16 september 2013

Höstmys och vårdledighet

(Om någon såg en konstig version av det här inlägget beror det på att jag i misstag publicerade istället för att spara ett halvfärdigt inlägg igår kväll.)


 Idag läste jag i en tidning om höstmys. En artist berättade att hon brukar krypa upp i en skön fåtölj med en stor mugg te och något gott att smaska på. Hon fick frågan hur hon hinner med sånt då hon har ett litet barn. Hon berättade då att dottern nu är ett år så hon har börjat i dagis. Visserligen borde hon städa och tvätta också, men ibland måste hon få sitta ner och bara ta det lugnt.


Jag förstår ju att alla mammor behöver vila och ha egen tid ibland. Det har jag också känt av redan. Men ändå. Jag skulle verkligen inte föra mitt älsklingsskrutt till dagis för att sen gå hem och dammsuga och dricka te. Och framförallt inte en ettåring. Lite senare kan man ju tänka sig att han behöver stimuleringen av att leka med andra barn, men knappast redan vid ett.


Det här är ingen kritik till dem som av en eller annan anledning börjar jobba när barnet är ett år. Jag vet att jag själv inte vill det, just nu, vad jag tänker om ett år vet jag inte. Vad jag menar är att jag inte förstår hur man kan köra iväg ett så litet barn till dagis för att själv vanka omkring hemma. Visserligen vet jag ju inte om den här kvinnan är hemma och ledig hela dagarna och alla dagar. Det är hon knappast. Vet inte exakt hur hennes artistliv ser ut heller, men kan tänka mig att hon har en del skrivarbete att göra hemma eller nån annanstans och kanske har hon mycket kvällsjobb?


Orsaken att det svider lite extra i mig nu är att det börjar pratas om att ta bort en del av vårdledigheten och ge den till pappan, om han vill ha den. Det talas också om hur mycket familjerna kommer att förlora på detta och att många pappor kommer att välja bort sin ledighet och att barnen därför inte får vara hemma lika länge. (Jo, jag tycker det är bra för dem att få vara hemma med en förälder några år och jag tror det är bra för föräldrarna också men nåt bevis har jag inte.) I vårt fall skulle det inte bli nån ekonomisk förlust. Vi har ungefär lika mycket i lön, jag något mera. Men det är inte det. Jag vill ju vara hemma med mitt barn!!! Det här är mitt första och troligen enda medan det är K:s fjärde. Jag vet också att han inte kommer att tävla med mig om att få vara ledig. Pappaledigheten kommer han dock att ta ut. 

Jag blir lite bitter om den här lagen faktiskt går igenom, för det innebär ju indirekt att jag missar chansen att få vara hemma för att jag fått missfall tidigare. Lite som att nu när det äntligen lyckats sätter nåt annat käpparna i hjulen. För som det känns hittills skulle jag verkligen trivas med att vara hemma. Jag har ju hunnit jobba en massa år redan och kommer att hinna jobba många år till om de dessutom ska höja pensionsåldern... Jag ska i alla fall försöka lägga de här tankarna åt sidan nu och njuta av nuet. Ville bara lätta på trycket lite.


Bilderna är ett experiment med kameran nu då jag äntligen fått reda på hur man ställer in slutartid och bländare. Så skönt att plötsligt kunna fota i mysbelysning utan blixt. Mamman och barnet fick jag av min syster (eller båda?) som en kontrast till de tidigare änglarna, de här och den här. I år har vi inte köpt någon ängel, vi har fått ett barn i mammas*) famn. ♥

*) Och pappas famn också, men nu är ju det här min blogg. ;)

4 kommentarer:

maria sa...

Jag kan förstå hur du tänker, men tänkte ändå försöka peppa lite...jag tyckte visserligen att det var jobbigt både när A sku börja dagis och jag sku börja jobba. Men det gick om efter nån vecka och vi fann oss båda tillrätta i våra nya liv. Jag upplever inte att hon är mindre mitt barn nu eller att "samhället" tagit henne ifrån mig. Hon var 1,5 när hon började dagis, halvåret innan var hon hemma med sin pappa och jag vill tro att det var en väldigt viktig tid för dem båda att etablera en lika tight relation utan att jag var där "emellan" som någon slags självskriven förstahandsförälder som man naturligt vänder sig till. Men när hon var 2 månader hade jag inte kunnat tänka mig att släppa henne ifrån mig... Man ändras och släpper taget, lite, lite... Man älskar fortfarande sitt barn helt vanvettigt massor, men kanske på ett lite annat sätt än när man är mitt i de där amningshormondimmorna. :)

Fru Tallund sa...

Jo jag vet, men jag är ju inte så himla intresserad av att börja jobba igen. ;) Eller det är ju nog helt okej det också, men jag skulle gärna ha en lite längre paus ifall det nu blir den enda.

maria sa...

:) Helt förståeligt, men samtidigt är det väl just det som de liksom "vill åt"... Skulle jag få pengar och makt att bestämma över föräldradagarna skulle jag gärna förlänga själva föräldraledighetsperioden för alla, för nu känns det som vårdledighetspengarna ändå inte går att leva på om det inte finns en annan jobbande vuxen i huset och det känns orättvist mot alla ensamstående som måste sätta sina tiomånaders på dagis...

Anonym sa...

Hela förslaget är absurt! Låt familjerna göra sina egna val! Jag hoppas du ska få vara hemma så länge du vill! Det finns ju också tjänstledigt... Rik blir du ändå inte på hemvårdsstödet. Själv har jag varit hemma länge, men inte ångrat det en dag. Och utan att döma, men en ettåring är för liten för dagis. Tycker synd om de familjer som inte har någon annan utväg.