En av de som gick i folkhögskolan samtidigt som jag berättade och visade bilder om vad han gör nuförtiden. Han reser i Asien med hjälpsändningar och utbildare ledare. Han berättade om hisnande flygturer med plan som knappt håller ihop, minst ett i året störtar med dödlig utgång för alla passagerare. På ett plan han åkte med saknades lås i dörren så den var surrad med järntråd som fick klippas upp med bultsax efter landning. I ett annat plan var dörren till cockpit stulen och de såg hur reglagen fladdrade. En landningsbana startar och slutar med ett stup så landningen ska lyckas första gången... På samma ställe kan man inte lyfta som vanligt eftersom det står ett fjäll i vägen utan måste låta planet falla ner för stupet och sedan styra ut genom dalen.
Han berättade också om en 8-årig prostituerad flicka som de rövat bort och placerat i ett hem. Om gatubarn som aldrig ätit mat från tallrik och inte förstod sig på en sked. Om hjälpsändningar i jordbävningsdrabbade områden på halvt hoprasade vägar, där de körde med livet som insats på vägar som var smalare än bilen.
Om mat som består av gettarmar med innehåll och toaletter med hala plankor vid en grop i marken. Om en man som lever i livsfara nära gränsen till det land han flytt från, men har en uppgift och är beredd att ta den risken. Om folk som reser i 4 dagar i väglöst land för ett 2-3 timmar långt möte...
Jag är full av ord och fascinerande berättelser som jag inte kan återberätta på rätt sätt. Så det här skriver jag mest för egen del, för att minnas.
Ibland känns det som om mitt eget jobb är ganska betydelselöst för världen. Men jag måste väl tänka att för dem jag jobbar med, är det ett viktigt jobb här och nu. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Liksom.
2 kommentarer:
Ja det finns jobb o det finns jobb! Men de jobb vi har är nog åxå bland de viktigaste man kan ha fast på ett annat sätt! Vi har ett jättestort ansvar och det roligt jobb! Men nog kan jag också tycka att det skulle vara "intressant" att tex jobba som volontär! Att få hjälpa till där nöden verkligen är stor! Men det får bli senare.. Ett fadderbarn är ju alltid en början!
Men vilka ruskiga äventyr din vän varit med om! Skulle nog inte kännas riktigt lustigt att resa där! Det var ju en familj från J:stads trakten som alla dog i en flygkrasch i Nepal (tror jag).
Han sa "Hade man inte bett förr så gjorde man det nu"...
Och självklart vet jag att jag har ett viktigt jobb också. Tyvärr är det väl om det går riktigt dåligt som man märker hur avgörande det är. När det bara går bra/som vanligt är det ju inget speciellt, på nåt sätt.
Skicka en kommentar