annat är hon irriterad på folk som kommer till Afrika för att Hjälpa eller Göra En Insats. Visst, säger hon, i Sverige har alla människor vattenkran. I Tanzania kanske de måste gå några kilometer till en gemensam brunn. Men det är inte bara dåligt att varje dag få träffas vid brunnen. Vem tänker på den gamla damen ensam i sin höghuslägenhet som aldrig behöver gå ut eftersom hon har eget vatten i sin kran...

Vi ska inte sluta hjälpa varandra, säger hon. Men just så, varandra. Försöker vi bara hjälpa andra blir det sällan bra.

Och hennes kärleksförklaring till mannen hon älskar... Jag fick tårar i ögonen! Och det var nästan så att hon fick mig att ändra åsikt om tjurfäktning, men bara nästan...


14 juli 2010

Änglar

När det höll på att gå dåligt förra gången köpte jag en liten ängel, Angel of Prayer, gjord av Susan Lordi. Nu fick jag idén att köpa en till som ett minne av det andra barnet. Jag gick in i samma affär, men hittade ingen jag tyckte om, de hade inte så stort utbud.

Lyckligtvis hittade jag dem sedan på nätet och beställde en Angel of Miracles. Jag vill inte göra en alltför stor grej av det, men något konkret minne är ändå skönt att ha.

Alive and well

Dagen på sjukhuset blev inte det minsta jobbig. Det var väl nästan så att den var onödig. Jag fick tydligen ur mig det mesta redan i måndags och igår kväll. Ensam hemma igår hade jag värkar och var svimfärdig medan det dessutom var fruktansvärt varmt.

På sjukhuset följdes normal rutin med tre pillerdposer under dagen. Jag tyckte ju att de kunde ha börjat med att kolla hur mycket som egentligen behövde fås ut. Nu slutade vi med det. Hade en och samma sköterska första delen av dagen och hon var jättehärlig. När hon skulle gå hem tackade jag henne och hon berättade att hon studerar vidare till barnmorska. Vi bestämde att vi skulle träffas en trappa ner (BB) nästa gång. :)

Sen fick jag träffa min favoritdoktor. Hon konstaterade med ultraljud att det mesta var borta. En sak plockade hon bort med tång... Hon sa att det var nåt "moderkaksliknande" och skulle skicka det till patologen. Skönt att det blir kollat. När jag pratade om min "stress" över min ålder gjorde hon ett härligt undantag och skickade mig vidare på noggrann undersökning som de annars gör först efter tre missfall. Skönt att bli tagen på allvar!

Fick åka hem med två piller till och fortsätta jobba hemma. Skönt att komma hem och slappna av ordentligt. Har fått i mig fyra starka värktabletter idag och tio utdrivningspiller så jag är ganska hög och virrig nu.

Ett hett tips för sjukhusvistelser är annars CD-BOK, helt underbart när man inte riktigt orkar läsa eller göra nåt vettigt, men ändå behöver underhållning. Bättre än att slözappa på tv:n.

13 juli 2010

Han kommer!


Min Älskling kommer hem redan ikväll, även om det blir sent. Så efterlängtad och välbehövd! Visst har jag stöd också av andra, men det är bara med honom jag kan slappna av helt och känna och bete mig som jag vill.

Orättvist

Måste få ut allt nu....

Det värsta är att K har varit borta under hela det här. Det är inte hans fel och det gick inte att ändra. Men jag hade mått så mycket bättre med honom. Istället har en underbar vän funnits och stöttat.

Jag hann börja hoppas idag. Både jag och den första läkaren såg nåt som rörde sig på ultraljudsskärmen. Hon sa dock att hon var ovan med maskinen. Hon kollade också hjärtljudet och hörde nåt svagt och maskinen gav utslag.

Jag blev ändå skickad till sjukhuset och där tvärvände allt. Det var slut. Varför måste det vända om det ändå skulle stupa brant ner?

Och hela dagen har jag sett höggravida mammor med storasyskon i släptåg. Jag begär inte att få en handfull, jag ville ha ETT barn.

Liv

Igår morse föreslog jag ett flicknamn för K. Det var kanske lite tidigt att fundera på namn, men svårt att låta bli. En av gårdagens födelsedagsbarn i tidningen hette LIV och jag sa till Kicke "Då kan vi säga- Först fick vi en ängel, sen fick vi Liv."

Så blev det inte.

Visst kanske vi får en ny chans, men jag har svårt att förstå hur jag nånsin ska våga.

Ängel


Alla andra föder småungar, gullungar, rackarungar, knyten... Jag får bara änglar. Och ännu är det inte avslutat. Har en natt i ensamhet och sen en dag på sjukhuset som jag fasar för. Förhoppningsvis blir det inte lika hemskt som förra gången då vi hunnit längre. Men egentligen har det ingen skillnad.

Vårt barn finns inte mer.

Väntar

Det blev inte så mycket med första besöket, men jag hade så tur så läkaren är på plats idag. Fanns dock ingen tid före 11 så jag åkte hem och väntade.

Snart dags att åka tillbaka och få se om någon rör sig på ultraljudsskärmen. Barnmorskan ansåg i alla fall inte att hoppet är ute, men å andra sidan var hon inte här igår...

Blödande hjärta

Jag har gått omkring med en smygande hemlig glädje de senaste veckorna. I slutet av maj, efter bröllopsruschen och allt med huset lyckades vi med första försöket och jag blev gravid igen. Underbara känsla, men samtidigt en konstant oro eftersom det fick ett snabbt slut förra gången.

När vi sett de två blå strecken på provstickan bokade jag genast tid till mödrarådgivningen och fick datumet 13.7. Långt fram kändes det som, men nu är dagen här. I helgen började små blödningar, men det var obetydligt och dessutom på "normal menstid", och det brukar kunna hända. Igår kände jag mig trött och olustig hela dagen, hade ont i både ryggen och ena höften. Blödningen ökade lite, men fortfarande var det inte ens "mensmängd". Det ryggonda skyllde jag på söndagens ogräsrensning.

Men redan på söndag kväll var jag orolig. K skulle åka iväg på en tredagars arbetsresa tidigt på måndag morgon. Sent igår kväll kom så syndafloden. Ökade smärtor och mycket blod.

Nu har jag mycket mycket svårt att tro att det finns ett levande foster kvar. Försöker hålla kvar i det lilla tunna halmstrået att andra också har blött. Höften har värkt hela natten och jag har knappt fått nån sömn. Samtidigt oroar jag mig för hur det ska gå med teatern som har föreställning för nästan fullbokad läktare imorgon. På nåt sätt måste det ju gå att lösa om jag inte kan vara med. Teatern är ju inte det viktigaste just nu.

Om en dryg timme har jag min tid på rådgivningen. Jag känner mig så besviken på hela situationen. Kunde det inte vara min tur nu? Och om det nu skulle ske, måste det ta så här lång tid. Förra gången i 15e veckan, nu i 9e. Och dessutom kvällen före inskrivningen. Jag minns hur glad barnmorskan var när jag ringde och bokade tiden. Hur hon gratulerade och välkomnade mig och nu får jag inte gå dit med samma glädje.

Måste försöka hitta hoppet den här sista timmen i väntan. Sen kommer det bara att finnas visshet....

På facebook fick jag detta slumpade meddelande:

... that when the night feels very long, remember that a new day is just around the bend. With each new day we are given new hope, new possibilities, new opportunities. Each new day is a miracle.

På nåt sätt måste det gå. Det måste! So help me God!

1 juli 2010

Skokartong vs torn och smårutade fönster


Varför bygger man lådor i betong när man kan bygga så här?
Finnlaysonområdet och random house i centrum av Tammerfors 20.6

Det stora blå


Kom kom kom! :)


Reklamdags! Snart smäller det! Roland Engström gör en fantastisk rolltolkning och allt är jättejättebra! Roligt, dråpligt, skrämmande, konstigt och lite sorgligt. Alla känslor finns representerade. Och så är det ju vackert förstås! :)¨

Spelplatsen är vid Kyroboas kvarn i Oravais. Bokar gör du lättast HÄR.