Jag förirrade mig in på brandmännen i det förra inlägget, så jag glömde skriva om det jag tänkte från första början. En kvinna på gården, också på väg in till gymmet kommenterade larmet och vi pratade en stund. Sen kom hon till och med in i toaletten (säkert i annat ärende också) och berättade att brandmännen kommit in. Jag tycker det är lite häftigt med spontana möten så här. Det säger väl en del om vårt land när man blir imponerad och glad över att en okänd människa säger något.
När jag stretchade i den varma (38 grader) salen kom det in två unga tjejer. Jag frågade dem om det börjar en gruppträning där snart. "Ja, om tio minuter". Jag sa att jag bara tänkte stretcha en stund och de svarade nåt glatt tillbaka. De kunde lika gärna ha varit korta i tonen eller bara mumlat nåt. Igen lite tragiskt att man blir glad över att folk uppför sig som folk. Kanske fick mig att tänka på hur jag bemöter människor också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar