Lagom dos av Alla hjärtans dag

Min första rubrik var "Alla hjärtans (hatade) dag", men sen ändrade jag mig. Den här dagen har haft en liten tagg i sig av negativa statusar och kommentarer på facebook. Många tycker att den här dagen är enbart jobbig och hemsk. Det gör mig ledsen, inte för att dagen i sig är speciellt viktig utan för att det finns så många sår som gör att man hatar.

Självklart finns det såna också som tycker bara lite illa om och tycker det är ännu en onödig köpfest. Och att man inte ska ha en enda dag då man pratar om kärlek och vänskap lika lite som mors- och farsdag behövs.

Jag håller inte med. Däremot tycker jag förstås att alla får tycka som de vill och fira som de vill. Visst ska vi visa kärlek mot både vänner och mammor alla dagar på året. Det hindrar väl ändå inte att vi sätter in ännu några dagar med guldkant och får fira lite extra. Nån köpfest behöver man ju inte göra det till för det. Jag tycker inte om när man ger presenter för att det ska vara så och man krystar fram något bara för att. Däremot tycker jag om att ge (och få) gåvor som uppskattas och gläder vilken regnig torsdag som helst.

Dagens gåva syns på bilden ovanför. Jag varken förväntar mig eller kräver att min man ska ge mig något på Alla hjärtans dag. Det är inte hans grej och jag vet vad han känner för mig ändå. Men då vi handlade mat häromveckan råkade jag se lådan och "tipsade" lite "försynt" om att det där är ju jättgod choklad så en sån kunde man ge åt nån på vändagen. Han tyckte vi skulle köpa den direkt för annars skulle han varken minnas eller komma sig för.

Själv föll jag för reklamen i min mailbox som berättade att man fick göra fotoböcker till rabatterat pris till vändagen. På en kvart svepte jag ihop några foton av Noa, hans pappa och syskon till varsitt litet minialbum som de alla fick. Noa bläddrade så glatt så jag bestämde genast att jag måste göra en bok till åt honom med närmaste släkten och kanske också deras bilar.

Till frukosten skulle jag plocka fram en ljuslykta med hjärtan och fick med mig en hel drös med olika röda stakar. De lyste så stämningsfullt vid kvällsgröten. Blommorna är dock inte dagens fådda utan en billig rosbukett från matbutiken som är inne på sin andra vecka redan. Den har jag köpt helt själv för jag kan och är den som vill ha blommor ibland.

Så väldigt mycket mer har vi inte firat. Maten var helt vanlig men vi festade till det med fastlagswraps. Men det var mer för att barnen inte är här på fastlagstisdagen och den äldsta systern fyller år nästa vecka så det blev ett tredubbelt kalas. Och för att jag ville testa att baka wraps. Fast det där sista var lite ljug för jag testade redan förra veckan. Bilden nedan togs då. Men då fick de stora barnen inte smaka och så kunde vi ju inte ha det. Eller hur?

Hur man berömmer en kock

Efter lunch idag:

- Tack för maten! Det var gott som vanligt.
- Nåja, nog kan det väl vara lite varierande...?
- Visserligen, men det varierar mellan gott och underbart gott.

Och så orkar man några dagar till. Ganska många faktiskt. :)

Nej, jag har inte gravat laxen. Jag har inte skalat räkorna. Jag har inte lagat såsen, det var en sån här. Men jag har i alla fall sått och skördat salladen (nej jag orkar inte skriva sallat), kokat äggen, tagit upp och kokat potatisen (första i år!) och radat ut allt på en tallrik. Ibland behöver det inte vara så invecklat för att vara underbart gott. 

Allt började faktisk med såsen som jag hade köpt redan tidigare för att testa. Sen blev jag ju tvungen att köpa gravad lax också och räkor är ju alltid gott.

Håll mitt hjärta, håll mitt hallon

Redigeringseffekt: Warhol

Detta inlägg är sponsrat av färgen turkos. :)

Idag tog jag med mig lite extra utrustning då jag gick ut på förmiddagspromenad med son, vagn och hund. Vi gick samma runda som i förrgår. Orsak: hallon!

Jag hade med mig en liten plastask med lock att plocka i. Funderade först på en liten hink men tänkte att jag bara blir besviken om jag knappt får bottnen täckt.

Sonen som varit ganska gnällig hela morgonen sken upp när han fick komma med ut. Han klarade också av att sitta och vänta medan jag plockade, ganska imponerande måste jag säga! Lite missnöjd var han men vi stod ut båda två. Hunden gick och betade gräs och var inte till besvär alls och ingen människa passerade. Där hade vi ganska tur för jag stod och plockade på en liten slänt bland brännässlor och hade inte varit så snabb att samla ihop mitt utspridda ekipage misstänker jag.

Sen gick vi en bit igen och kom till vår gamla kända ängsväg. Där fick Noa gå fritt eftersom det inte kör bilar där. Han var nöjd med det i kanske tre minuter. Då kom manducan (bärselen) väl till pass. Visserligen var han inte helt nöjd med att jag böjde mig ner med honom hängande framför men det gjorde jag inte så ofta.

Sen gick vi hem och han fick sitta kvar istället för att åka i vagnen igen. Vilken mysstund vi fick!!! Han höll på och gjorde ljud mot min hud "memme-memme-memme" (mamma?) och "oa-oa-oa". Liten som om han pussade mig tusen gånger. Och varmt blev det med mage mot mage, men mest av allt blev jag varm i hjärtat. Mitt underbara barn! Såhär efteråt sörjer jag lite att jag inte bar honom med mig i sjal eller sele oftare när han var pytteliten. Nu kan man ju inte göra det så ofta längre då han måste få vara lös och leka och röra på sig.

Som sagt. Det blev inga massor. Kanske 2 dl? Men ack så goda. Jag har aldrig haft några riktiga "hallonställen" så jag tror att det här var andra gången i mitt liv som jag verkligen har plockat hallon. Annars brukar jag bara äta så många jag orkar och hinner direkt från buskarna.

Medan jag rensade hallonen och fyllde pajen gick Noa omkring och pysslade med sitt, men ofta ofta kom han till mig och ville ha ett hallon och det fick han. Vilken rikedom egentligen att bara kunna gå ut på en promenad och hämta hem sånt som smakar så gott, helt gratis! Notera hur väl gossebarnets klädsel matchar kökstextilierna!

Jag var lite osäker på degmängden men den räckte och blev över. Så pass så att jag gjorde två minipajer, och gick ut i trädgården och plockade lite svartavinbär till dem. Ännu en rikedom! Inte lika goda som vildhallon men helt okej de med.

Redigeringseffekt: Film grain white and black

Noa tyckte också om dem. Härligt då han gillar bär och frukt. Hans lunch var en ekologisk banan. Maten jag försökte med först gick inte alls. I längden är det förstås bra om han äter sånt också men en gång är det okej med bara en banan.

Det enda tråkiga var att Mannen inte fick nån kaffepaus då allt var färdigt. Hans telefonmöte blev längre än det var tänkt. Han kunde i alla fall äta medan han jobbade så jag behövde inte äta hela pajen själv. Som synes kan man inte lyfta ut några hela snygga bitar men det gjorde absolut ingenting.

Receptet hittade jag hos Sofy som främst har en träningsblogg. Tycker det är underbart att hon också har helt vanliga söta recept ibland. För livet ska njutas. Och som vi njöt. Så pass att vi fick diska pajformen redan idag.

Skriver receptet lite snabbt här också, jag gjorde nämligen några förändringar baserat på vad jag hade hemma. Hade förstås helst använt riktigt smör.

150 g flytande margarin, 3 dl havregryn, 2 1/2 dl speltmjöl, 1/2 dl vetmjöl, 2 dl socker, 1 tsk vaniljsocker, en nypa salt (man borde ha en nypa salt i alla söta bakverk!)

Halva degen under, halva ovanpå, grädda i 200 grader i 20 minuter. Servera med gräddglass. Ååååh!

Ettåringen

I väntan på det långa födelsedagsinlägget ger jag er ett collage. Alla bilder från denna händeleserika dag. Nu uppdaterar jag etiketten från baby till barn. Samtidigt överväger jag att helt sluta publicera bilder av Noa på nätet. Nu då han känns som en helt egen liten människa. Men jag vet inte om jag kan hålla mig. Får försöka fundera vad jag själv skulle vilja se av mig själv på internet om det hade funnits då jag var liten.

Den fyndiga texten hittade jag här då jag googlade idéer på ettårstema.

16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum.

Tar en genväg igen. Istället för att fota röran i sovrummet (eller hitta nåt hörn värt att fota) tog jag ett kort av fotot som hänger ovanför vår säng. Taget en av de få dagarna då jag känt mig riktigt vacker. Lade på några lager med effekter i ett redigeringsprogram bara för att det är roligt. Originalet är svagt sepiafärgat.

2. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera in ett citat från en låttext i svanken…

bildkälla

Okej, nu lät jag den vara i original (rubriken). I fortsättningen kommer jag att klippa bort det där pistolhotet. Ordet tvingad räcker bra.

Jag skulle kunna tänka mig en tatuering men knappast i svanken. Men vilken låt skulle det vara om det måste vara en sån? För mig betyder ofta texten mer än musiken i en låt och jag kan ganska många låttexter. Funderade igenom några favoriter men fastnade för den sång jag sjöng på vårt bröllop, "För alltid" av Sara Löfgren. Om jag minns rätt skrev hon den till sin dotter. På bröllopet hade jag anpassat några rader och gjort egen text, bland annat så att jag inte skulle "vakna bredvid dig"... Låten kan man höra på här.

Den textrad jag i så fall skulle tatuera är:

"Det finns inget tvivel, har aldrig ångrat en sekund, har älskat dig från första stund."

Jag tänker mig att den raden passar både som ett budskap till min man och min son. Men varför jag skulle ha den texten just i svanken har jag ännu inte förstått. Hellre nånstans där de två omtalade skulle se den oftare. Men nej, jag kommer inte att göra den här tatueringen. Dels skulle jag göra en liten och diskret tatuering om jag alls skulle göra en och dels känns det här med texter ganska använt.

Välkommen hem!

Jag hade med mig surfplattan på BB och hade möjlighet att både läsa och skriva på facebook. Ett bra tidsfördriv och sällskap. En av mina vänner har en dotter som nyss blev döpt och hon hade lagt in den här  sången som sjöngs på dopet. Jag lyssnade på den sista kvällen då jag hade blivit ensam i rummet. Det var kanske inte så smart. Tårarna rann innan första meningen var sjungen. Vid änglarna och "Du stannar väl, du lovar att va kvar" skvalade det ordentligt. Nu, en dryg vecka senare då jag lyssnade igen tårades ögonen igen. Livet är så skört. Även om vi kom ända i mål denna gång och fick en underbar liten pojke som verkar må bra på alla sätt har man inga garantier. Det gör ont att älska!



Det var den vackraste dagen i mitt liv
den morgonen du såg på mig.
Och jag kände mig
så stolt som en människa kan bli
den morgonen du såg på mig... och jag på dig.

Jag lyssnar efter dina andetag.
Så lätta som en fjärils vingeslag,
Jag ska alltid minnas den dan,
jag ska alltid finnas här för dig.

Du är välkommen till jorden, välkommen min vän
Må lyckan följa med dig på din väg från himmelen,
Som en ängel har du landat här i vårat hem.
Välkommen till jorden min vän
Välkommen hem. 

Allt känns så skört, som trädens första blad
när våren ännu tvekar och står tillbaks.
Du stannar väl, du lovar att va kvar
som en del utav min morgondag, vår morgondag.

Jag lyssnar efter dina andetag
Så lätta som en fjärils vingeslag,
Jag ska alltid minnas den dan,
jag ska alltid finnas här för dig.

Du är välkommen till jorden, välkommen min vän
Må lyckan följa med dig på din väg från himmelen,
Som en ängel har du landat här i vårat hem
Välkommen till jorden min vän
Välkommen hem

Välkommen hem, välkommen hem.

Pinsamt gott minne?

Bild från december 2012

Jag kom just in efter en lite längre promenad med Selma. Ingen superlång, men lång med våra vardagskvällsmått mätt. :) Det var först jag som tog en längre väg och sen Selma som förlängde den lite till. Vi kom till vägskälet där vi antingen kunde gå hem till oss, till huset där vi bott med Kära Maken och hans barn i drygt tre år, eller så kunde vi gå till radhuset där pojkvännen bodde. Hon tvekade, men valde det senare. Kanske för att jag väntade för att se hur hon skulle göra.

För att testa ytterligare lät jag henne gå dit hon ville och hon gick minsann ända fram till ytterdörren. Till rätt ytterdörr dessutom, trots att det finns många radhus på området. Hon minns! Det samma hände när vi hade Kära Maken med oss och närmade oss radhuset bakifrån. Hon ville vända för att gå fram till ytterdörren som leder in till lägenheten. Efter alla dessa år?

I mina ögon är ju dessutom husen så annorlunda nu när de är ommålade, men hundar ser väl ingen skillnad på färg.

ps. För att inte göra det alltför invecklat tog jag nämnda pojkvän med mig i flytten och gifte mig med honom. Men varken Selma eller jag har bott i radhuset, bara sovit över- kortare och längre perioder. :)

Förbjuden kärlek

(Känsliga varnas för käftsmällar)

Tänk dig att du tillhör en minoritet, låt oss säga finlandssvenskar. För de flesta av mina läsare är det ju dessutom sant. Tänk dig att landets regering och folk i allmänhet förbjuder dej och dina gelikar att älska, att bli kär. Fast det är klart om du ändrar dej och blir som vi kan det väl gå an. För mig är min finlandssvenska identitet väldigt stark. Jo, jag kan prata och förstå finska någorlunda, men nån äkta "finne" blir jag aldrig. Och jag bär på samma längtan att få älska som alla andra. Det är säkert inte svårt för dig heller att tänka så.

Tänk dig att du måste smyga. Att du måste leta efter andra kärlekskranka finlandssvenskar i parker på natten. Att du går där och längtar efter kärlek och närhet och att det enda du för det mesta får är tillfälligt sex med någon namnlös och kanske till och med utan ansikte. Tänk dig att du fortsätter leta, fortsätter längta. Du får kanske höra om skumma gator där du, om du har tur, blir upplockad av småkåta finnar som vill testa hur det är att "göra det på svenska". Det är inte vad du längtar efter, det är farligt. Men det är det enda du får.

Och sen. Sen bryter helvetet löst. Dina finlandssvenska vänner- och bara de- insjuknar i en mystisk sjukdom.  Skammen blir ännu större, hatet mot oss växer. Det är vårt fel. Vi har tagit sjukdomen till Finland. Den är farlig, den är äcklig och vi borde inte få finnas. Dina vänner dör, kanske redan efter någon månad, men innan dess har plågorna varit svåra. De har fått vård på sjukhus, för något annat hade varit skamligt i ett fint land som vårt. Men det sker utan värdighet. De sjuka vännerna blir paket som ska hanteras, med handskar och alla annan tänkbar skyddsutrustning. Och när de dör, för det gör de, rullas de in i tjock svart plast som förseglas med många många tejpremsor och etiketten "smittorisk".

Du testar dej och känner dig lättat att du har klarat dig, men fler och fler vänner stupar. Det blir ensammare i ditt gäng. Det som var ett gäng är nu bara två rädda kamrater som de flesta hatar. Löpsedlarna spottar ut ilskna rubriker om er grupp. Och sen när en purfinsk medborgare insjuknar då skriver de att "Nu har det hänt det som inte fick hända, en oskyldig har drabbats". En oskyldig. För vi finlandssvenskar är skyldiga, skyldiga, skyldiga. Vi är fel. Vi borde inte få finnas.

Och det här är ingen kort episod. Detta pågår i femton år. Femton år i ett modernt samhälle med högutbildade läkare, forskare och vetenskapsmän. Sen kommer bromsmedicinerna. Lugnet lägger sig lite, men faran är inte över. Sjukdomen finns kvar. Smittan och smittorisken finns kvar ännu tjugo år efteråt.

¤¤¤¤¤¤¤¤

Men nu gällde det inte oss finlandssvenskar. Det gällde en annan minoritet. Det handlar om de homosexuella. Men allt annat är sant. Smygandet, skammen, häxjakten. Jag har under den senaste dryga veckan lyssnat på Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Han skriver om hela sitt liv, så biten om aids är ganska liten, men hans homosexualitet genomsyrar ganska stora delar av boken. Han är inte själv smittad men hade många vänner som dog. I söndags fick jag en nästan övermäktig dos till eftersom jag såg alla tre avsnitt av Jonas Gardells underbara serie "Torka aldrig tårar utan handskar" på raken. De finns på youtube. Även om aids var och är en fasansfull sjukdom berördes jag ännu starkare av den utsatthet "de förbjudna" levde i. Just det där raggandet på skumma platser, för att ens få något...

Men det om aids var också en stor käftsmäll. Jag minns då det började pratas om sjukdomen på 80-talet. Jag var drygt 10 år, bodde hemma och hörde många nyhetssändningar. Men inte förstod jag då hur svår sjukdomen var. Hur många det var som dog, alla som blev smittade dog, hur svårt de led innan. Självklart är det inget man berättar för en 10-åring. Men ändå. Det kom som ett hugg i magen att inse det först vid 40.

Sen kan man ju ta ett steg till och blicka ut över världen. Se alla de barn som föds med smittan och som faktiskt faktiskt är helt oskyldiga. Om bromsmediciner som förfalskas eller byts ut mot billigare piratkopior så att pengarna hamnar i en annan ficka. Men det är en annan historia. Och mer än jag orkar med just nu.

Torka aldrig tårar finns också som boktrilogi. Den andra har just kommit ut och den tredje borde komma ut i höst. Dock tror jag att jag sparar läsandet av dem lite. Eller snarare tror jag det blir att lyssna då också. Just nu känns det som om det blev lite för mycket. Min graviditet gör säkert också att jag är lite känsligare. Nu vill jag ha nåt snällt eller i alla fall inget som kommer så nära... Författaruppläsning i Rikards fall gjorde för övrigt den läsningen mycket mycket mer njutbar än om jag hade läst själv. Eller i alla fall mer berörande. Dessutom är det inflätat lite sånger mellan varven. Med boken lär de komma som en separat cd. Rikitikitavi är förresten en väldigt välskriven bok, precis som det står i länken ovan.

Har varit i paradiset

Har återkommit till den grå färgsprakande hösten efter en helt underbar vecka på Kreta. Nu har jag äntligen mer tid också eftersom det förhatliga slutarbetet är inskickat. Imorgon är det fortbildning lördagen till ära, på söndag är jag hockeyänka. Sen följer en tredagarsvecka och fyra dagar höstlov. Känns som om jag har chans att komma ikapp med allt möjligt då. Förhoppningsvis också blogga lite och visa bilder av Det Stora Blå.

Naaaw! ♥

En helt vanlig dag när jag kom hem från jobb och gym. ♥ ♥ ♥

Medaljens baksida

Jag var ju så lyrisk och glad över gårdagens träning, men kanske vara ärlig och berätta om dagen efter också. I morse, på jobbet, började jag känna av hjärtklappningar och så har det varit i princip hela dagen. Det slog mig att det har varit så minst två gånger förr också. Dagen efter träning. Men eftersom jag mådde bra både under träningen och efteråt på kvällen kan det inte vara så farligt.

Det är mycket möjligt att för lite sömn och en stor dos morgonkaffe fick hjärtat att skena. Och skenade gjorde det ju inte heller, visserligen hade jag hög puls 80 mot normalt kring 60, men det var ju inget expresståg direkt. En annan bov i dramat kan vara förkylningen som inte är helt bra ännu. Jag känner mig inte sjuk, men har en envis slempropp i luftrören. Jag borde sjunga mer, då brukar det lossna :)

Förresten, den som är vågad och nyfiken kan testa att googla "medaljens baksida" som jag gjorde. Den första bilden är lite småskojig, eller så man hajar till lite. Tyckte ändå inte jag ville ha den här ;)

Det blev ett hjärta istället. Ett i form av rosor eftersom min man och jag firar bröllopsdag idag. ♥ Två år borde betyda pappersbröllop. Yey! Och imorgon får vi fira fyra år tillsammans. Helt klart de fyra bästa åren i mitt liv, trots diverse motgångar och krångel. Kärleken har det dock aldrig varit nåt fel på. :)

Läste faktiskt i senaste I form-tidningen att om man har ett lyckligt förhållande nu är det mycket sannolikt att man har det om 20 år också. Det tror jag på!

Meant to be

Ibland får man vänta länge, länge. 

Men, What's meant to be...