Söndagsmiddag

Idag tog jag recepten från nätsidan Koka ihop. Resultatet blev lyckat! Speciellt pastagratängen äter vi gärna igen! I det fallet gäller ekvationen gott + gott + gott + gott = jättegott! :) Jag skriver det jag blandade i, vissa förändringar från originalet, dock bara i mängder.

 Pastagratäng med salami och mozzarella (4 portioner)

• 8 dl pastaskruvar, fullkorn
• 1 ask ruccola
• ca 200 g salami 
• 0,5 burk pesto
• 2 vitlöksklyftor
• 5 soltorkade tomater
• 1 paket mozzarella
  
  Sätt ugnen på 225 grader. Koka pastan, spola av och häll tillbaka i kastrullen. Rör ner de övriga ingredienserna och häll i en ugnsform. Strö över hackad eller skivad mozzarella. Gratinera ca 10 minuter tills osten smält och är gyllenbrun.
  
  Saker ska förstås hackas, pressas och strimlas, men det kan ni räkna ut själva. :)

Syrlig citronkladdkaka

• 150 g smör
• 2 ägg
• 2,5 dl socker
• 1 tsk vaniljsocker
• 1 citron
• 1,5 dl vetemjöl

Sätt ugnen på 150 grader. Smöra och bröa en form, ca 20 cm. Smält smöret och låt det svalna.
Tvätta citronen, riv skalet och pressa ur saften. Vispa ägg och socker pösigt. Tillsätt vaniljsocker, citronsaft och -skal. Tillsätt smör och mjöl, vispa och häll smeten i formen. Grädda mitt i ugnen i ca 30-40 minuter (för oss blev det närmare 40). Smeten är överraskande lös, men det ska tydligen vara så.

Pudra eventuellt över florsocker. Osötad grädde till är nästan ett måste eftersom kakan har ganska kraftig citronsmak. 

Back to work med dansande bebis

Tv-dansare, lite lik Noa faktiskt

Idag besökte jag mitt jobb och hade Noa med mig. Sällan har jag fått så mycket uppmärksamhet... :) Fast det var nog mest honom alla tittade på och beundrade. Han klarade sig jättebra! Han har ju inte varit med om nåt liknande så jag visste inte alls hur det skulle gå. Vi började med största möjliga volym och rörelse i matsalen. Även om vi inte är jättetysta här hemma alstrar 150 elever och deras lärare lite mera ljud än han är van vid. Men han bara tittade med stora ögon, satt i en helt främmande famn och lät mig äta.

Sen var vi på lektion i min förra klass och jag fick lära mig nåt nytt om spindlar av min vikarie. ;) Det framkom också att en av eleverna hade frågat om min baby kan dansa, han hade nämligen sett en dansande baby i tv. Kanske den på bilden? Eller den här?

På rasten somnade Noa och sov sig igenom nästa lektion (i en annan klass) som jag faktiskt höll själv. Tack för den! Men det hade den goda effekten att den klassen var lugnare än vanligt och till och med kunde leka en lek utan att väcka Noa. Det ska tydligen till hundar eller bebisar för att lugna skolbarn.

Det var riktigt roligt att hålla en lektion igen och det kändes inte helt omöjligt att hoppa in som vikarie ibland. Den där allmänna stressen med möten och tusen olika bedömningsblanketter som jag också hann se idag fick mig däremot inte att längta tillbaka alls. Men nåt inhopp här och där skulle ge lite tillskott i kassan samtidigt som jag skulle slippa den jobbiga biten. Men givetvis inte den här terminen ännu, kanske inte på hela läsåret. Fördelen är att mina föräldrar bor en kilometer från skolan så jag har barnvakter nära.

Men nu ska jag inte tänka jobb alls utan fortsätta njuta av livet hemma med guldsonen. Vi har så mysiga dagar nu, fulla med leenden och gurgel så jag blir bara mer och mer kär i gosgrodan. ♥

Jag sprang för livet

Vet inte varför bilden blev så blek här? Originalet är mycket varmare, dumma blogger!

Köpte idag en liten orange ljuskopp på Indiska (2,90). Inte för att jag saknade ljuskoppar men nån orange hade jag inte. ;) Samtidigt hade jag premiär för min nyinskaffade fjärrutlösare till kameran. Tillsammans med stativet och nyfunna inställningar kan jag ta helt nya bilder. Yey!

Jag var också till ögonläkaren idag medan mamma gick på stan med Noa. Min syn har inte försämrats och inga andra fel hittades. Jag beställde faktiskt två par glasögon eftersom de hade ett erbjudande med ett par gratis. Då vågade jag också vara lite mer vågad. Mina "vågade" glasögon är dock såna som väldigt många har, men väldigt olika de jag hittills haft. Tydliga svarta bågar i plast.

Och sen den rafflande händelsen i rubriken. Vi skulle gå ut alla fyra nu ikväll; hunden, barnet, mannen och jag. Det hade regnat lite av och till så jag drog på mig långa regnrocken och gummistövlarna. Mannen tänkte inte klä sig så regnigt och hoppades på duggregn. När jag gick ut för att lyfta ut vagnen ur bilen märkte jag att regnet ökat igen så jag erbjöd mig att gå ensam med hunden och inte släpa ut barn och vagn.

I början av vår vanliga lilla tråkrunda slog det mig att vi kunde gå ut på åkern som nu var tröskad men inte plöjd. Lite spännande dofter för Selma och så kunde hon springa fritt. Lite mörkt var det ju, men så pass att jag kunde se skuggan av henne. Vi gick till andra ändan där åkern slutar med några träd och "skitobäckin".

Jag vände och började gå hemåt, efter en stund spanade jag efter Selma men hon syntes inte. Det var mörkt bland träden. Jag gick tillbaka och ropade på henne. Hörde att det prasslade och plaskade och tänkte att hon hade tagit ett dopp. Men hon kom aldrig. Jag försökte klättra nerför slänten till bäcken men det var mörkt. Jag ropade och ropade men hon syntes inte till. Inte lät hon heller som om hon var i fara.

Jag började springa hemåt för att hämta ficklampor och sökhjälp. Innerst inne trodde jag väl inte att hon skulle ha problem i vattnet, jag vet ju att hon kan simma, men jag visste inte om vattnet var strömt och det plaskade ju.

Det är inte lätt att springa i gummistövlar och vadlång regnrock på en stubbåker. Jag har dessutom inte sprungit på nästan ett år. Samtidigt tänkte jag att det inte kan hänga på mig om hon lever eller dör. Jag vill ju inte tänka tillbaka på "men jag blev ju så andfådd" om hon inte finns mer. Så jag sprang nästan hela vägen hem.

När jag närmade mig huset såg jag en kännspak skugga på trappan. Jepp, där satt hon. Kom emot mig med viftande svans. Jag med drypande hår och visslande lungor var inte lika glad. Jag behöver ingen personlig tränare. Jag har en personlig hund som fejkar sin egen död och får mig att springa för livet. Men hey, jag sprang! Utan att livmodern eller något annat trillade ut. Men det känns i lungorna ännu tre timmar efteråt. Kondis noll? The only way is up!

Glödande höst!

Lönnlöv! Jag älskar dem! Idag gjorde jag världens snabbaste höstpyssel. Plockade en näve löv på vår morgonpromenad. Knipsade av stjälkarna, slängde ut dem på en bricka och radade ut några ljuskoppar. Sen avnjöt jag mitt favoritmellanmål som ju också höstmatchar fint, mysliryvita med brie och apelsinmarmelad. Lite glupskt hann jag bita en bit innan jag fotade.

Som det kändes

Jag håller på med Annika Lantz bok "9 1/2 månad". Hon har precis min typ av humor och skriver ärligt och rakt precis som det är. Inga förskönande omskrivningar utan klarspråk, som t ex det där med att raka benen inför förlossningen när man inte ens når ner till knäna, "det känns viktigt att vara nyrakad när man ligger där och bajsar på sig."

Ofta ler jag  igenkännande och ibland skrattar jag högt. Jag kände också igen mig i det hon skrev om när sonen hade kolik, även om det inte var fullt så jobbigt hos oss. Skrev av det här för att minnas senare eftersom hon satt ord på mycket av det jag kände.

Idag skrek T hela dagen. När han inte åt eller kräktes. Det enda som kan tysta honom är att ge honom bröstet, men  han har redan ätit så mycket att han kräks efter varje amning och då börjar han skrika igen och efter en stund står jag inte ut  utan ger honom bröstet igen osså kräks han och börjar skrika varpå jag ger honom bröstet och  - ja på den vägen är det. När jag inte står ut längre går jag in i ett annat rum, typ badrummet och slår med nävarna på toalettlocket och skriker: "Men vad fan ska jag göra då?" Sen sätter jag mig ner och tänker att det är konstigt att inte fler människor misshandlar sina barn ändå. Och sen tänker jag att det kanske är just såna tankar som är den ventil som gör att inte fler  misshandlar sina barn trots allt. Sen går jag ut och lyfter upp T och  smeker med läpparna över hans mjuka, mjuka kind och viskar tröstande ord i hans öra och sjunger "När lillan kom till jorden"  och när jag kommer till strofen: "Så därför säger mamma, så är jag nästan alltid glad, jag tycker hela livet är  som en solskensdag", så börjar jag gråta.

Den där "Men vad ska jag göra då"-frågan ställde jag många gånger. För som nybliven mamma kändes det hopplöst och hemskt att jag inte kunde stilla mitt barns gråt. Det kändes som om jag gjorde fel när han grät. Och maten var den enda tröst jag hade att ge, vapnet mot allt ont i världen och det gjorde ont när det inte hjälpte. (Min famn var inte lika bra som pappas den här tiden, jag matade och gav bort en son som inte ville vara i min famn.... kändes det som). Kräkningarna slapp vi, men han försökte tappert äta och blev vrålarg när han märkte att set inte var det han ville.

Nu har det ännu inte gått tre månader sen han föddes och bara en dryg månad sen det var som värst. Ändå känner jag mig som en helt annan mamma nu. Visserligen är han inte lika gråtig längre, men han har ju sina stunder. Däremot vet jag nu att det jag gör är gott nog och att det inte är farligt när han gråter. Det är inte bara han som utvecklas. :)

Till slut ännu ett citat av Annika. Lite roligare och väldigt befriande tycker jag, det kanske inte alla tycker.

Utdrivningsskedet låter som exorcism. Och är det nästan också. Visste du att barnets huvud vrider sig tre gånger under själva förlossningen? Det framgår inte av den bok jag läser om kroppen vrids med eller om det bara är just själva huvudet, och jag tror inte att jag vill veta. Vissa saker fattar man ju ändå själv. Som att man inte behöver daska ungen i baken för att den ska ta sitt första skrik det räcker med att den får se sin mamma efter 18 timmars krystvärkar.

Höstmys och vårdledighet

(Om någon såg en konstig version av det här inlägget beror det på att jag i misstag publicerade istället för att spara ett halvfärdigt inlägg igår kväll.)

 Idag läste jag i en tidning om höstmys. En artist berättade att hon brukar krypa upp i en skön fåtölj med en stor mugg te och något gott att smaska på. Hon fick frågan hur hon hinner med sånt då hon har ett litet barn. Hon berättade då att dottern nu är ett år så hon har börjat i dagis. Visserligen borde hon städa och tvätta också, men ibland måste hon få sitta ner och bara ta det lugnt.

Jag förstår ju att alla mammor behöver vila och ha egen tid ibland. Det har jag också känt av redan. Men ändå. Jag skulle verkligen inte föra mitt älsklingsskrutt till dagis för att sen gå hem och dammsuga och dricka te. Och framförallt inte en ettåring. Lite senare kan man ju tänka sig att han behöver stimuleringen av att leka med andra barn, men knappast redan vid ett.

Det här är ingen kritik till dem som av en eller annan anledning börjar jobba när barnet är ett år. Jag vet att jag själv inte vill det, just nu, vad jag tänker om ett år vet jag inte. Vad jag menar är att jag inte förstår hur man kan köra iväg ett så litet barn till dagis för att själv vanka omkring hemma. Visserligen vet jag ju inte om den här kvinnan är hemma och ledig hela dagarna och alla dagar. Det är hon knappast. Vet inte exakt hur hennes artistliv ser ut heller, men kan tänka mig att hon har en del skrivarbete att göra hemma eller nån annanstans och kanske har hon mycket kvällsjobb?

