Vad får man skriva om?

Bild från okt-14 bara för att det är roligare med en bild.

För nån dag sen skrev en vän om vilka bilder hon hittat på instagram under hashtaggar om #förkyld och liknande. Många var strålande vackra och fräscha och nån bara väntade på att äntligen få börja träna igen. Inte riktigt som vi vanliga rödnästa ofräscha snorare. Vännen fortsatte med att skriva om den här dokumenteringshetsen och att man t ex måste skriva om sin träning åt alla för annars kanske den inte riktigt räknas?

Jag kände igen mig lite för visst är det lätt att slänga upp en rad på facebook eller ett foto på instagram då jag är jublande stolt över att ha lyckats ta mig för något. I augusti och september hade jag sånt flow så jag faktiskt sprang två eller tre gånger i veckan och ofta ganska långt (med mitt mått mätt). Men då blev det inte lika många uppdateringar. Jag antar att de är ett sätt att få vara stolt över att ha lyckats när det varit motigt en tid igen.

Men för den som inte tränar, som inte kan, vill, hinner eller orkar kanske det sticker i ögonen. Det är ju ett ganska allmänt omskrivet fenomen att man pressar andra genom sina träningsstatusar. Men sen finns det ju också andra saker. Jag gillar gärna när en kompis har kommit sig ut på en löprunda men när nån annan meddelar att hon (nästan alltid en hon) har städat köksskåpen till jul scrollar jag gärna vidare. För det är inte jag. Jag är glad om jag hinner städa det som syns.... Eller tvättat mattor eller fixat julskinkan. Saker som jag aldrig gjort.

En kvinna frågade efter gardinidéer och nån lade upp en bild av en lång rad med enkla vita gardiner som en annan sa ganska neutralt att hon tyckte att de gav lite anstaltkänsla varpå hon fick höra att hon var elak och oförskämd. Vad får man säga och tycka? Jag tycker man får säga vad man tycker om man kan göra det snällt och speciellt när folk frågar efter ens åsikt. Vad är det annars för vits? Varför måste folk bli så kränkta hela tiden?

En annan sak där man kan jämföra sig med andra är resor. Det kommer alltid att finnas nån som har råd och möjlighet att resa oftare och längre än jag och det finns också den som inte har råd med det jag har. Just nu har jag en vän som bor flera månader (?) i Thailand och alla bilder därifrån ser helt underbara ut. En annan bekant reser flera gånger i året på såna resor som jag inte haft möjlighet till mer än en handfull gånger. Så det är olika. Men jag vinner ju inget på att sura över vad de gör utan försöker glädjas med dem istället. (Nu är jag ju inget helgon precis, men de gånger jag känner avund brukar jag hålla det för mig själv)

Men vi får väl bara finna oss i att i det samhälle vi har där allt visas och berättas kommer det alltid att finnas olikheter. Det är ibland jobbigt att läsa och höra om andra som har det bättre, gör mer, hinner och orkar mer osv. Jag har själv slutat läsa några bloggar jag följde för jag blev så trött på konsumtionen, att det hela tiden skulle köpas nytt, bytas ut och förändras. Och det är ju mitt val att låta bli. Jag skulle inte få för mig att be dem sluta köpa nytt porlsin eller sluta blogga om det.

Samtidigt har jag också upplevt en tröttma (är det ett ord?) då jag tänkt på min egen blogg. Vad ska jag berätta om egentligen. Varför skulle nån vilja läsa? Vad vill jag visa och skriva om? Samma sak tänker jag när jag ibland använder funktionen "den här dagen" på facebook och ser vad jag skrivit detta datum under alla år. Ofta blir jag så jättetrött på mig själv för alla fruktansvärt ointressanta och ovidkommande saker jag har delat med mig av. Ibland längtar jag sååå efter den tiden då vi bara levde våra liv och inte berättade åt hela världen om varje steg vi tog. Kanske är det så att det är läsarna som måste välja för skrivarna är svåra att stoppa? Och på sina egna "väggar" och bloggar får man ju skriva i princip vad som helst. (Så länge det inte är olagligt eller på annat sätt stötande)

Det var några tankar som snurrat i mitt huvud idag, väldigt ostrukturerat skrivet. De som eventuellt känner sig träffade av inlägget ska inte göra det. Det var bara inlägg som satte igång mina tankar.


Ps. Idag har jag sprungit 3,6 km i duggregn med hund, barn och löpvagn. Hahaha. 

Och nu är jag redan ganska trött på den här texten också. Lika bra att låta bli i fortsättningen... ;)

När för mycket av det goda är...för mycket...

Efter kurs igår kväll och halva dagen idag tyckte jag det skulle sitta fint med en liten kaka för att fira helgen. Att solen dessutom sken och värmde och gav oss en riktigt härlig vårdag i mitten av mars gjorde ju inte saken sämre. I stan satt det folk på flera uteserveringar.

På Sweet Wasa köpte jag kakan "Death by chocholate" till barnvakten, storasyster I och mig själv. Killarna var på hockeymatch och fick säkert annat gott tänkte jag. Kakan som är nån slags kladdkaka med chokladmousse och ytterligare choklad högst upp gjorde verkligen skäl för namnet. Vi höll på att dö chokladdöden. Redan efter första skeden tänkte jag att "oj, det här var maffigt".

Halvvägs i kakan hade jag verkligen fått nog och tänkte på att spara den till senare eller åt mannen. Men nu kommer det dumma. Jag åt ändå, jag kämpade den i mig. Nån har sagt att "Om det inte är bra för din kropp, se till att det i alla fall är bra för din själ!" Hur bra är det att äta trycka i sig nåt som nästan känns äckligt. Vilket knasigt beteende!

Det har nyligen cirkulerat och länkats till ett välskrivet inlägg om att det finns en enda sak som gör oss feta (och får oss att må dåligt kanske?). Det är inte socker, kolhydrater, fett eller annat. Det är för mycket. Allt går att äta i lagom mängd. Bra tanke tänkte jag. Snart ska jag lära mig det också...

Som en liten liten avbön kom jag mig iväg på en löprunda. Jag sprang i 25 minuter. Jag antar att det hade behövts 250 för att förbränna kakan. Dessutom sörjer jag lite att den smågruppsträning med personlig tränare som jag anmält mig till inte blev av pga för få deltagare. Samtidigt hade det känts som ett stressmoment då jag inte vet om jag skulle få in allt som ksulle ha planerats för mig. För jag hade ju velat göra mitt bästa. Nå, nu hänger allt på mig själv istället. Med sånt här väder är det ju inte svårt att komma sig ut och jag har ju konstaterat att det funkar att träna här hemma på dagarna också även om Noa är vaken. Han är ju min bästa hejarklack och dessutom den viktigaste orsaken för mig att hålla mig i form.

(Det här skrevs förstås igår men jag glömde tydligen att publicera. Jag har inte hunnit vara på kurs, fika och springa före 10.30 idag...)

Äntligen ikapp

Ända sen jul har jag släpat efter med mitt bloggläsande. Och folk har ju inte slutat skriva blogginlägg för det så antalet har ju bara ökat. Ett fånigt stressmoment, jag vet. För det är ju ingen som tvingar mig att läsa. Men då jag vill. Försöker ändå scrolla lite. Vissa inlägg skummar jag bara och jag hoppar förstås över såna som inte intresserar mig. Men nu är jag alltså ikapp och det känns skönt och roligt.

En av anledningarna är att jag försökt minska ner på det trådlösa så mycket som möjligt. Jag undviker att ha igång wifi på surfplattan när Noa är i närheten. Istället läser jag färdigt nerladdade e-böcker. Har också anslutit kabel till min laptop så den har blivit mer stationär. Nattningsstunderna skulle ju vara idealiska att läsa lite bloggar.

Jag minns att jag funderade på eventuella faror med strålning redan då jag var gravid och då Noa var nyfödd. Men jag hittade ingen info så på BB surfade jag glatt. Minns inte riktigt när det var som det plötsligt började skrivas om faror med strålningen. Nu vet jag inte vad jag ska tro, för när jag letat vidare hittar jag också texter om att inget är bevisat (men det är ju relativt nytt också). Samtidigt vill jag ju inte sitta här med en cancersjuk tonåring och tänka att "jag fick i alla fall läsa alla uppdateringar på facebook".

Men sen å andra sidan, jag har inte läst några rapporter om att andra människor vidtagit åtgärder. Läser istället hela tiden om mammor som spelar wordfeud då de nattar sin baby, andra småbarn som är med då mamma spelar Candy Crush eller själva spelar på surfplattor osv. Finns det nån därute som tagit varningarna på allvar? Ska man göra det eller är det överdrivet snack? Jag vet inte vad jag ska tro och livet blir ju onekligen liiite obekvämare med begränsat internet (vi har stängt av internet helt och hållet på natten och ibland är jag uppe sent och kommer på nåt...) men det är ju inte viktigare än hälsan. Åh, suck.

Och sen tänker jag på att i början rekommenderade man tobak som medicin. Nu vet man ju hur farligt det är.

Amningspaus andningspaus

Jag har insett att ammandet av en liten bebis är lite som ett hål i tiden. Allt annat stannar och tar en paus när matbehovet uppstår. Nåja, nu låter det lite väl högtidligt kanske men det är ju så att jag släpper det mesta. Jag funderar inte om jag hinner se färdigt filmen eller om jag hellre skulle vilja göra något annat. Det är ganska skönt efter alla dessa år att släppa alla egna behov och önskningar och finnas till för någon annan.

Och utan att skuldbelägga någon som valt att inte amma eller som inte kan så tycker jag det känns otroligt fint att kunna ge mat åt mitt barn på det sättet. Jag förstår inte riktigt de som väljer flaskan för att det skulle vara bekvämare, det kan ju inte finnas nåt enklare än att amma när maten är färdig och rätt temperatur genast. Det är ju kanske inte bekvämt att amma precis överallt men man har ju inte alltid tillgång till flaskvärmning heller. Jag skulle säkert vara mycket tröttare om jag flaskmatade och inte ammade på nätterna.

Nu när Noa så smått börjat med riktig mat (efter inrådan från rådgivningen eftersom han närmar sig normalkurvan... uppifrån...) inser jag vad jag kommer att sakna ammandet. Har inte riktigt förstått det när mammor sagt det förr. Det hör ju till en viss ålder liksom, sen äter man mat. Men aldrig mer kommer jag väl att stå mitt barn så nära som när jag ammar honom. Eller så hittar vi nya former... Men ändå, väldigt speciellt är det ju.

Våra heliga namn

Igår hörde jag en diskussion mellan ett gäng ungdomar som fick mig att tänka på det här med namn. De namngav två olika personer med både för- och efternamn och pratade illa om dem. Jag känner inte personerna men det kändes ändå obehagligt.

Självklart minns jag inte allt jag hör om andra människor, men jag har ändå ganska bra namnminne. Jag vill inte riskera att bära med mig fula kommentarer om nya människor jag möter. Även om jag vet att det är ett rykte eller är övertygad om att det inte är sant lämnar uttalanden ändå spår.

Jag tror vi behöver vara försiktiga med andras namn. Har vi behov av att beklaga oss över en person som faktiskt är jobbig kan man göra det utan att nämna namn.  Och en bra regel när det gäller skvaller är att ställa sig frågorna är detta sant, är det nödvändigt att berätta det och är det snällt att säga det. Naturligtvis är jag inget helgon själv heller. Visst pratar jag också om andra människor ibland. Det kan vara ett sätt att få släppa ett irritationsmoment och gå vidare. Lätta på trycket. Däremot är jag väldigt noga med att inte nämna andra människors namn på t ex ett café så att andra utomstående hör.

Namn kan å andra sidan ha en väldig styrka i sig. När jag födde fick jag mycket kraft (inbillar jag mig) av att barnmorskan använde mitt namn ofta då hon pushade mig. Det kändes verkligen som att hon talade direkt till mig. Och hinner man tänka på en sån sak då man klämmer ur sig en (nästan) femkilosklimp så är det nog betydelsefullt! ;)

Kanske inte så välformulerade tankar, men kanske nån förstår vad jag menar? Hur ser du på saken?

Som ett köttben till en hund

Det här var så bra att jag var tvungen att kopiera det från facebook. Med tanke på att sånt här händer hela tiden.

Åkte buss igår när en tjej (~14) kliver på. Just den här dagen hade "dagens outfit" inte blivit helt lyckad (om inte annat blir man ju förkyld av att ha så lite kläder på sig, tänker jag). Inte heller valet av skor var optimalt och hon skulle kanske behöva en liten snabbkurs i användandet av solpuder. Inga konstigheter, vi har alla varit där. Konstigt blev det däremot när tanterna bakom mig tyckte sig ha rätten att högt och dömande diskutera hennes kläder. Bland de mer skeva uttalanden hördes "men det är ju synd om de jämnåriga pojkarna, det är ju så många hormoner som snurrar i den där åldern, det blir ju som att kasta ett köttben till en hund". ... Här är min hund Marlon. Marlon är en hungrig hund. Inte så att han "tycker det kan vara gott att äta något litet ibland" utan vi snackar om en besatthet. Hela Marlons liv kretsar kring mat. Kort sagt så äääälskar han mat. På bilden har han en skiva underbart god salami precis under nosen. Vet ni varför han inte rör den? För att jag sa "nej". (Charlotte Gentili)

Höstmys och vårdledighet

(Om någon såg en konstig version av det här inlägget beror det på att jag i misstag publicerade istället för att spara ett halvfärdigt inlägg igår kväll.)

 Idag läste jag i en tidning om höstmys. En artist berättade att hon brukar krypa upp i en skön fåtölj med en stor mugg te och något gott att smaska på. Hon fick frågan hur hon hinner med sånt då hon har ett litet barn. Hon berättade då att dottern nu är ett år så hon har börjat i dagis. Visserligen borde hon städa och tvätta också, men ibland måste hon få sitta ner och bara ta det lugnt.

Jag förstår ju att alla mammor behöver vila och ha egen tid ibland. Det har jag också känt av redan. Men ändå. Jag skulle verkligen inte föra mitt älsklingsskrutt till dagis för att sen gå hem och dammsuga och dricka te. Och framförallt inte en ettåring. Lite senare kan man ju tänka sig att han behöver stimuleringen av att leka med andra barn, men knappast redan vid ett.

Det här är ingen kritik till dem som av en eller annan anledning börjar jobba när barnet är ett år. Jag vet att jag själv inte vill det, just nu, vad jag tänker om ett år vet jag inte. Vad jag menar är att jag inte förstår hur man kan köra iväg ett så litet barn till dagis för att själv vanka omkring hemma. Visserligen vet jag ju inte om den här kvinnan är hemma och ledig hela dagarna och alla dagar. Det är hon knappast. Vet inte exakt hur hennes artistliv ser ut heller, men kan tänka mig att hon har en del skrivarbete att göra hemma eller nån annanstans och kanske har hon mycket kvällsjobb?

Orsaken att det svider lite extra i mig nu är att det börjar pratas om att ta bort en del av vårdledigheten och ge den till pappan, om han vill ha den. Det talas också om hur mycket familjerna kommer att förlora på detta och att många pappor kommer att välja bort sin ledighet och att barnen därför inte får vara hemma lika länge. (Jo, jag tycker det är bra för dem att få vara hemma med en förälder några år och jag tror det är bra för föräldrarna också men nåt bevis har jag inte.) I vårt fall skulle det inte bli nån ekonomisk förlust. Vi har ungefär lika mycket i lön, jag något mera. Men det är inte det. Jag vill ju vara hemma med mitt barn!!! Det här är mitt första och troligen enda medan det är K:s fjärde. Jag vet också att han inte kommer att tävla med mig om att få vara ledig. Pappaledigheten kommer han dock att ta ut. 

Jag blir lite bitter om den här lagen faktiskt går igenom, för det innebär ju indirekt att jag missar chansen att få vara hemma för att jag fått missfall tidigare. Lite som att nu när det äntligen lyckats sätter nåt annat käpparna i hjulen. För som det känns hittills skulle jag verkligen trivas med att vara hemma. Jag har ju hunnit jobba en massa år redan och kommer att hinna jobba många år till om de dessutom ska höja pensionsåldern... Jag ska i alla fall försöka lägga de här tankarna åt sidan nu och njuta av nuet. Ville bara lätta på trycket lite.

Bilderna är ett experiment med kameran nu då jag äntligen fått reda på hur man ställer in slutartid och bländare. Så skönt att plötsligt kunna fota i mysbelysning utan blixt. Mamman och barnet fick jag av min syster (eller båda?) som en kontrast till de tidigare änglarna, de här och den här. I år har vi inte köpt någon ängel, vi har fått ett barn i mammas*) famn. ♥

*) Och pappas famn också, men nu är ju det här min blogg. ;)

Välkommen hem!

Jag hade med mig surfplattan på BB och hade möjlighet att både läsa och skriva på facebook. Ett bra tidsfördriv och sällskap. En av mina vänner har en dotter som nyss blev döpt och hon hade lagt in den här  sången som sjöngs på dopet. Jag lyssnade på den sista kvällen då jag hade blivit ensam i rummet. Det var kanske inte så smart. Tårarna rann innan första meningen var sjungen. Vid änglarna och "Du stannar väl, du lovar att va kvar" skvalade det ordentligt. Nu, en dryg vecka senare då jag lyssnade igen tårades ögonen igen. Livet är så skört. Även om vi kom ända i mål denna gång och fick en underbar liten pojke som verkar må bra på alla sätt har man inga garantier. Det gör ont att älska!



Det var den vackraste dagen i mitt liv
den morgonen du såg på mig.
Och jag kände mig
så stolt som en människa kan bli
den morgonen du såg på mig... och jag på dig.

Jag lyssnar efter dina andetag.
Så lätta som en fjärils vingeslag,
Jag ska alltid minnas den dan,
jag ska alltid finnas här för dig.

Du är välkommen till jorden, välkommen min vän
Må lyckan följa med dig på din väg från himmelen,
Som en ängel har du landat här i vårat hem.
Välkommen till jorden min vän
Välkommen hem. 

Allt känns så skört, som trädens första blad
när våren ännu tvekar och står tillbaks.
Du stannar väl, du lovar att va kvar
som en del utav min morgondag, vår morgondag.

Jag lyssnar efter dina andetag
Så lätta som en fjärils vingeslag,
Jag ska alltid minnas den dan,
jag ska alltid finnas här för dig.

Du är välkommen till jorden, välkommen min vän
Må lyckan följa med dig på din väg från himmelen,
Som en ängel har du landat här i vårat hem
Välkommen till jorden min vän
Välkommen hem

Välkommen hem, välkommen hem.

Rare Disease Day

Kvinna

av  Laurent-Honoré Marqueste 1889, Ny Carlsberg Glypotek, Köpenhamn   

Systrar, låt mig presentera allas vår mor: Eva. Hon har höfter och mage och lår som nuddar varandra. Mina damer och herrar, så här ser en Kvinna ut. Det här är inte på riktigt.

Drömjobbet?

Med bara en vecka kvar till det "10 veckor långa" sommarlovet får jag väl börja ladda upp för kommentarer som "Ni lärare har det så bra". Då passar det väldigt bra med denna text lånad från Östersundsposten.

Lärare sökes akut
Det börjar bli luckor i lärarleden. Därför söker vi dig, positiva ja-sägare, som biter ihop och förstår att gilla läget. Du är stresstålig och kan ha många bollar i luften, medan din kommunikativa förmåga gränsar till det övernaturliga. Du bör ha en mångårig erfarenhet av konflikthantering, gärna i mellan­östern. En vaktutbildning eller tjänstgöring inom ordningspolisen är att före­dra. Djupa och breda kunskaper inom psykiatrin och/eller i allmänsjukvården ger förtur. Vaktmästaregenskaper är ett måste. Du är väl förtrogen med kommunal möteskultur där du förväntas prata utan att säga något. Dina förmågor att uttrycka sig i det svenska språket är goda och dina skriftliga formuleringar håller skolinspektionen och advokater på behörigt avstånd. Vidare är du en person som är van att hålla ett högt tempo. Du anser att huvudvärk och högt blodtryck är ett kvitto på ett väl utfört arbete.
Arbetstiderna är dagtid, kvällstid och helger, samt alla andra tidpunkter på dygnet och veckan. Sommarledigheten ger dig ett fint tillfälle att lära känna dina egna barn och din partner, alternativt hitta en ny partner.
Läraryrket är en livsuppgift som generar värden, som inte går att värdesättas. Därför bör du betrakta det blygsamma bidraget till lön som en ren bonus. Andra förmåner är fri tillgång på tevatten, Treo och blyertspennor.
Adekvat utbildning krävs, juristlinjen eller byråkratprogrammet, alternativt en lång erfarenhet på ett statligt verk. Viss undervisning kan före­komma. Därför är pedagogisk erfarenhet meriterande. Vi sätter stort värde på personlighet. Lojalitet, tystnad och tjänst­villighet är ledorden. Eftersom gratisarbete är en del av lärarkulturen bör du ha en bakgrund inom ideella verksamheter.
I Sverige ger vi kvinnor lägre lön. Därför ser vi helst kvinnliga sökande. Gärna unga med utflugna barn.
Märk din ansökan: ”Ekonomisk belastning”.
Varför det saknas lärare? Ingen aning, vi är lika förvånade som du.

Det mesta kan jag skriva under på, men jag tycker faktiskt inte att vi har så usel lön. Kanske om man räknar i förhållande till studietid och nivå. Men jag tycker ändå att jag har råd att leva, så varför klaga? Men det finns förstås en hel del annat man kunde ändra på. Jag skulle gärna vara mera lärare och mindre konflikthanterare till exempel. Mer upptäckare än  byråkrat.

En modern fabel

et var en gång så att den moderna tiden hade kommit till skogen och man tyckte då att man måste göra något i tidens anda. Man bestämde därför att det skulle bli en skola för djurens barn. 


För att det skulle bli lättare att administrera bestämde man att alla skulle ha samma ämne på schemat. Det blev bestämt att ha följande ämnen: simning, löpning, klättring och flygning.

Ankan var redan i början av skolåret en duktig simmare och acceptabelt flygkunnig, men det blev snart tydligt att hon hade löpsvårigheter och behövde specialundervisning i löpning. Man satsade rejält och hon fick regelbunden extraträning. Mot slutet av läsåret var hon nästan förstörd i sina fötter och simmade sämre.

Kaninen däremot var mycket duktig i löpning, men han blev nervös och ängslig och fick magont av sin extra simträning, som han ju behövde, och redan efter halva terminen fick man koppla in skolpsykologen. Han trodde att kaninen hade problem med syskonen hemma.

Ekorren var jättebra i klättring, men hade stora problem med flygningen. På grund av detta fick ekorren dåligt självförtroende och blev underkänd även i löpningen.

Örnen var ett disciplinproblem från början. Han flög alltid, vad som än stod på schemat, och ingenting hjälpte mot hans hyperaktivitet. Han fortsatte att flyga runt hela tiden.

Präriehunden skolkade snart eftersom det inte fanns grävning på schemat och det hjälpte inte med föräldrasamtal och elevvårdskonferens mot skolket.

(källa okänd)

Have I told you?

MUSIK

Gör det nu!

Jag börjar lära mig ett "knep" som Lotta Abrahamsson skriver om i sin bok Full koll. Hon hade kanske nåt fint namn för sin regel som jag inte kommer på nu, men den är i alla fall motsatsen till uppskjutarsjukan. Kanske den hette treminutersregeln?

Den innebär i alla fall att allt som tar mindre än tre minuter att göra ska man göra bums. Det låter löjligt enkelt, men jag är/har varit en mästare på att skjuta upp saker till senare. Småningom har jag börjat inse att allt blir lättare om man fixar dem direkt.

Igår bad en kollega mig att skriva ett papper åt henne "sen nångång". Jag insåg att jag kommer att glömma det om jag inte gör det och så måste hon påminna mig. Det tog två minuter och så kunde jag meddela henne att det låg utprintat på hennes bord. :) *stolt*

Idag skulle jag boka en grej, men rätt person var inte på plats. Jag fick ett nummer att ringa och tänkte först "jag gör det sen". Men sen ringde jag och saken var klar.

Det är så enkelt så det är svårt... ;)

Dyr tid och gratis tid

Idag var jag till en privatläkare för en kontroll. Inget akut, men nåt jag ville ha utrett. Det var inga problem och det var ju roligt. Problemet var snarare att det kostade 70 euro att stiga över tröskeln och 70 till att bli undersökt. Efter avdrag betalade jag drygt 100. Ändå kändes det som om det var bråttom bråttom.

Sen gick jag en runda på stan och fick flera exempel på folk som hade gott om tid och där den var gratis. En försäljare i en sportaffär följde efter en mamma och hennes lilla barn ut ur affären och ända ner för rulltrapporna för att fråga om det var de som tappat ett par handskar. Det var det.

På apoteket hade en äldre man fått betjäning med stod kvar och pratade med kassörskan gott och väl fem minuter. På banken efter att jag växlat pengar frågade kassörskan vart jag skulle åka och vi pratade lite om staden, innan hon tog emot nästa kund. Små små händelser, men ändå skönt att se att det finns folk som tar sig tid för det där lilla extra samtalet.

Supermodellkroppar

För den som inte orkar se hela filmerna i förra inlägget vill jag berätta en sak som fastnade i min hjärna. Kanske för att den delvis var ny för mig.

