Jag har insett att ammandet av en liten bebis är lite som ett hål i tiden. Allt annat stannar och tar en paus när matbehovet uppstår. Nåja, nu låter det lite väl högtidligt kanske men det är ju så att jag släpper det mesta. Jag funderar inte om jag hinner se färdigt filmen eller om jag hellre skulle vilja göra något annat. Det är ganska skönt efter alla dessa år att släppa alla egna behov och önskningar och finnas till för någon annan.
Och utan att skuldbelägga någon som valt att inte amma eller som inte kan så tycker jag det känns otroligt fint att kunna ge mat åt mitt barn på det sättet. Jag förstår inte riktigt de som väljer flaskan för att det skulle vara bekvämare, det kan ju inte finnas nåt enklare än att amma när maten är färdig och rätt temperatur genast. Det är ju kanske inte bekvämt att amma precis överallt men man har ju inte alltid tillgång till flaskvärmning heller. Jag skulle säkert vara mycket tröttare om jag flaskmatade och inte ammade på nätterna.
Nu när Noa så smått börjat med riktig mat (efter inrådan från rådgivningen eftersom han närmar sig normalkurvan... uppifrån...) inser jag vad jag kommer att sakna ammandet. Har inte riktigt förstått det när mammor sagt det förr. Det hör ju till en viss ålder liksom, sen äter man mat. Men aldrig mer kommer jag väl att stå mitt barn så nära som när jag ammar honom. Eller så hittar vi nya former... Men ändå, väldigt speciellt är det ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar