När vi sett de två blå strecken på provstickan bokade jag genast tid till mödrarådgivningen och fick datumet 13.7. Långt fram kändes det som, men nu är dagen här. I helgen började små blödningar, men det var obetydligt och dessutom på "normal menstid", och det brukar kunna hända. Igår kände jag mig trött och olustig hela dagen, hade ont i både ryggen och ena höften. Blödningen ökade lite, men fortfarande var det inte ens "mensmängd". Det ryggonda skyllde jag på söndagens ogräsrensning.
Men redan på söndag kväll var jag orolig. K skulle åka iväg på en tredagars arbetsresa tidigt på måndag morgon. Sent igår kväll kom så syndafloden. Ökade smärtor och mycket blod.
Nu har jag mycket mycket svårt att tro att det finns ett levande foster kvar. Försöker hålla kvar i det lilla tunna halmstrået att andra också har blött. Höften har värkt hela natten och jag har knappt fått nån sömn. Samtidigt oroar jag mig för hur det ska gå med teatern som har föreställning för nästan fullbokad läktare imorgon. På nåt sätt måste det ju gå att lösa om jag inte kan vara med. Teatern är ju inte det viktigaste just nu.
Om en dryg timme har jag min tid på rådgivningen. Jag känner mig så besviken på hela situationen. Kunde det inte vara min tur nu? Och om det nu skulle ske, måste det ta så här lång tid. Förra gången i 15e veckan, nu i 9e. Och dessutom kvällen före inskrivningen. Jag minns hur glad barnmorskan var när jag ringde och bokade tiden. Hur hon gratulerade och välkomnade mig och nu får jag inte gå dit med samma glädje.
Måste försöka hitta hoppet den här sista timmen i väntan. Sen kommer det bara att finnas visshet....
På facebook fick jag detta slumpade meddelande:
... that when the night feels very long, remember that a new day is just around the bend. With each new day we are given new hope, new possibilities, new opportunities. Each new day is a miracle.
På nåt sätt måste det gå. Det måste! So help me God!
2 kommentarer:
Tänker på dig, det vet du!
Tack vännen!
Skicka en kommentar