Äntligen ett svar

Igår var jag på läkarbesök eftersom barnmorskan blev lite orolig över mitt hoppande hjärta vid förra besöket och bokade in en tid. Hon tyckte också jag skulle ta upp min kliande hud. Hjärtat var ingen fara och det visste jag ju i princip redan. Jag har haft symptomen förr men de har kommit oftare nu. Jag har läst att hjärtat kan bete sig ganska skumt när man är gravid och ska leva ett tyngre liv och pumpa runt en större blodmängd. Ändå är det väldigt obehagligt. Eftersom hjärtat är en av de saker som håller oss vid liv vill man ju inte att det ska "stanna" fem gånger i minuten. För det är så det känns. Det att hjärtat ibland slår två slag lite för nära varandra märker jag inte, inte ens om jag räknar pulsen, men den längre pausen som blir mellan slag två och tre känns alldeles för lång innan rytmen är igång igen. Och händer det här vart 12:e slag som det gjorde en gång då jag räknade blir det ganska stressigt... Men som sagt. Det är okej!

Det som händer med min hud har jag själv letat fram på nätet. Jag hann dock inte säga till läkaren vad jag läst om utan bara berätta om mina symptom så sa hon genast vad det var. Fysikalisk urtikaria eller nässelutslag. Jag har skrivit om det förr tror jag. Wikipedia säger så här:

Beröring, tryck, friktion, vatten, solljus, förändringar i temperatur med flera fysikaliska faktorer kan hos en del människor utlösa urtikaria. Enkel dermografism, som ungefär fem procent av normalbefolkningen har, innebär att en icke-kliande urtikariell förändring uppstår när man stryker med måttligt tryck över huden. Vid symtomgivande dermografism kliar hudförändringarna. Fördröjd tryckurtikaria utvecklas långsamt från 30 minuter till nio timmar efter tryck mot huden, till exempel under livremmar och BH-band eller under fötterna efter stående på stege.

Trots att jag misstänkt det förr var det skönt att få det bekräftat. Nästa fråga var lite svårare: Finns det nåt jag kan göra för att undvika eller minska besvären? Svar: Nej. Det är inte relaterat till nån matallergi eller sånt, så den tanken får jag släppa. Men lite trist att höra att jag inte kan göra nåt åt saken. Jo, kanske se till att ha lagom mycket kläder på mig så att det inte blir för varmt. Men det där med kläder som skaver kommer jag inte ifrån, jag kan ju inte kasta bh:n och klä mig i poncho precis. Men det finns ju i alla fall hjälp som lindrar ganska bra.

Det här är den bild jag hittade som närmast beskriver hur jag kan se ut, även om det inte brukar vara lika tjocka streck för mig. Jag har helt enkelt inga utslag från början utan känner bara att det kliar och sen när jag kliar (helt normalt) blir det röda revor som om jag hade klöst mig själv. Ibland vet jag inte ens själv att jag kliat mig... Och ibland får jag likadana märken bara av att ta på mig till exempel en bh. Så att prova bh:n om man är ute och shoppar med varm vinterjacka är ingen bra idé...

Sen kan man ju se det från den ljusa sidan och använda sin hud som anteckningspapper, men man vet ju aldrig hur länge det hålls kvar förstås...

Källa

Pinsamt gott minne?

Bild från december 2012

Jag kom just in efter en lite längre promenad med Selma. Ingen superlång, men lång med våra vardagskvällsmått mätt. :) Det var först jag som tog en längre väg och sen Selma som förlängde den lite till. Vi kom till vägskälet där vi antingen kunde gå hem till oss, till huset där vi bott med Kära Maken och hans barn i drygt tre år, eller så kunde vi gå till radhuset där pojkvännen bodde. Hon tvekade, men valde det senare. Kanske för att jag väntade för att se hur hon skulle göra.

För att testa ytterligare lät jag henne gå dit hon ville och hon gick minsann ända fram till ytterdörren. Till rätt ytterdörr dessutom, trots att det finns många radhus på området. Hon minns! Det samma hände när vi hade Kära Maken med oss och närmade oss radhuset bakifrån. Hon ville vända för att gå fram till ytterdörren som leder in till lägenheten. Efter alla dessa år?

I mina ögon är ju dessutom husen så annorlunda nu när de är ommålade, men hundar ser väl ingen skillnad på färg.

ps. För att inte göra det alltför invecklat tog jag nämnda pojkvän med mig i flytten och gifte mig med honom. Men varken Selma eller jag har bott i radhuset, bara sovit över- kortare och längre perioder. :)

Babystickat

Ärmen är av raglanmodell därför ser den kanske lite lång ut, här är den alltså utbredd.

Jag har tagit upp stickningen som legat och vilat i fyra år. Då var koftan på gång åt en helt annan baby. Efter det har jag inte alls haft lust, eller hunnit tänka tanken. Nu stickar jag, men vet inte om jag är helt nöjd med färgerna. Ärmen på bilden ovan var klar sen tidigare. Jag tycker att det borde finnas två eftersom jag ofta stickar båda ärmarna samtidigt. Men har inte letat ännu... Nu har jag påbörjat bakstycket. Där gör jag med de första fem ränderna (upp till den första ljusgröna) och sedan resten i vitt. Framstycket blir väl på samma sätt, där är det omlottknäppning och v-ringning. Mönstret är ur en gammal tidning så jag kan inte sätta ut nån bild nu. Jag blev jätteförvånad då jag såg bilden, hade inget minne av att jag skulle ha valt en sån modell och vet inte ens om den blir snygg i mina färger. Men den som lever får se. Om jag inte är helt förtjust i den för egen del kan jag alltid skicka vidare den till det här behjärtansvärda projektet. Lite fräckt att ge bort nåt man inte gillar kanske, men gratis värme är det ju. ;)

Samtidigt funderar jag på babyfilt(ar) också. I fredags köpte jag tre nystan vitt 7-brödergarn, kanske det vanligaste finska garnet med 75% ull och 25% polyamid. Jag funderar på nåt med flätor. Känns som om det skulle bli fint i vitt. Enkel slätstickad känns för tråkigt.

Här är några förslag som jag sparar för egen del, men också om nån vill ha synpunkter.

1. Flätfilt i rutor. Jag skulle nog sticka allt i ett på rundsticka eftersom hopsömmandet är det jag ogillar mest.

2. Filt med vågmönster.

3. Filt med många olika mönster. 

4. Filt med flätor och lite annat. Tror detta mönster kommer mer till sin rätt med enfärgat garn. (När jag testöppnade länken stod det att den inte funkar, men den kom fram då jag laddade den en gång till).

Sen kan man ju ta nåt trevligt strukturmönster och göra vad man vill med det. Jag såg en filt som var ganska enkel med rätstickning mellan flätorna, men det stod att flätorna var gjorda så att de ser likadana ut från båda sidorna. Det skulle ju vara snyggt. Tyvärr fanns inte det mönstret på nätet utan man måste köpa det tillsammans med garn. Nån som kan?

Till slut funderar jag på om jag också borde göra en färggrannare och luftigare filt i nåt bomullsgarn eftersom vi kommer att få en högsommarbaby. Kanske virka? Till exempel en sån här. Men jag är ingen storvirkare så få se om jag vågar och orkar...

Rensa mera tillsammans?

En uppsjö böcker att inspireras av finns det också...

Dagen började med att jag rensade en stor låda i badrumsskåpet- och jag menar stor, vi har nämligen nåt som liknar det här (undre), fast utan skåpet på sidan. Det fanns behov annars också, men nu var det riktigt nödvändigt eftersom en flaska med oljeinpackning hade läckt och en del saker var kladdiga. Jag slängde en hel del produkter och smink. Skönt att bli av med gammalt som man ändå inte använder. Dessutom plockade jag in några plastlådor som gör att sakerna fortsätter hållas där de ska och inte flyter runt så lätt. Snyggt är det!

Nu ikväll har jag också provat igenom mina byxor. Eller jag provade bara hälften. Insåg ganska snart att jag bara kan plocka bort ganska många par jeans utan att prova dem. Nu har jag tre ordnade hyllor med bara kläder som passar. Sköööönt!

Kanske är det hormoner, men mest är det väl just lättnaden över hur mycket lättare allt blir som gör att jag vill fortsätta rensa. Hänger nån med? Är vi fler som kan peppa och stötta varann och säga att nu har jag fixat det här? Det behöver inte vara så stora saker. Hellre då välja ett litet område och göra det färdigt.

Här läste jag instruktioner till en liknande utmaning. Själv kom jag igång med mitt klädrensande tack vare en fb-vän som gjort likadant. Förstås fanns ju behovet också där att plocka bort för små kläder, men ännu mer kom nog energin från att nån annan gjort det och inspirerat. Så, jag frågar igen: Är nån annan med? :) Hur vi gör det rent praktiskt har jag ingen aning om, men man kan ju alltid börja med att lämna en kommentar. ;)

Rensat i röran

Bild av Jan Berglin

Redan förra helgen påbörjade jag hann/orkade med mina kortärmade tröjor. Ärmlösa linnen blev oprovade. Idag fortsatte jag med dem. Vilka mängder jag har! Jag plockade bort några få som hamnade i en påse till Röda Korset. Kanske inte tillräckligt många, men en början. Knappt hälften av de andra - såna som inte sitter så bra längre när magen börjat puta - hamnade i två högar längst bak i skåpet. Nu har jag bara såna som passar i två prydliga högar längst fram. Varefter får väl fler och fler flytta bakåt.

Sen tog jag tag i de långärmade och där var det mer kaos än jag trodde. Vi har nämligen väldigt lite klädskåp, så allt med lång ärm ska rymmas på en hylla och tjocka tröjor och speciellt såna med huvor tar en massa plats. Följaktligen har alla plaggen knölats in mer och mer. Jag hittade till exempel en som jag inte hade en aning om att jag hade- med prislappen kvar. Nu är de också i fyra högar. Skönt!

Imorgon ska jag förhoppningsvis ta tag i byxorna. Där finns det nog inte många gamla som passar. Nu när jag börjat med mammabyxor vet jag inte om jag har lust att ha några med gummiband i knappen längre. Å andra sidan kanske jag nån gång vill ha jeans?

Nåja, jag är en bra bit på väg i alla fall och det känns jätteskönt att veta att alla plagg som ligger längst fram är såna som passar. :)

More room to be the ones we are

Källa hm.com

Förra helgen tog jag äntligen tag i saken och provade igenom en del kläder. Hann/orkade bara drygt halvvägs i mina toppar och kortärmade tröjor. (Det säger ju något om att jag har alldeles för många...) Några vek jag ihop och placerade längst bak i skåpet i väntan på nästa höst. Några hamnade i påsen till Röda Korset. Men ganska många passade fortfarande- men inte länge till.

Så när jag idag skulle hämta äldsta flickan från hennes extrajobb passade jag på att rusa in till HM och ekipera mig. Och rusa var ordet. Jag kom in 10 minuter före stängningsdags. Men jag var effektiv! Jag gick ut på slaget med sju nya plagg! Ett par mjuka byxor, tre tunna långärmade tröjor, två kortärmade och en kortärmad skjorta. Jag har inte orkat fota utan letade på HM:s hemsida. Där fanns bara tre av plaggen. Den rosa visar inte riktigt rätt färg, den är ännu mer lysande, nästan som ljus neon. Den var snudd på för liten. Eftersom jag hade så ont om tid provade jag inget, men allt går att byta. Den rosa fanns dock inte i större storlek, men kanske jag byter till svart i alla fall? Den gröna får stå för det pigga. :)

Vid kassan väntade en glad överraskning- de hade två reaplagg till priset av ett. Jag fick alltså två plagg helt gratis. Hela kalaset landade under 50 euro. :) Många säger att de knappt haft mammakläder alls, men jag vill ha lite svängrum. Eftersom jag inte är så liten från början vill jag inte ha saker som sitter jättetight, det känns bara som om jag är tjock då. Har ännu inte provat byxorna, men ska göra det innan jag lägger mig. Där tog jag så stor storlek så de borde funka.

Förbjuden kärlek

(Känsliga varnas för käftsmällar)

Tänk dig att du tillhör en minoritet, låt oss säga finlandssvenskar. För de flesta av mina läsare är det ju dessutom sant. Tänk dig att landets regering och folk i allmänhet förbjuder dej och dina gelikar att älska, att bli kär. Fast det är klart om du ändrar dej och blir som vi kan det väl gå an. För mig är min finlandssvenska identitet väldigt stark. Jo, jag kan prata och förstå finska någorlunda, men nån äkta "finne" blir jag aldrig. Och jag bär på samma längtan att få älska som alla andra. Det är säkert inte svårt för dig heller att tänka så.

Tänk dig att du måste smyga. Att du måste leta efter andra kärlekskranka finlandssvenskar i parker på natten. Att du går där och längtar efter kärlek och närhet och att det enda du för det mesta får är tillfälligt sex med någon namnlös och kanske till och med utan ansikte. Tänk dig att du fortsätter leta, fortsätter längta. Du får kanske höra om skumma gator där du, om du har tur, blir upplockad av småkåta finnar som vill testa hur det är att "göra det på svenska". Det är inte vad du längtar efter, det är farligt. Men det är det enda du får.

Och sen. Sen bryter helvetet löst. Dina finlandssvenska vänner- och bara de- insjuknar i en mystisk sjukdom.  Skammen blir ännu större, hatet mot oss växer. Det är vårt fel. Vi har tagit sjukdomen till Finland. Den är farlig, den är äcklig och vi borde inte få finnas. Dina vänner dör, kanske redan efter någon månad, men innan dess har plågorna varit svåra. De har fått vård på sjukhus, för något annat hade varit skamligt i ett fint land som vårt. Men det sker utan värdighet. De sjuka vännerna blir paket som ska hanteras, med handskar och alla annan tänkbar skyddsutrustning. Och när de dör, för det gör de, rullas de in i tjock svart plast som förseglas med många många tejpremsor och etiketten "smittorisk".

Du testar dej och känner dig lättat att du har klarat dig, men fler och fler vänner stupar. Det blir ensammare i ditt gäng. Det som var ett gäng är nu bara två rädda kamrater som de flesta hatar. Löpsedlarna spottar ut ilskna rubriker om er grupp. Och sen när en purfinsk medborgare insjuknar då skriver de att "Nu har det hänt det som inte fick hända, en oskyldig har drabbats". En oskyldig. För vi finlandssvenskar är skyldiga, skyldiga, skyldiga. Vi är fel. Vi borde inte få finnas.

Och det här är ingen kort episod. Detta pågår i femton år. Femton år i ett modernt samhälle med högutbildade läkare, forskare och vetenskapsmän. Sen kommer bromsmedicinerna. Lugnet lägger sig lite, men faran är inte över. Sjukdomen finns kvar. Smittan och smittorisken finns kvar ännu tjugo år efteråt.

¤¤¤¤¤¤¤¤

Men nu gällde det inte oss finlandssvenskar. Det gällde en annan minoritet. Det handlar om de homosexuella. Men allt annat är sant. Smygandet, skammen, häxjakten. Jag har under den senaste dryga veckan lyssnat på Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Han skriver om hela sitt liv, så biten om aids är ganska liten, men hans homosexualitet genomsyrar ganska stora delar av boken. Han är inte själv smittad men hade många vänner som dog. I söndags fick jag en nästan övermäktig dos till eftersom jag såg alla tre avsnitt av Jonas Gardells underbara serie "Torka aldrig tårar utan handskar" på raken. De finns på youtube. Även om aids var och är en fasansfull sjukdom berördes jag ännu starkare av den utsatthet "de förbjudna" levde i. Just det där raggandet på skumma platser, för att ens få något...

Men det om aids var också en stor käftsmäll. Jag minns då det började pratas om sjukdomen på 80-talet. Jag var drygt 10 år, bodde hemma och hörde många nyhetssändningar. Men inte förstod jag då hur svår sjukdomen var. Hur många det var som dog, alla som blev smittade dog, hur svårt de led innan. Självklart är det inget man berättar för en 10-åring. Men ändå. Det kom som ett hugg i magen att inse det först vid 40.

Sen kan man ju ta ett steg till och blicka ut över världen. Se alla de barn som föds med smittan och som faktiskt faktiskt är helt oskyldiga. Om bromsmediciner som förfalskas eller byts ut mot billigare piratkopior så att pengarna hamnar i en annan ficka. Men det är en annan historia. Och mer än jag orkar med just nu.

Torka aldrig tårar finns också som boktrilogi. Den andra har just kommit ut och den tredje borde komma ut i höst. Dock tror jag att jag sparar läsandet av dem lite. Eller snarare tror jag det blir att lyssna då också. Just nu känns det som om det blev lite för mycket. Min graviditet gör säkert också att jag är lite känsligare. Nu vill jag ha nåt snällt eller i alla fall inget som kommer så nära... Författaruppläsning i Rikards fall gjorde för övrigt den läsningen mycket mycket mer njutbar än om jag hade läst själv. Eller i alla fall mer berörande. Dessutom är det inflätat lite sånger mellan varven. Med boken lär de komma som en separat cd. Rikitikitavi är förresten en väldigt välskriven bok, precis som det står i länken ovan.

På gång igen! :)

Det är faktiskt lite konstigt att jag inte har gjort något fysiskt på över två månader. Om man bortser från ganska långsamma och inte allt för långa promenader med hunden. Och när det gäller dem har jag också fuskat mer än nånsin förr och vilat om jag varit trött eller mått illa. Men fast jag fick lov att frysa mitt gymkort (istället för att behöva säga upp ett förmånligt avtal) pga "riskgraviditet" kände jag att det var dags.

Igår hämtade jag gymkortet som var uthyrt till en kompis i november och december. Idag var jag där. Jag hade bara en dryg timme på mig till stängning, men det räckte alldeles utmärkt som en första gång. Dessutom duschade jag hemma. Det var dessutom nästan folktomt så det var skönt att träna.

Tempot var lite annat än tidigare. Dels är jag ju i sämre form efter den långa pausen och dels ville jag inte heller kämpa och ta ut mig. Det är väl ganska sansad träning som gäller nu. Jag märkte till och med att vissa armövningar gjorde lite lite ont i magen?!

Jag började på löpbandet, men istället för att jogga/springa gick jag. Som en liten utmaning hade jag istället 5,5 % lutning på bandet, lite uppförsbacke med andra ord. Jag gick i hastigheten 5,5 km/h för enkelhetens skull (eller det var hastigheten som bestämde det andra) och för att det skulle vara lätt att minnas gick jag 5,5 minuter. :)

Sen tog jag två armmaskiner och man kan säga att det knakade och brakade i stela axlar, men det var bara skönt. Efter det två benmaskiner och sen crosstrainer. Där tänkte jag köra 5 minuter med motstånd 5 igen, men det kändes så pass bra så det blev 10 minuter. Den känns ganska allsidig eftersom man använder både armar och ben. Efter det skulle det bli de två andra armmaskinerna och två benmaskiner till, men jag skippade benen för att hinna stretcha. Det kändes som ett väldigt kort pass på en knapp timme, men samtidigt är det väl så här det ska vara nu tillsvidare. Det känns ganska lagom. Jag kände att jag tränat, men var inte speciellt trött. Just efter konditionsmaskinerna var jag nog lite flåsig trots liten ansträngning och jag pustade i styrkemaskinerna också fast jag sänkt vikterna betydligt. 

Det bästa är i alla fall att jag kunde och det kändes bra. Nu fortsätter jag med det så länge det känns bra utan stress eller krav. Det viktigaste är att babyn och jag mår bra, men jag tror nog att jag kan behöva lite träning emellanåt. Det sägs ju att jag ska skida ett vasalopp i början av juli...

Nya tider

Förra året hade jag som tema "Healthy new year" på bloggen och det är faktiskt förvånande hur mycket jag faktiskt tränade och skrev om träning. Jag liksom? Nu har jag ett annat fokus. Även om bloggen inte ska handla så mycket om babyn så är det det mycket i mitt liv är inriktat på, inte för att jag ska sluta träna för det, jag har just börjat igen! :)

Samtidigt är det lite som en positiv affirmation: Det här är året jag ska bli mamma! Det finns inga andra alternativ och i den känslan lever jag (eller vi... vi är ju fler, men det här är min blogg). Bannern gjorde jag av två trädgårdsblommor (den rosa köpt i kruka visserligen), en rosa och en ljusblå för rättvisans skull. Och däremellan sparkar vårt lilla pyre. Sen tyckte jag ändå att bilden blev för spretig med så många färger så jag redigerade den. Nu blev det en väldigt blå blogg, men det får väl vara så. En blågg kanske? :)

Känner mig mer på hugget med bloggandet än före julen också så vi ska se vad det blir av den.

Mammashopping med huvudvärk

Detta är dagen då jag ätit värkmedicin fyra gånger. Helt enligt regelboken, men det känns ändå mycket. Den sista gången var det Panadol hot på grund av vissa förkylningskänningar. Men mest har det varit en seg huvudvärk som återvänt några timmar efter medicintagning.

Ändå tog jag mig iväg till affären för att handla mat eftersom kylskåpet äntligen började vara tomt. Vi har faktiskt levt på saker ur frysen under    nyårsafton och -dagen då många andra slår på stort. På nyårsafton åt de andra makaronilåda medan jag gjorde en pastafri röra med kalkon, grönsaker och potatis. Sen inledde vi året med korvsoppa, festligt värre, men det är mat det också. :)

Jag tänkte också åka och spana på välbehövliga mammabyxor och några nya bh:ar (var tvungen att googla böjningen) om jag orkade efter matinköpen. Men sen ångrade jag mig. Hur roligt är det att prova kläder då man redan är varm och svettig?