Jo, det finns kvinnor som ser ut som de på bilden. I alla fall nästan, eller lite ditåt. Bilden är helt säkert retuscherad. Men det finns en kroppsform man kunde kalla supermodellkroppen. Den har V-form med bredare axlar än höfter och långa ben, man är långt över medellängd. Med den kroppsformen har man små bröst, de stora är implantat. Kroppsformen är genetisk. Man har den eller man har den inte. Punkt. Under 5 % av kvinnorna (i USA, men säkert liknande här?) har den kroppsformen. Vi andra kan inte banta oss till den. Lika lite som vi kan försöka bli längre.

Det är inget fel att ha en supermodellkropp. Det som är tråkigt är att det är (nästan) den enda kropp som visas för oss 95% som inte alls känner igen oss utan känner oss korta, feta och fula. Nåja, visst finns det fotomodeller som inte bara har en genetiskt smal kropp utan låter bli att äta. Jag skrev tidigare om Kate Moss' knasiga uttalande att "Nothing tastes as good as skinny feels". Det citat nämns också i en av filmerna nedan.

Och ännu en grej. Skulle män acceptera att ha en storlek som heter noll- zero- ingenting? Jag är så liten och obetydlig så jag ska ha en tröja som knappt syns. Storlek 0 liksom, duh!

Fast när jag nu tittar närmare på bilden så är kanske ingen av dem den där riktigt smalsmala typen, de har ju ändå nån slags höfter.

Killing us softly

Filmerna är på drygt 20 minuter vardera. Men de är sevärda! Jag grät nästan ibland. Vilken värld vi lever i! Jag är inte så orolig för egen del. Jag börjar vara så gammal och rik på skavanker och brister, men ändå mer älskad än nånsin. Men barnen! Ungdomarna. Alla de som ännu kämpar för att nå idealen. Som på riktigt tror att det går och att de måste. Flickorna framförallt, men också pojkarna och männen.

Man inser kanske inte ens hur snedvriden reklamvärlden är förrän man ser filmerna. Men vissa exempel är så horribla så jag kan inte fatta att de finns. Titta, tänk och begrunda. Fundera på vad DU kan göra. Vem du kan påverka. Vi kan inte förändra hela världen, men vi kan helt säkert förändra världen för ganska många människor.

Filmerna handlar inte enbart om retuschering, även om den första har en "pärmbild" med ett välkänt photoshopjobb. Det är så mycket mer än så. Föreläsaren Jean Kilbourne är dessutom ganska rolig ibland så det är inte bara jobbigt att lyssna.

Always act as if what you do makes a difference. It does!

Åldras med värdighet

Så här vill jag se ut när jag är gammal och färdig för soppåsen.
Snyggare än nånsin! :)

De unga fräscha tulpanerna syns i slutet av det här inlägget. 

Tre muggar på smällen

Mitt gym är troligen det enda i stan som bjuder på gratis kaffe. Detta sker ur en kaffeautomat och det finns kanske 10 sorter att välja bland. Muggarna är enklast möjliga vita pappermuggar, billigt och bra. Men vissa gånger tar jag två koppar- en espresso mitt i träningen som en uppiggande shot (lite som en snaps i kaffeform) och nåt sötare efteråt. Jag har tänkt att jag borde ha med mig en egen mugg för att vara miljövänlig, men det har inte blivit av. Det känns kanske lite överdrivet också eftersom det trots allt inte rör sig om mer än några muggar i veckan.

Idag såg jag dock en kvinna som tog priset. Hon tog två olika sorter i varsin mugg och hällde sen ihop dem och kastade den ena muggen. Sen tog hon ytterligare en mugg och trädde den utanpå för att få mer stadga antar jag? Jag har alltid klarat av att dricka ur bara en, men jag kanske är ovanligt begåvad? ;)

Define necessity 2

Hade redan en annan bild, men den här var kanske ännu bättre. Tydligare och mer talande. Påminner om vännen som uppmanade folk att ge en tia (svensk, dvs ca 1 euro) för varje julklapp man köper till välgörenhet.

Jag kom att tänka på ett annat förslag. Ta din största last (i mitt fall kanske godis) och ge en euro till välgörenhet för varje godispåse, chokladstång, alternativ tobakspaket/öl/whatever du köper... Det borde ju bli en win-win-situation- de som bättre behöver slantarna får nytta av dem, samtidigt som jag kanske köper lite mindre godis?