Denna växt (löjtnantshjärta) heter Bleeding Hearts på engelska.
Jag fortsätter utmaningen som finns i några inlägg ner. Meningen är att jag ska berätta om det värsta jag varit med om, men det vet jag inte om jag vill. Och ännu mindre tror jag att folk vill läsa det i detalj.
Det handlar i alla fall om när mitt första barn dog, alldeles för sent i graviditeten. Nåja, många har varit med om det mycket tidigare och varit tvungna att föda fram sitt döda barn. Men för mig hade det ändå passerat den "säkra gränsen" på 12 veckor, med marginal.
(Parentes: Jo, det finns ett VI i den här storyn, det var inte mitt barn utan vårt, men nu skulle jag skriva om det värsta jag varit med om så då formulerar jag det så.)
Smärtan före var inte så farlig. Det var som en lite kraftigare mensvärk och jag har minsann haft mensvärk i mitt liv. Men sen när det liksom exploderade på toaletten och jag inte kunde missa att NU gick det sönder. Och att sen inte kunna göra nåt annat än att SPOLA NER mitt eget barn. Tårarna rinner nu då jag skriver, men då var jag hysterisk.
Där och då. Helt ensam, helt hjälplös, panikslagen och kunde inget göra för att få det ogjort. Det var helt klart det värsta jag varit med om. Det jag skrev om i bokinlägget nedan var ingenting i jämförelse med detta. Det skedde två dagar senare då tanken redan sjunkit in. Smärtan då var bara bra för att göra lättnaden större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar