Alltså sällskapsspel!

Jag köpte ett spel på loppis förra veckan. Fyra euro för ett spel i mycket bra skick, kanske oanvänt. Årets familjespel (2012) lät ju lovande.

Det visade sig vara ett riktigt roligt spel. Litet och behändigt med fem träföremål och en kortpacke. Två enkla regler och sen kör man på.

På varje kort finns två föremål där färgerna varierar. Kommer ett kort upp med ett föremål i rätt färg ska man försöka hinna först att rycka åt sig den grejen. På kortet till höger finns en röd stol och en grön bok. Här tar man alltså den röda stolen. Boken är blå men grön på bilden. Det där var ju lätt. Det andra fallet är lite krångligare.

På kortet till vänster sitter ett grått spöke i en blå stol. De finns ju inte. Då ska man ta nånting det föremål som inte stämmer in på vare sig figur eller form, det vill säga den gröna flaskan. Musen är ju grå som spöket på bilden och boken är blå som stolen. Här är det lätt hänt att man rycker åt sig fel sak men då får man "böta".

Vi spelade med båda tonåringarna samtidigt som vi drack kaffe och åt både glasskaka och hembakta cookies. En väldigt trevlig stund med många straff. Borde nästan införa obligatoriska spelstunder på helgerna, det är sällan vi gör nåt annat än äter tillsammans. Men till och med det är ju tyvärr ovanligt i en del hem.

Jag köpte också en sån här "pluppbräda" till Noa för en hel euro. Jättebra sätt att träna finmotorik. Här är det dock storasyster som byggt. För oss som redan passerat 40 var hon tvungen att förklara att ILY i separat färg står för "I love you". Gulligt!

Vårsolen!

Kanske lika bra att inte skriva så mycket, låter bilderna tala så blir det publicerat samma dag...

Att gunga är livet!

Vagnpromenaderna är inte längre what they used to be...

Solbelyst gosse och gosse som mediterar i skogen.

Kullfallna träd kan vara bra till mycket. 

Man kan hoppa ner också, helst i någons famn.

Det brukar tipsas om att skaffa en hund eller annat trevligt husdjur
om man vill bli lyckligare. Jag rekommenderar en sån här. Funkar varje dag.

Årets första kaffe ute på altanen.

Lagom dos av Alla hjärtans dag

Min första rubrik var "Alla hjärtans (hatade) dag", men sen ändrade jag mig. Den här dagen har haft en liten tagg i sig av negativa statusar och kommentarer på facebook. Många tycker att den här dagen är enbart jobbig och hemsk. Det gör mig ledsen, inte för att dagen i sig är speciellt viktig utan för att det finns så många sår som gör att man hatar.

Självklart finns det såna också som tycker bara lite illa om och tycker det är ännu en onödig köpfest. Och att man inte ska ha en enda dag då man pratar om kärlek och vänskap lika lite som mors- och farsdag behövs.

Jag håller inte med. Däremot tycker jag förstås att alla får tycka som de vill och fira som de vill. Visst ska vi visa kärlek mot både vänner och mammor alla dagar på året. Det hindrar väl ändå inte att vi sätter in ännu några dagar med guldkant och får fira lite extra. Nån köpfest behöver man ju inte göra det till för det. Jag tycker inte om när man ger presenter för att det ska vara så och man krystar fram något bara för att. Däremot tycker jag om att ge (och få) gåvor som uppskattas och gläder vilken regnig torsdag som helst.

Dagens gåva syns på bilden ovanför. Jag varken förväntar mig eller kräver att min man ska ge mig något på Alla hjärtans dag. Det är inte hans grej och jag vet vad han känner för mig ändå. Men då vi handlade mat häromveckan råkade jag se lådan och "tipsade" lite "försynt" om att det där är ju jättgod choklad så en sån kunde man ge åt nån på vändagen. Han tyckte vi skulle köpa den direkt för annars skulle han varken minnas eller komma sig för.

Själv föll jag för reklamen i min mailbox som berättade att man fick göra fotoböcker till rabatterat pris till vändagen. På en kvart svepte jag ihop några foton av Noa, hans pappa och syskon till varsitt litet minialbum som de alla fick. Noa bläddrade så glatt så jag bestämde genast att jag måste göra en bok till åt honom med närmaste släkten och kanske också deras bilar.

Till frukosten skulle jag plocka fram en ljuslykta med hjärtan och fick med mig en hel drös med olika röda stakar. De lyste så stämningsfullt vid kvällsgröten. Blommorna är dock inte dagens fådda utan en billig rosbukett från matbutiken som är inne på sin andra vecka redan. Den har jag köpt helt själv för jag kan och är den som vill ha blommor ibland.

Så väldigt mycket mer har vi inte firat. Maten var helt vanlig men vi festade till det med fastlagswraps. Men det var mer för att barnen inte är här på fastlagstisdagen och den äldsta systern fyller år nästa vecka så det blev ett tredubbelt kalas. Och för att jag ville testa att baka wraps. Fast det där sista var lite ljug för jag testade redan förra veckan. Bilden nedan togs då. Men då fick de stora barnen inte smaka och så kunde vi ju inte ha det. Eller hur?

En underbar dag!

Det finns bra dagar och så finns det fantastiska. Idag har det varit en sån dag. Vi har gjort en massa olika saker och allt har varit toppen! Visserligen var Noa vaken väldigt tidigt. Nu förstår jag vad alla som förfasat sig över klockflyttandet har menat... Men vi hade ändå en mysig stund på tumanhand. Jag steg upp med honom så att pappa skulle få sova ut.

Efter frukost klädde vi på oss för promenad. Ungdomarna engagerades för att packa ihop studsmattan...

... och placera ut gallren runt fruktträden. Många små detaljer man ska minnas då man har hus och trädgård, men det tar sig!

Sen marscherade vi ut i skogen. Roligt att få ha pappa med som omväxling! Han har bråda tider på jobbet på vardagarna. Jag önskar så att Noa ska ha kvar den här glädjen i att röra på sig och vara ute i naturen. Kan inte säga att jag hade det själv i barn- och ungdomen, men hela vardagen var i alla fall mer rörlig då än nu. Lätt att bli sittande med allt möjligt i dagens samhälle. Hoppas han fortsätter dra ut oss sen när han blir lite äldre också!

Jag vet inte hur vi ska ta oss ur den här roliga grejen jag introducerade för honom i veckan- rutscha på stenen. Det kan nog vara förödande för hans kläder i längden... Han brukar få åka två gånger, sen är han nöjd att springa vidare på annat. Men jag är fascinerad över att han minns varje gång och rusar fram till stenen och vill upp. Med lite snö blir det lite bättre glid.

Och så detta gående! Att han orkar?! Igår satte jag stegmätaren på honom på skoj. Han gick över 1000 steg före frukost och drygt 4000 med morgonpromenaden. Sen fick han vara utan.

Vi lämnade pappa och hunden hemma och gick en extra sväng så att Noa hann somna i vagnen. Så vackert ute idag! Under tiden bytte pappa och tonårstjejen till vinterdäck på båda bilarna. Tack för det!

På eftermiddagen när det började skymma promenerade vi iväg till gravgården. Nytt barn, nya seder. Han ville förstås gå igen. Tur att det var gångbana nästan hela vägen.

Ibland fick vi honom ändå övertygad om att ståplats kan vara helt okej också. Jag får lite Titanicfeeling när han står sådär och spanar. Ni vet den här scenen.

På gravgården gick vi in i skift. Jag väntade utanför med Selma. Sen gick jag in med mannen och tände ett ljus för våra tre änglar och ett för alla våra släktingar som vilar någon annanstans, min mommo och fammo, moffa och faffa som jag aldrig hann träffa och K:s släktingar. Fint att det finns en gemensam plats.

På väg hem satt Noa i vagnen hela vägen och jag sprang med honom största delen eftersom han var både trött och hungrig. Efter lite mat var han ändå redo för bastubad och sen blev det våfflor som storasyster stekte. 

Sen nattade jag honom och låg och myste och slumrade mellan varven i över en timme. Pappa fick en värdefull filmkväll med tonårsdottern, lite därför jag höll mig undan också. Och så på kvällen kom det lite snö. Den har jag dock inte orkat gå ut och fota så vi får nöja oss med en bild från första snön, 24 oktober.

Over and out! Nu får jag krypa ner i sängen med mina Älskade. Åh, vad jag är rik!

Hällgrund

Innan hösten anfaller ska jag försöka hinna med några riktigt härliga sommarinlägg. Just nu är det ösregn och åska igen så man får nästan tända lamporna mitt på dan. Men i söndags fick Mannen och jag åka på en kort båttur med storasyster och svåger. Tack till er! Målet var ön Hällgrund som syns från vår barndoms sommarstuga. Jag har varit där förr men det är länge sen med tanke på hur nära den ändå ligger. I barndomen åkte vi läääänge för att komma fram, men hästkrafterna på lilla snurran var nog inte så många. Nu var vi framme på kanske en kvart?

Men nog med ord. Jag låter bilderna tala. Måste bara säga att jag är lite stolt över att jag vågade kliva högst upp i fyren och framförallt ner igen. Trappstegen var tunna metallpinnar och jag hade sandaler som var lite hala. Men jag kom både upp och ner med livet i behåll. Hade ju inte varit roligt att ramla ner på alla stenarna....

Ibland har mina redigeringar gått lite till överdrift, men det bjuder jag på. Dock var himlen faktiskt osannolikt blå. Fast kanske inte turkos... :)

De hatade skarvarna. Ser lite äckliga ut nästan när man vet vad de ställer till med.
Eller i alla fall onaturliga här hos oss.