Ikväll när vi var ute på vår dagliga hundpromenad tittade vi på stjärnhimlen. Det är länge sen det varit stjärnklart. Min K sa att när han ser stjärnorna drömmer han sig tillbaka och önskar att han var tio år igen. För mig betyder stjärnorna också barndom. Varför är det så? Var vi mindre stressade då och tog oss tid att titta? Var vi mindre smarta och välinformade och lät oss förundras? Något att fundera på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar