Nystart: Runstreak

Så oerhört länge sen sist! Det är knappt jag minns hur man gör. Tur att jag höll på i så pass många år så det sitter i ryggmärgen. I alla fall hoppas jag det. Nu orkar jag inte starta ännu en ny blogg men jag tror att den kommer att få en lite annan, mer ensidig, inriktning.

Sedan förra inlägget har det hunnit gå 16 månader. Nu är min vårdledighet slut och jag har redan jobbat över ett halvt år. Det går. För egen del skulle jag mer än gärna lalla på hemma, leka med sonen, baka och gå skogspromenader men jag tror han mår ganska bra åt att få leka med andra barn och vuxna några timmar om dan.

Men nystarten då? Runstreak? Det är så enkelt som att jag råkade se en grupp på facebook, Springande tjejer. En underbar grupp där alla är på olika nivåer och det bara ges glad uppmuntran. Där såg jag att nån skrivit om runstreak, att springa varje dag. Varje dag! Det låter ju vansinnigt men jag kände genast att jag måste prova, Att jag ville, Att det skulle vara perfekt för mig! För jag har legat ganska lågt med all träning. I somras sprang jag massor, nästan alltid tre gånger i veckan och i september sprang jag Midnattsloppet i Helsingfors (10 km) i ösregn från start till mål och en timme medan vi väntade på starten.

Men under hösten och vintern har jag nog inte sprungit 10 gånger sammanlagt. I början av januari snubblade jag och bröt/stukade/stökade till flera tår i vänster fot. Så pass att jag känner av det ännu men för några vekor sen gick det ändå att börja springa. Men mitt stora problem är att ta tid för det. Löpningen och all annan träning kommer alltid som sista prioritet, det vill säga nästan aldrig. Och råkar det nångång kännas rätt att springa så kan jag tänka "men jag sprang ju igår" och så tänker jag att jag kan ta det imorgon eller senare och så blir det inte av. (Har som sagt inte sprungit ofta men tydligen har lusten väckts så att jag sen har hållit tillbaka)

Så nu testar jag. Lite som en fastekur men tvärtom. Jag läste om en tjej som i helgen firade 1000 dagars runstreak. Tusen dagar! Det är inte mitt mål. Kanske jag lyckas med en vecka. Kanske en månad? Jag tänker i alla fall hålla på tills min lata kropp och hjärna fattar att det finns alltid tid, det finns alltid möjlighet och jag mår bra av det.

Idag var dag tre. Jag började i förrgår med 5 km i snö och strålande sol. Men det blev tufft då Noa ville med. Vi har löpvagn men sista biten där snön gick långt över mina skor var det tungt också med de tre stora hjulen. Jag var trött resten av dagen, haha. Igår blev det därför bara en minirunda på 1,8 km, det tog inte ens en kvart. En kvart har jag alltid! Idag var det lite segare. Jag hade inte alls lust på förmiddagen då jag skulle ha haft bra med tid och lite sol. Sen rullade dagen på med lite städning och en massa ärenden som drog ut på tiden. Utanför mataffärren köpte jag varsin Subway till kvällsmat så jag var lagom mätt och go...

Men skam den som ger sig. Jag är ju envis också. Kl. 22.15 när Noa somnat klev jag på löpbandet (med det finns ju inget som heter för mörkt eller för dåligt väder heller). Efter 1,6 km tänkte jag att det här går ju så bra så jag håller på lite till, sen höjde jag målen vartefter mätaren rullade på, 20 minuter....3 km....kanske en halvtimme? Och det blev det, 4 km på en halvtimme är ingen svindlande fart men det var löpning och det var min tredje dag.

Imorgon väntar en fullpackad dag men det ska gå. I slutet av veckan lite andra utmaningar men det ska gå det också. Jag är inte fanatisk, det är klart att det inte alltid kommer att lyckas eller funka men jag tänker inte ge mig för lätt och låta latoxen ta över. Så det så.

Vad får man skriva om?

Bild från okt-14 bara för att det är roligare med en bild.

För nån dag sen skrev en vän om vilka bilder hon hittat på instagram under hashtaggar om #förkyld och liknande. Många var strålande vackra och fräscha och nån bara väntade på att äntligen få börja träna igen. Inte riktigt som vi vanliga rödnästa ofräscha snorare. Vännen fortsatte med att skriva om den här dokumenteringshetsen och att man t ex måste skriva om sin träning åt alla för annars kanske den inte riktigt räknas?

Jag kände igen mig lite för visst är det lätt att slänga upp en rad på facebook eller ett foto på instagram då jag är jublande stolt över att ha lyckats ta mig för något. I augusti och september hade jag sånt flow så jag faktiskt sprang två eller tre gånger i veckan och ofta ganska långt (med mitt mått mätt). Men då blev det inte lika många uppdateringar. Jag antar att de är ett sätt att få vara stolt över att ha lyckats när det varit motigt en tid igen.

Men för den som inte tränar, som inte kan, vill, hinner eller orkar kanske det sticker i ögonen. Det är ju ett ganska allmänt omskrivet fenomen att man pressar andra genom sina träningsstatusar. Men sen finns det ju också andra saker. Jag gillar gärna när en kompis har kommit sig ut på en löprunda men när nån annan meddelar att hon (nästan alltid en hon) har städat köksskåpen till jul scrollar jag gärna vidare. För det är inte jag. Jag är glad om jag hinner städa det som syns.... Eller tvättat mattor eller fixat julskinkan. Saker som jag aldrig gjort.

En kvinna frågade efter gardinidéer och nån lade upp en bild av en lång rad med enkla vita gardiner som en annan sa ganska neutralt att hon tyckte att de gav lite anstaltkänsla varpå hon fick höra att hon var elak och oförskämd. Vad får man säga och tycka? Jag tycker man får säga vad man tycker om man kan göra det snällt och speciellt när folk frågar efter ens åsikt. Vad är det annars för vits? Varför måste folk bli så kränkta hela tiden?

En annan sak där man kan jämföra sig med andra är resor. Det kommer alltid att finnas nån som har råd och möjlighet att resa oftare och längre än jag och det finns också den som inte har råd med det jag har. Just nu har jag en vän som bor flera månader (?) i Thailand och alla bilder därifrån ser helt underbara ut. En annan bekant reser flera gånger i året på såna resor som jag inte haft möjlighet till mer än en handfull gånger. Så det är olika. Men jag vinner ju inget på att sura över vad de gör utan försöker glädjas med dem istället. (Nu är jag ju inget helgon precis, men de gånger jag känner avund brukar jag hålla det för mig själv)

Men vi får väl bara finna oss i att i det samhälle vi har där allt visas och berättas kommer det alltid att finnas olikheter. Det är ibland jobbigt att läsa och höra om andra som har det bättre, gör mer, hinner och orkar mer osv. Jag har själv slutat läsa några bloggar jag följde för jag blev så trött på konsumtionen, att det hela tiden skulle köpas nytt, bytas ut och förändras. Och det är ju mitt val att låta bli. Jag skulle inte få för mig att be dem sluta köpa nytt porlsin eller sluta blogga om det.

Samtidigt har jag också upplevt en tröttma (är det ett ord?) då jag tänkt på min egen blogg. Vad ska jag berätta om egentligen. Varför skulle nån vilja läsa? Vad vill jag visa och skriva om? Samma sak tänker jag när jag ibland använder funktionen "den här dagen" på facebook och ser vad jag skrivit detta datum under alla år. Ofta blir jag så jättetrött på mig själv för alla fruktansvärt ointressanta och ovidkommande saker jag har delat med mig av. Ibland längtar jag sååå efter den tiden då vi bara levde våra liv och inte berättade åt hela världen om varje steg vi tog. Kanske är det så att det är läsarna som måste välja för skrivarna är svåra att stoppa? Och på sina egna "väggar" och bloggar får man ju skriva i princip vad som helst. (Så länge det inte är olagligt eller på annat sätt stötande)

Det var några tankar som snurrat i mitt huvud idag, väldigt ostrukturerat skrivet. De som eventuellt känner sig träffade av inlägget ska inte göra det. Det var bara inlägg som satte igång mina tankar.


Ps. Idag har jag sprungit 3,6 km i duggregn med hund, barn och löpvagn. Hahaha. 

Och nu är jag redan ganska trött på den här texten också. Lika bra att låta bli i fortsättningen... ;)

Mårrans kaka?

Som finlandssvensk är det nästan obligatoriskt att äga några saker med mumintema, som till exempel en kakform. Kakorna blir dock inte alltid muminlika. Ibland har de drag av något som Mårran härjat ihop (eller härjat sönder?)

Men den var god ändå och man kan ju inte belasta den knappt tvååriga bagaren för att hans mor inte gitte bröa formen. Kakan bakades efter en idé från Totte bakar som vi såg som film. På fem röda hade gossebarnet svängt ihop en egen kaka, lite hälsopimpad av den ömma modern. Även om vi tog den lilla muminformen var receptet aningen litet. Ändå steg den förvånansvärt bra även utan bakpulver (som också Totte saknade).

Vår kaka innehöll 

• 1 ägg (snabbt hopvispat med handvisp bara)
• 1/4 dl sukrin
• 1 dl speltmjöl
• en gnutta vaniljpulver 
• 3 msk smält smör
• en knapp dl blåbär (nästan för mycket)

Gräddades i 175 grader 20-25 minuter. Avnjöts ute på altanen av en mamma, en pappa och en förförisk bagare.

Tyckte det passade bra att hedra Gunilla Wolde (som just avlidit) med att titta på Tottefilmer. I vårt stora bibliotek har vi faktiskt inte en enda Tottebok.

Här kan man klicka om man vill se hur Totte bakar sin kaka.

Alltså sällskapsspel!

Jag köpte ett spel på loppis förra veckan. Fyra euro för ett spel i mycket bra skick, kanske oanvänt. Årets familjespel (2012) lät ju lovande.

Det visade sig vara ett riktigt roligt spel. Litet och behändigt med fem träföremål och en kortpacke. Två enkla regler och sen kör man på.

På varje kort finns två föremål där färgerna varierar. Kommer ett kort upp med ett föremål i rätt färg ska man försöka hinna först att rycka åt sig den grejen. På kortet till höger finns en röd stol och en grön bok. Här tar man alltså den röda stolen. Boken är blå men grön på bilden. Det där var ju lätt. Det andra fallet är lite krångligare.

På kortet till vänster sitter ett grått spöke i en blå stol. De finns ju inte. Då ska man ta nånting det föremål som inte stämmer in på vare sig figur eller form, det vill säga den gröna flaskan. Musen är ju grå som spöket på bilden och boken är blå som stolen. Här är det lätt hänt att man rycker åt sig fel sak men då får man "böta".

Vi spelade med båda tonåringarna samtidigt som vi drack kaffe och åt både glasskaka och hembakta cookies. En väldigt trevlig stund med många straff. Borde nästan införa obligatoriska spelstunder på helgerna, det är sällan vi gör nåt annat än äter tillsammans. Men till och med det är ju tyvärr ovanligt i en del hem.

Jag köpte också en sån här "pluppbräda" till Noa för en hel euro. Jättebra sätt att träna finmotorik. Här är det dock storasyster som byggt. För oss som redan passerat 40 var hon tvungen att förklara att ILY i separat färg står för "I love you". Gulligt!

Extravagant bröllopsdag

Det kändes nästan lite förbjudet, men mest var det roligt, mysigt, avslappnat och härligt. Vi förde hunden till störstsystern och gick sen genom stan (jepp, vår egen stad 6 km hemifrån), snålade lite eftersom parkeringen är gratis där.

Bara att gå med rullväska genom stan gör ju att det känns som om man är på resa. Jag hade bokat samma hotellrum som vi hade på vår bröllopsnatt för fem år sen. Den gången dråsade vi in på småtimmarna, tog ett snabbt bastubad bara för att och träffade sen våra vänner redan vid frukosten.

Nu kom vi redan sen eftermiddag/tidig kväll och hann njuta av rummet. Vi åt också varsin enorm smörgås med handskalade räkor nere i baren. Lite mysigt att hon som jobbade i baren stod och bakade en morotskaka som sedan fanns med på frukostbuffén. Närproducerat!

Efter Noas nattning blev det bastubad och champagneskål. Mitt i extravagansen var det här en verklig budgetlösning. En flaska vi hade kvar i skåpet från studentfesten för snart två år sen....

