Det värsta är att K har varit borta under hela det här. Det är inte hans fel och det gick inte att ändra. Men jag hade mått så mycket bättre med honom. Istället har en underbar vän funnits och stöttat.
Jag hann börja hoppas idag. Både jag och den första läkaren såg nåt som rörde sig på ultraljudsskärmen. Hon sa dock att hon var ovan med maskinen. Hon kollade också hjärtljudet och hörde nåt svagt och maskinen gav utslag.
Jag blev ändå skickad till sjukhuset och där tvärvände allt. Det var slut. Varför måste det vända om det ändå skulle stupa brant ner?
Och hela dagen har jag sett höggravida mammor med storasyskon i släptåg. Jag begär inte att få en handfull, jag ville ha ETT barn.
4 kommentarer:
jag är så väldigt ledsen för din skull!
Det känns lite dumt att inte ha berättat medan det var roligt. Men vi ville vänta lite med tanke på förra gången. Nu känns det bara som att jag behöver en ventil att få släppa ut allt och det är ju lite trist för alla som får veta det först nu...
Släpp ut så mycket du vill, det mår du själv bäst av.
Been there, done that...
Jag tycker inte heller det är något fel med att vänta eller att behöva en ventil... det är ju ledsamt bara att det alls behövs, men ingen anledning att ha dåligt samvete gentemot andra.
Skicka en kommentar