Mårrans kaka?

Som finlandssvensk är det nästan obligatoriskt att äga några saker med mumintema, som till exempel en kakform. Kakorna blir dock inte alltid muminlika. Ibland har de drag av något som Mårran härjat ihop (eller härjat sönder?)

Men den var god ändå och man kan ju inte belasta den knappt tvååriga bagaren för att hans mor inte gitte bröa formen. Kakan bakades efter en idé från Totte bakar som vi såg som film. På fem röda hade gossebarnet svängt ihop en egen kaka, lite hälsopimpad av den ömma modern. Även om vi tog den lilla muminformen var receptet aningen litet. Ändå steg den förvånansvärt bra även utan bakpulver (som också Totte saknade).

Vår kaka innehöll 

• 1 ägg (snabbt hopvispat med handvisp bara)
• 1/4 dl sukrin
• 1 dl speltmjöl
• en gnutta vaniljpulver 
• 3 msk smält smör
• en knapp dl blåbär (nästan för mycket)

Gräddades i 175 grader 20-25 minuter. Avnjöts ute på altanen av en mamma, en pappa och en förförisk bagare.

Tyckte det passade bra att hedra Gunilla Wolde (som just avlidit) med att titta på Tottefilmer. I vårt stora bibliotek har vi faktiskt inte en enda Tottebok.

Här kan man klicka om man vill se hur Totte bakar sin kaka.

Morgongympa med Bärtil och salsa

All träning som blir av är bra träning brukar jag tänka. Idag blev det inte så hård träning men ändå lite rörelse, ca 40 minuter före morgonduschen. Testade rörelsekorten från Folkhälsan, mest ämnade för barn. Funkade också på vuxen, lite svettig blev jag allt. Noa flängde mest omkring och hade roligt åt mig men småningom kanske han också klarar av att följa med i rörelserna. Vissa härmade han redan.

Min personliga tränare fick dra ett kort och sen var det bara att jobba. Som musik hade jag valt salsa vilket gjorde att träningen både kändes mera vuxen och blev mycket roligare och svängigare.

Inga speciella krav utan jag höll på så länge jag hade lust med en övning. Hann med alla 30 övningar på drygt 37 minuter. Korten finns i dubbel uppsättning så att man t ex kan spela memory och sen göra en övning när nån hitter ett par. Har inte läste igenom alla tips ännu.

Beklagar att bildkvaliteten är ganska usel, vet inte vad som hände med skärpan riktigt.

Vårsolen!

Kanske lika bra att inte skriva så mycket, låter bilderna tala så blir det publicerat samma dag...

Att gunga är livet!

Vagnpromenaderna är inte längre what they used to be...

Solbelyst gosse och gosse som mediterar i skogen.

Kullfallna träd kan vara bra till mycket. 

Man kan hoppa ner också, helst i någons famn.

Det brukar tipsas om att skaffa en hund eller annat trevligt husdjur
om man vill bli lyckligare. Jag rekommenderar en sån här. Funkar varje dag.

Årets första kaffe ute på altanen.

Att inte slösa en dusch

Träningsbloggare Sofy skrev i november om att det tristaste med att träna är att duscha efteråt och att man därför inte borde göra sig omaket att duscha utan att ha tränat först.

Nu har jag inget emot att duscha. Vissa gånger känns det riktigt lyxigt till och med. Och kanske hela grejen känns lite hysterisk för nån men jag är ju lite lättlurad och tycker att allt som kan få mig att träna är bra. Nu har jag faktiskt två gånger lyckats passa in lite träning för att jag ändå skulle duscha. Det sker vanligen varannan dag ifall nån antecknar. För den som duschar dagligen och helst tidigt före jobbet är det kanske inte så lätt.

För en hemmamamma som tar sin morgondusch vid tolvsnåret passar det riktigt bra. I förra veckan blev det lite planlös viftning på armarna för att mjuka upp spända axlar och några solhälsningar så det var inte så mycket att hurra för. Idag grävde jag fram en ännu oprovad tränings-dvd (har många jag köpt billigt på loppis).

Den började med en konditionstest (frivillig förstås). På filmen hade de steppbräda men jag tog det som var närmast- kökspallen. Eftersom Noa var vaken och med plockade jag också fram "stegpallen" så han också skulle få kliva. Men han ville hela tiden ha den som jag hade så vi bytte kostant. Efter fyra minuters trampande skulle man räkna pulsen tre gånger med en minut vila emellan. Och till slut få resultatet via en formel i instruktionshäftet....som inte fanns. Nähä. Men jag fick mig fyra minuter stepup i alla fall!

Sen valde jag ett 35 minuters program som skulle vara lätt utan hopp. Det var en massa sparkar och steg, några squats och sånt. Inte så sprittande men lite svettig blev jag. I nåt skede fick Noa tråkigt så han fick komma med och "träna" i min famn. Drygt tio kilo belastning och ingen möjlighet till armrörelser. Om jag inte hissade honom i luften förstås. Det gjorde jag och han älskade det. Så jag gjorde det många gånger. Och ner i knänaböj däremellan. Så även om jag inte följde dvd:n alls på slutet fick jag riktigt bra träning. Nästa för bra känns det som redan nu i min vänstra arm...

Känns hur som helst jätteskönt att äntligen ha gjort nåt. Vet inte alls när jag tränade senast och det behövs! Efter duschen var vi ute i en timme i tolv minusgrader. Och ikväll skulle han absolut ut igen. Den lilla friskusen kommer att dra med oss ut även den dag då vi inte har hund längre. Vackert så!

Har man bara ett telefonfoto som inte alls når upp till den kvalitet folk normalt menar då de talar om mobilbilder kan man alltid redigera den lite märkligt i ett bildbehandlingsprogram. Här med effekten "Andy Warhol" i två blå nyanser. Ser mer ut som månsken än strålande sol.

När det blev pannkaka av allt

 Det blev en kockande förmiddag för lilla grabben idag. (Som vanligt hinner jag inte publicera ett inlägg samma dag jag börjar skriva så det var egentligen igår men det har väl ingen betydelse). Vi började i vanlig ordning med att koka morgongröt. Idag blev det bara åt pappa och mamma eftersom han matstrejkat (eller i alla fall grötstrejkat) de två senaste morgnarna. Men att koka är roligt!

Noa står på en pall och häller själv vatten i kastrullen och öser i havregryn. Och sen rör han så länge han får. Idag avbröt vi rörandet och åt persimon istället. Han åt mer än halva den stora frukten.

När han ätit klart och blev frisläppt ville han till spisen igen och stod och plockade med kryddburkarna som står på arbetsytan bredvid. Jag insåg att han måste få pyssla mera.

Tog fram en bunke och några ägg och diskade hans leksaksbestick från Ikea. 4 ägg började vi med för att göra det riktigt matigt. Sen vispade han ner mjölk, havregryn, speltmjöl och riven ost. Fördelen med pannkaka är att det inte är så noga med mängderna.

Om nån har frågat sig hur "pösa av stolthet" ser ut kommer bildbevis nedan:

Sen smörjde jag en ugnsform och ställde den bredvid skålen och gav honom lilla sleven. Inga instruktioner behövdes, han började ösa. Hann till och med peka på lampan mellan varven. Som synes orkade han ösa länge med sin lilla skopa. Den sista skvätten hällde jag i.

Till sist strödde han ut skinkkuber och strödde på mer riven ost och oregano. Det blev en ganska tunn pannkaka men det var bara bra för då blev den fort klar.

Helt rosaskimrande perfekt var det ju inte, han hann med lite bus medan jag satt på andra sidan bordet med kameran. Han hann också ösa några skopor åt fel håll så det fanns en del att torka, men hej han är ett år!

Medan pannkakan gräddades kokade han gröt åt sig själv och slevade snabbt i sig nästan hela portionen. Sen åt han en ganska rejäl portion skinkpannkaka också.

Om ett halvår eller så kanske jag kan ligga på soffan på dagarna och be honom fixa allt, eller vad tror ni? :)

Dumprar, pojkar och pannkaka

17. Hepp! Dagens tv-tips!
Är väldigt dålig på tv själv nu för tiden och har inget spännande att tillföra. Förutom när det gäller små ettåringar. Stora maskiner is da shit just nu! Går inte på tv (vad jag vet) utan vi tittar på youtube. Ett stort stort plus för att det är små söta barn som berättar och inte överdrivet entusiastiska vuxna.



18. Ibland retar det mig att…
Män och pojkar kommer undan en hel del sysslor för att de är just det. Pojkar. Det är väl inte så att sn***en är i vägen när man diskar till exempel? Men ingen skugga ska falla på min egen man när det gäller just diskning, för här är det han som sköter det för det mesta. :)

19. Kolla! Det här åt jag idag.

Ugnspannkaka som min ettåriga son tillredde. :) Mer om den senare.

Fixa julen

Snön kom med lite julkänsla. Eller vad det nu beror på. Igår packade jag in den första julklappen (har flera andra på kö) och idag lånade jag en bok på bibban. Det står i inledningen att den ska vara för alla dem som inte vill stressa ihjäl sig före jul men den innehåller minsann ganska invecklade recept. Hittade i alla fall några godingar att bidra med till en redan inbokad glöggkväll i december.

Sen grävde jag fram de loppisfyndade tomtekläderna och matchande röda stövlar, även de från loppis. Meningen var bara att prova kläderna på Noa för att planera vidare senare. Men sen kom jag att tänka på att vi har snö nu och kanske inte senare så vi gick ut en kort sväng och fyra minuter senare hade vi kanske årets julkort klart. Heja heja, det går bra nu! :)

En underbar dag!

Det finns bra dagar och så finns det fantastiska. Idag har det varit en sån dag. Vi har gjort en massa olika saker och allt har varit toppen! Visserligen var Noa vaken väldigt tidigt. Nu förstår jag vad alla som förfasat sig över klockflyttandet har menat... Men vi hade ändå en mysig stund på tumanhand. Jag steg upp med honom så att pappa skulle få sova ut.

Efter frukost klädde vi på oss för promenad. Ungdomarna engagerades för att packa ihop studsmattan...

... och placera ut gallren runt fruktträden. Många små detaljer man ska minnas då man har hus och trädgård, men det tar sig!

Sen marscherade vi ut i skogen. Roligt att få ha pappa med som omväxling! Han har bråda tider på jobbet på vardagarna. Jag önskar så att Noa ska ha kvar den här glädjen i att röra på sig och vara ute i naturen. Kan inte säga att jag hade det själv i barn- och ungdomen, men hela vardagen var i alla fall mer rörlig då än nu. Lätt att bli sittande med allt möjligt i dagens samhälle. Hoppas han fortsätter dra ut oss sen när han blir lite äldre också!

Jag vet inte hur vi ska ta oss ur den här roliga grejen jag introducerade för honom i veckan- rutscha på stenen. Det kan nog vara förödande för hans kläder i längden... Han brukar få åka två gånger, sen är han nöjd att springa vidare på annat. Men jag är fascinerad över att han minns varje gång och rusar fram till stenen och vill upp. Med lite snö blir det lite bättre glid.

Och så detta gående! Att han orkar?! Igår satte jag stegmätaren på honom på skoj. Han gick över 1000 steg före frukost och drygt 4000 med morgonpromenaden. Sen fick han vara utan.

Vi lämnade pappa och hunden hemma och gick en extra sväng så att Noa hann somna i vagnen. Så vackert ute idag! Under tiden bytte pappa och tonårstjejen till vinterdäck på båda bilarna. Tack för det!

På eftermiddagen när det började skymma promenerade vi iväg till gravgården. Nytt barn, nya seder. Han ville förstås gå igen. Tur att det var gångbana nästan hela vägen.

Ibland fick vi honom ändå övertygad om att ståplats kan vara helt okej också. Jag får lite Titanicfeeling när han står sådär och spanar. Ni vet den här scenen.

På gravgården gick vi in i skift. Jag väntade utanför med Selma. Sen gick jag in med mannen och tände ett ljus för våra tre änglar och ett för alla våra släktingar som vilar någon annanstans, min mommo och fammo, moffa och faffa som jag aldrig hann träffa och K:s släktingar. Fint att det finns en gemensam plats.

På väg hem satt Noa i vagnen hela vägen och jag sprang med honom största delen eftersom han var både trött och hungrig. Efter lite mat var han ändå redo för bastubad och sen blev det våfflor som storasyster stekte. 

Sen nattade jag honom och låg och myste och slumrade mellan varven i över en timme. Pappa fick en värdefull filmkväll med tonårsdottern, lite därför jag höll mig undan också. Och så på kvällen kom det lite snö. Den har jag dock inte orkat gå ut och fota så vi får nöja oss med en bild från första snön, 24 oktober.

Over and out! Nu får jag krypa ner i sängen med mina Älskade. Åh, vad jag är rik!

Känn ingen sorg

(Kanske läge att varna känsliga läsare?)

Nej, inget Göteborg fast Håkan Hellströms textrad kom för mig. Sorgen gäller istället våra ofödda barn, våra änglar. Idag, bara två dagar efter att vrålsöta Milea fyllde fyra år lyssnade jag på mamma Linns sommarprat på eftermiddags- promenaden. Jag minns då det begav sig då för fyra år sen. Åtminstone en av mina vänner skrev om dem på facebook om och hoppades det skulle gå bra för svenskfinlands mest kända bloggbebis (eller foster?). Jag var själv inne och kikade några gånger i bloggen men jag gissar att jag varken orkade eller klarade av att följa med. Det var ett drygt år efter mitt första dramatiska missfall och bara några månader efter det andra.

Hela berättelsen gav mig en klump i halsen och gjorde det svårare att andas. Några tårar trängde också fram. Linn berättade om hur hon låg flera veckor på sjukhus med alldeles för lite fostervatten och en bebis som inte ännu fick komma ut och det slog mig, borde jag också ha blivit inlagd? Skulle det ha gått bra då? Babyn levde nästan en vecka efter forsen av fostervatten och blod (usch jag kan ännu känna tydligt hur det kändes), hjärtljuden var fina och vi skulle bara "vänta och hoppas".

Men nu kände jag att jag kan inte vara ledsen. Jag vill inte tänka "tänk om..." För med mig på promenaden hade jag det mest underbara barn jag kunnat tänka mig. Vi fick vår revansch. Tre änglar kom och vände om. Det kanske var meningen, det kanske inte var dags då ännu. Men nu finns han. Nu är han här och jag är så tacksam och jag älskar honom oändligt.

Här kan man lyssna på Linns sommarprat.

Höstmys

Hösten är ofrånkomligen här, med den både mörker, ruggighet och kyla. Oroväckande många verkar ha jättesvårt med hösten. Det skrämmer mig lite. Jag brukar tänka att man kan inte leva här i landet om man bara verkligen lever bara en fattig tredjedel av året.

Linn Jung skriver om samma sak i sin blogg. "För väljer man att leva i Finland, så kan inte SJU-ÅTTA-NIO MÅNADER BARA GÅ UT PÅ ÖVERLEVNAD." Hela inlägget om höstsurvival kan man läsa om här. Bland annat tipsar hon om att vara ute varje dag oavsett väder och att se till att umgås med folk fast man hellre skulle ligga i soffan och slöa.

Här får ni min första oktobervecka i bilder. Inte helt usel, visst?

Första frosten första oktober.

Mitt höstaltare extra allt. Lönnlöv både från ifjol (hittade några i en tidning som glömts i press) och i år. Tyvärr aldrig lika färgsprakande som då man plockar dem. Renen (Noas!) och stenarna påminner om vår härliga fjällvandring. Ekollonen plockade jag vid ruinerna i Gamla Vasa efter gympan i torsdags. (Och en malplacerad fyr som står i ett hörn och skäms för att jag inte orkade flytta bort den)

Lyktan till vänster är köpt i Umeå men finns numera också på Minimani tror jag. Den högra är från Indiska.

Idag tog jag in några kvistar aronia i vackra färger. Bilden är däremot makalöst slarvigt tagen.

Och så kanelbullens dag igår! Samtidigt också mina föräldrars 45-åriga bröllopsdag. Hurra för kärleken!

Och vacker dimma över vägen (och resten av omgivningarna) häromkvällen. Visst är det lite mysigt med mörker också? Men jo, vintern är oändligt lång och sommaren som tog slut för fort (igen) var alldeles alldeles underbar. Kanske den här vintern blir bättre än nånsin då jag har en liten kille som varje dag VILL ut. Ibland så pass att han gråter och pekar ut genom fönstret och säger "däää". Ut ska vi gå och bra ska vi må! :)