Enda minuset var att vi blev lite frusna efter bastun. Hemma kan man ju gosa i egen badrock men hotellhanddukar är ju sällan stora. Snopet att sen hitta badrockar i ett skåp följande dag, vi hade ju inte ens tänkt på att leta!

Frukostbuffén var naturligtvis alldeles underbar med bröd från närbelägna lokala bageriet Aroma. Sånt gör mig så glad. Bagerijättarnas bröd vars degar rest över halva landet kan man gott vara utan såna här gånger. Och på tal om det fanns Dermosoils produkter i badrummet, bland annat en skön bodylotion med lingon. Plus igen.

Jag kände mig lite småknasig som bokade en hotellnatt så här "i onödan" men det var absolut värt pengarna. En liten flykt hemifrån och tid tillsammans. Och lite romantiskt också att återkomma till bröllopshotellet. :)

När för mycket av det goda är...för mycket...

Efter kurs igår kväll och halva dagen idag tyckte jag det skulle sitta fint med en liten kaka för att fira helgen. Att solen dessutom sken och värmde och gav oss en riktigt härlig vårdag i mitten av mars gjorde ju inte saken sämre. I stan satt det folk på flera uteserveringar.

På Sweet Wasa köpte jag kakan "Death by chocholate" till barnvakten, storasyster I och mig själv. Killarna var på hockeymatch och fick säkert annat gott tänkte jag. Kakan som är nån slags kladdkaka med chokladmousse och ytterligare choklad högst upp gjorde verkligen skäl för namnet. Vi höll på att dö chokladdöden. Redan efter första skeden tänkte jag att "oj, det här var maffigt".

Halvvägs i kakan hade jag verkligen fått nog och tänkte på att spara den till senare eller åt mannen. Men nu kommer det dumma. Jag åt ändå, jag kämpade den i mig. Nån har sagt att "Om det inte är bra för din kropp, se till att det i alla fall är bra för din själ!" Hur bra är det att äta trycka i sig nåt som nästan känns äckligt. Vilket knasigt beteende!

Det har nyligen cirkulerat och länkats till ett välskrivet inlägg om att det finns en enda sak som gör oss feta (och får oss att må dåligt kanske?). Det är inte socker, kolhydrater, fett eller annat. Det är för mycket. Allt går att äta i lagom mängd. Bra tanke tänkte jag. Snart ska jag lära mig det också...

Som en liten liten avbön kom jag mig iväg på en löprunda. Jag sprang i 25 minuter. Jag antar att det hade behövts 250 för att förbränna kakan. Dessutom sörjer jag lite att den smågruppsträning med personlig tränare som jag anmält mig till inte blev av pga för få deltagare. Samtidigt hade det känts som ett stressmoment då jag inte vet om jag skulle få in allt som ksulle ha planerats för mig. För jag hade ju velat göra mitt bästa. Nå, nu hänger allt på mig själv istället. Med sånt här väder är det ju inte svårt att komma sig ut och jag har ju konstaterat att det funkar att träna här hemma på dagarna också även om Noa är vaken. Han är ju min bästa hejarklack och dessutom den viktigaste orsaken för mig att hålla mig i form.

(Det här skrevs förstås igår men jag glömde tydligen att publicera. Jag har inte hunnit vara på kurs, fika och springa före 10.30 idag...)

Morgongympa med Bärtil och salsa

All träning som blir av är bra träning brukar jag tänka. Idag blev det inte så hård träning men ändå lite rörelse, ca 40 minuter före morgonduschen. Testade rörelsekorten från Folkhälsan, mest ämnade för barn. Funkade också på vuxen, lite svettig blev jag allt. Noa flängde mest omkring och hade roligt åt mig men småningom kanske han också klarar av att följa med i rörelserna. Vissa härmade han redan.

Min personliga tränare fick dra ett kort och sen var det bara att jobba. Som musik hade jag valt salsa vilket gjorde att träningen både kändes mera vuxen och blev mycket roligare och svängigare.

Inga speciella krav utan jag höll på så länge jag hade lust med en övning. Hann med alla 30 övningar på drygt 37 minuter. Korten finns i dubbel uppsättning så att man t ex kan spela memory och sen göra en övning när nån hitter ett par. Har inte läste igenom alla tips ännu.

Beklagar att bildkvaliteten är ganska usel, vet inte vad som hände med skärpan riktigt.