Jag började alltså med GW-gallerian och det gav minsann utdelning. Tyvärr hittar jag nästan inga varor på affärernas hemsidor och jag orkar inte fota just nu. Jag började med Kappahl eftersom jag ofta köpt och gillat bh:ar därifrån. Men jag hittade ingen bra, eller snarare ingen bra som samtidigt var på rea... :) Däremot köpte jag en "skorstenshalsduk" i turkos, grått och vitt (kanske, det är ju flera timmar sen nu och jag har inte packat upp påsen, men definitivt turkos).

På Lindex provade jag 5-6 stycken och ingen passade. Surt eftersom jag fick rivmärken och eksem av att vrida och dra i stela plagg. Har troligen en form av urtikaria, eller nässelfeber, som ger utslag då kläder skaver eller trycker på. Nåja, jag köpte i alla fall ett bälte på Lindex. :)

På Seppälä, där jag mycket sällan köper nåt blev det förvånande nog två bh:n, en överstor herr t-shirt (att sova i) och ett par byxor som jag inte orkade prova eftersom jag hittade dem efter de andra. Men det var svarta mjukisbyxor för en femma och de var säkert inte för små.

Sen avslutade jag med HM. Inte heller där är jag stamkund, men de är den enda (?) affären med mammakläder. Och vilken mängd jag bar till provrummet! Fast jag provade inte allt, vissa byxor tog jag tre storlekar av för jag tycker att deras storlekar ofta är för små. Jag köpte tre par byxor. De på bilden som har resår upp på hela magen och ett par mörkgrå leggins av lite "byxigare" modell, med pressveck och i lite tjockare tyg. Till slut ett par jeans som är superlåga och alltså hamnar under magen. De var nästan lite för små, men jag tänkte att om jag börjar träna nu igen får jag bort de få cm som behövs för att de ska sitta perfekt. De var nog redan ganska okej. Känns bra att ha ett par jeans också!

Sen provade jag två toppar som visade sig vara för amning. Jag hade inte tittat så noga, men de kändes bra och kostade inte så mycket eftersom de var på rea. Det sista plagget var dagens enda ickereaplagg men kostade inte heller mycket. Det var en ribbad topp i glatt 80-talsrosa. Tänkte att jag kan ha den på gymmet lite längre fram. Ännu borde jag ha nån "vanlig" som passar- även om jag ofta köpt ganska små storlekar eftersom jag alltid haft som mål att bli mindre.

Maten då? Jo, efter allt det här hade den dånande huvudvärken återkommit så det blev snabbshopping i närbutiken eftersom jag inte hade lust med nåt större ställe. Lika bra det eftersom apoteket finns i samma byggnad så fick jag det ärendet fixat på samma gång. Panadol av tre olika sorter och vitlökskapslar. Yey, imorgon har jag lunchdejt med en vän så då kommer jag att vara i toppskick! :)

Min nyårsbragd

Jag har hållit på med Arne Dahls superspännande deckare den sista tiden. Har under jullovet läst den åttonde boken "Mörkertal". Efter den förbjöd jag mig själv att läsa följande och tog istället itu med en bok från biblioteket. Jag läste om boken i nån tidning och där stod det att den skulle ha så suveränt vackert språk. Boken har fått massor med beröm och sägs vara en riktig nobelpriskandidat.

Tydligen är jag inte riktigt på nobelnivå i mitt läsande, för ännu efter 80 sidor tyckte jag den var ganska tråkig och funderade på att sluta. Jag märkte inte heller något av det ovanligt vackra språket. Samtidigt tänkte jag att jag borde kämpa mig genom lite "svårare" böcker också. Så nu har jag läst den. Mestadels på nyårsafton och nyårsdagen, kanske jag läste de första sidorna i förrgår? Den var ganska annorlunda, ibland kändes den slarvigt skriven, för plötsligt var vi i ett annat land utan att det berättats och jag var tvungen att googla för att få reda på var.

Samtidigt var den lärorik, den handlade om så vitt skilda länder som Mali, Elfenbenskusten, Libanon och Haiti. Folk från dessa länder berättade sina historier från stridigheter i andra länder och kämpade tillsammans med tillvaron i Haiti. Vet inte om jag kan säga att det var en fantastisk bok, men jag ångrar inte att jag tog mig igenom den.

Här kan man läsa mer om boken. Det är förresten jättepraktiskt att man numera kan kolla på nätet om böcker man vill läsa finns på närliggande bibliotek, så slipper man (läs jag) spontanköpa dem...

Kanske jag borde gå vidare till en fransk bok nu då och bli riktigt internationell. Lyckligtvis översatt till svenska dock!