Yogaflopp

Man ska väl inte bara blogga när allt är jubel och lycka. Idag var jag på den femte träningen ashtangaträningen. Jag vet inte varför men nånting kändes fel och jag gick därifrån lite nedstämd istället för glad och avslappnad som hittills. Kanske det var nu väggen kom emot. Ledaren sa i början att många brukar hoppa av eftersom träningen är krävande och kräver att man har tålamod med sig själv. Tålamod är inte min starkaste sida och helst vill jag kunna saker direkt. Däremot har jag aldrig haft särskilt höga krav på mig själv då det gäller olika former av idrott eftersom det aldrig varit min grej. Jag ser inte mig själv som sportig, vig osv.

En annan sak som ledaren pratade om i början var prestation. Till yogan hör aldrig nånsin tankar på prestation. Det låter förstås helt vettigt men idag kunde jag inte låta bli att bli irriterad på mig själv för att jag inte kunde. Det har väl att göra med att jag aldrig har gjort så här svåra övningar förr. Kanske var jag trött också, jag fick ingen ordning på andningen, när övningarna blev svårare märkte jag att jag höll andan. Och mag- och rotlåsen (inre magmuskler och bäckenbottenmuskulaturen) hade gått nån annanstans. Och så balansen, den funkar ju aldrig och det är ju jättetråkigt att försöka träna hemma då det bara går dåligt. Som att stå på ett ben med det andra benet rakt framåt. Jo, tjena. Och så knäna som helt enkelt inte går att vika ihop på alla önskvärda sätt...

Men men, nu skakar jag av mig och går vidare. På onsdag är det den sista träningen. Då ska jag gå och fokusera på det som känns bra och tänka att resten ska få ta tid. Det är verkligen inget fel på ledaren. Hon har ett bra mantra, ungefär "böj dej så långt du kommer och nöj dej med det". I den frasen finns ju inbyggt att allt inte är enkelt, att allt inte går genast. Jag måste bara lära mig det också. Tror jag ska ta några lugna träningar hemma och försöka förstå vad vi hållit på med i lugn och ro innan jag går på fortsättningsgruppen på yogacentret. Men som med allt annat är det väl inte bra att vänta för länge heller. Där får jag ju professionell handledning också.

Håhå, inte vet jag vad det här blev för text. Känner mig mest bara gnällig och negativ men det var ett sätt att få skriva av mig, rensa hjärnan och också visa att allt inte är tjosan och mysigt hela tiden. Asanan på bilden ovan var förresten en av de lättare idag. Dock tror jag inte att jag så där smidig ut. :)

Solhälsning och plog

I måndags när ovädret precis hade ebbat ut åkte jag iväg på första delen av en nybörjarkurs i Astangayoga. Jag har felaktigt trott att Astanga är nån slags basicyoga men det lär vara den tyngsta och mest fysiska. Hejbara. Ovädret hade orsakat tillfälligt ledarbyte eftersom den rätta ledaren var förhindrad att komma. Han som hade hoppat in kunde tyvärr bara finska. Dessutom kom åskan och regnet tillbaka så jag som hade min plats längst bak hade svårt att uppfatta vad ledaren sade. Men det gick okej ändå och jag var glad och nöjd.

Det var kanske ändå därför det var dubbelt skönare idag. Tvåspråkiga och väldigt erfarna Milla var på plats. Jag hade dessutom repeterat solhälsningen som jag irriterat mig över att jag aldrig lär mig fast jag yogat en del på gymmet. Här finns Solhälsning A och Solhälsning B ifall jag behöver hitta dem igen eller nån annan undrar.

En viktig sak inom yoga är att det inte får finnas prestationskrav. Det är ju ganska självklart förstås. Men jag ändå inte låta bli att fascineras av vad min kropp klarar av. I slutet av passet gjorde vi Plogen som visas på bilden ovan. Redan i måndags fick jag fötterna i golvet till min stora förvåning, men jag klarade inte av att hålla positionen länge eftersom jag fick för tungt att andas och magen kom "i kläm". Idag gjorde jag antagligen mera rätt eftersom jag förstod och hörde vad ledaren sa och då kändes det hur bra som helst.

Och som sagt, det är inget skryt, jag tävlar inte med någon annan, jag imponeras bara av att den här gamla stela kroppen kan ännu. Eller kanske först nu? Vet inte om jag var i närheten då jag var 20. ;) Och jag kände mig löjligt spänstig och rak i ryggen då jag gick till bilen. Men nu sitter jag igen i min sneda hopsäckade ställning hemma i soffan....

Två andra sköna asanas, triangeln och utsträckt triangel. Bara så att jag inte ska glömma. Just nu känns det som om jag skulle kunna yoga varje dag, men här hemma då. Det känns redan tillräckligt mycket att köra in till stan två eftermiddagar i veckan.

Yoga? Yeeah...

När jag var gravid var jag sugen på att träna gravidyoga, men jag hittade ingen grupp som passade. Då började jag leta efter dvd-filmer på nätet och hittade de två ovanstående på cdon. Jag minns inte om båda fanns på den finska sidan, men de fanns i alla fall i Sverige och var billigare än här. Jag bad min svenska syster beställa och fick dem till påsk. Med gravidyogafilmen hann jag göra andningsövningarna EN gång. Jag födde som bekant i början av juli.... Kom mig bara inte för.

Mammayogan är uppdelad i två delar (plus två delar med andning och en del med avslappning). Den första delen är träning direkt efter förlossningen och sex veckor framåt. Det passet har jag faktiskt gjort två gånger. Heja mej! Det var ett skönt pass med mycket fokus på bäckenbottenträning. Lite lite styrka också, men bara precis vad jag klarade av.

Idag vågade jag mig på passet från sex veckor och framåt. Har de senaste dagarna haft smärtor i ena höften och ljumsken, har t o m haft svårt att gå emellanåt, så jag tyckte jag behövde träna lite för att bli rörligare och kanske bli av med smärtan. Nu fick jag verkligen känna på hur styv och otränad jag är. Kände mig som en stel och styv gammal tant. Det gjorde ju inte saken bättre att instruktören och hennes "elev" på filmen var jättesmidiga. Jag hann inte göra programmet till slut men det var kanske bra...

I ett skede skulle man göra plogen, som en baklängeskullerbytta där man stannar med benen bakom huvudet och tårna i golvet. Jag hann inte se hur de gjorde på filmen. Antar att de bara lyfte benen långsamt och förde dem bakom huvudet i en mjuk rörelse. Yogiskt liksom. Jag fick ta fart från sittande och kasta benen bakåt med mer viljestyrka än muskelkraft och smidighet. Väl där var det svårt att se tv:n så jag frågade mannen vad hon gör med händerna. Höll hon dem som på bilden (så ska man tydligen göra) eller stöttade hon ryggen för att inte komma ur stämning, jag menar ställning... Mannen upplyste mig om att hon höll i tårna.

Jag började gapskratta och sen var det kört med träning för min del. Nu när jag ser på bilden här nedanför inser jag att jag inte hade ryggen sådär lodrät. Jag slängde nog iväg benen så att magen landade i ansiktet typ. Så det var oändligt långt till tårna.

Men jag kommer igen. Det känns som om jag har oändligt långt kvar tills jag kan göra något. Jag har inte ont nånstans (utom den där höften då) men är bara så otroligt styv. Kanske kraftlös också? Har inte testat så mycket muskler ännu, annat än att jag bollar omkring sexkilossonen dagarna i ända. Så kanske inte svag då, men styv. Funderar på att söka mig till simhallen och låta vattnet bära mig och göra mig smidigare som på gravidvattengympan i våras för drygt 10 kg sen. Det funkade ju då.

Plogen. Bild från I Form.

Informationsangst?

Jag var på biblioteket idag för att lämna in två ljudböcker och låna en bok om gravidyoga. Tyvärr fanns boken inte inne eftersom den lämnats in till ett annat bibliotek i kommunen, men jag får hämta den imorgon. Samtidigt passade jag på att titta på andra böcker om graviditet och födande och började nästan må illa. Jag vill inte läsa dem! Usch vad mycket information det finns och vad mycket som ändå kanske inte stämmer in. Det mesta är ju ganska individuellt.

Speciellt har jag ingen lust att läsa böcker om förlossningen. Det känns som om det ändå inte går att förklara hur det verkligen kommer att vara. Dessutom tror jag det kan vara så väldigt olika så det är onödigt att skrämma upp sig eller tänka för mycket på det. Den dagen den smärtan liksom. Jag känner inte heller nån större rädsla. Jag är fullt medveten om att det (kanske) kommer att göra helvetiskt ont. Men det är ändå nåt gott som kommer ur det. Tycker jag har varit med om alla möjliga saker som gjort ont och överlevt. Inte minst den medicinska "utdrivningen" efter mitt första missfall. Och då hade jag ingen levande liten guldklimp att gosa med efteråt.

Men, men, det är ju tur att ingen tvingar mig att låna, köpa eller läsa böckerna. Nån kunskap har jag ju och det jag undrar över tar jag reda på på annat sätt. Skönare att lägga tid på att läsa andra böcker. Livet är ju inte bara graviditeten...

Just nu läser jag den här, så det är mycket yoga nu... :)