Orsaken att det svider lite extra i mig nu är att det börjar pratas om att ta bort en del av vårdledigheten och ge den till pappan, om han vill ha den. Det talas också om hur mycket familjerna kommer att förlora på detta och att många pappor kommer att välja bort sin ledighet och att barnen därför inte får vara hemma lika länge. (Jo, jag tycker det är bra för dem att få vara hemma med en förälder några år och jag tror det är bra för föräldrarna också men nåt bevis har jag inte.) I vårt fall skulle det inte bli nån ekonomisk förlust. Vi har ungefär lika mycket i lön, jag något mera. Men det är inte det. Jag vill ju vara hemma med mitt barn!!! Det här är mitt första och troligen enda medan det är K:s fjärde. Jag vet också att han inte kommer att tävla med mig om att få vara ledig. Pappaledigheten kommer han dock att ta ut. 

Jag blir lite bitter om den här lagen faktiskt går igenom, för det innebär ju indirekt att jag missar chansen att få vara hemma för att jag fått missfall tidigare. Lite som att nu när det äntligen lyckats sätter nåt annat käpparna i hjulen. För som det känns hittills skulle jag verkligen trivas med att vara hemma. Jag har ju hunnit jobba en massa år redan och kommer att hinna jobba många år till om de dessutom ska höja pensionsåldern... Jag ska i alla fall försöka lägga de här tankarna åt sidan nu och njuta av nuet. Ville bara lätta på trycket lite.

Bilderna är ett experiment med kameran nu då jag äntligen fått reda på hur man ställer in slutartid och bländare. Så skönt att plötsligt kunna fota i mysbelysning utan blixt. Mamman och barnet fick jag av min syster (eller båda?) som en kontrast till de tidigare änglarna, de här och den här. I år har vi inte köpt någon ängel, vi har fått ett barn i mammas*) famn. ♥

*) Och pappas famn också, men nu är ju det här min blogg. ;)

Loppis med Bamsetema and a missing piece som gav mer

Jag gjorde som hundratals andra idag och besökte gårdsloppiset i Söderbyn, på andra sidan åkrarna. Bilder finns här och här. Två bloggare hade slagit sig ihop och samlat med sig andra hugade försäljare. Tillsammans fyllde de en trädgård med barnkläder och leksaker, men också en hel del annat. Jag försökte undvika att samla på mig alltför mycket kläder eftersom vi har så mycket redan. Försökte leta efter sånt som var lite speciellt.

Det råkade bli Bamsetema eftersom Bamse har varit min favorit sen de första tidningarna kom 1978 (?) Ganska stora storlekar men såna har vi ju inte alls ännu. :)

En röd tunn långärmad, en randig body och simbyxor med tryck både bak och fram. Simbyxorna passar kanske i sommar eller redan i vår om vi babysimmar då. Tröjorna får vänta några år. De är i storlek 92. Har märkt att mörka, starka färger är fina på Noa.

Jag fyndade också två träpussel för en euro styck. Rejäla bitar som håller att bygga med och smaka på. ;) Det första med mössen tyckte jag om för att det påminner om ett mer avancerat pussel där bitarna läggs nära varnadra.

(Nån gång ska jag också börja ta snygga bilder till min blogg...)

Tyvärr klåpade jag mig då jag lade det andra pusslet i min tygväska och tappade två bitar. Märkte det först när jag kom hem. Jag cyklade tillbaka för att leta och fick tag på hönan, men inte den sista biten. Förhoppningsvis dök den upp nånstans då alla packade ihop så att jag kan få den. Eller så inte. Bitar försvinner ju hemma också.

Den turkosa vinterjackan, nästan oanvänd kunde jag inte heller låta bli, även om den är i storlek 98. Jag fick den för en femma. Vid andra besöket hittade jag mer, bland annat regnjackan. Jag köpte den trots att den är i storlek 130 eftersom den har dragkedja, känns mer som en riktig jacka då. Dessutom ser den inte större ut än 98-jackan så den kanske passar tidigare.

 Hos samma försäljare hittade jag också två par byxor som passar ganska snart. Och dessutom ett par mörkrosa converse till mellandottern för hela 3 euro. Tydligt använda men i helt okej skick.

Dessutom var det en helt underbar sensommardag idag också. Jag hade på mig en tunn blus och med den klarade jag mig bra, det blev till och med nästan för varmt i solen. Efteråt bjöd jag mitt sällskap på tre trevliga damer på kaffe och bulle hemma hos oss. Trevligt!