Lite eget!

"Hon lämnade gossen hemma"... :)
eller snarare en ögonblicksbild av Henri Cartier-Bresson (källa)

Jag har börjat töja ut navelsträngen lite. Det är iofs inte första gången, redan då Noa var fyra veckor gammal var jag på klassträff utan honom, men då var han i närheten med sin pappa och jag gick ut i bilen och ammade honom två gånger. Några veckor senare var jag på ett styrelsemöte med efterföljande trerättersmiddag. Den gången hade jag pumpat så pappa kunde stanna hemma med honom och ge honom mat. En tid före det var jag faktiskt en snabb runda till stan också, men blev hemringd efter en timme när Noa vaknat och var hungrig.

Nu i fredags var jag in till stan igen, utan att egentligen "vara tvungen" eller ha nåt överenskommet med någon. Det kändes nästan förbjudet. Den här gången var det äldsta storasystern som var ledig från skolan och kunde barnvakta med support av pappa som jobbar hemma. Jag uträttade en del mer eller mindre viktiga ärenden, men kände mig samtidigt både stressad och förvirrad. Vart skulle jag gå och vad skulle jag sätta tid på? Jag passade till och med på att luncha på stan och det kändes ännu mer fel, dessutom var varken maten eller kaffet särskilt goda, så jag behöver inte längta bort igen. ;) Men det hade funkat hur bra som helst hemma.

På lördagen skulle jag börja i kör igen för första gången på många år. Har inte varit så lockad av att binda mig vid något när jag haft heltidsjobb, men nu då jag mest är hemma känns det roligare att ha nåt program. Det är en kör som från början bildades för "unga vuxna" för tio år sen. Jag antar att många var småbarnsföräldrar då så det har varit ganska fritt med småbarn med på övningarna. Nu har kören växt så det finns folk med från 13-70+. Med ett hopp från de få tonåringarna till trettiplussarna. Jag hade tänkt ta med mig Noa eftersom det är "tillåtet" och K skulle vara funktionär på en hockeymatch. Sen hann han komma hem precis innan jag skulle åka så jag bestämde att Noa fick stanna hemma. På den här övningen var två bebisar med, en knappt 4 månader gammal, den andra ett halvår. Saknade Noa då jag hörde små ljud av dem, men var samtidigt osäker på om han skulle ha gillat ljudnivån. Han skulle kanske ha blivit rädd, han är ganska lättskrämd ännu verkar det som.

Min andra "bara-jag-grej" är en webbaserad fotokurs. Jag fick första lektionen i fredags. Eller snarare, jag läste bara snabbt igenom den, men är redan jätteinspirerad. Har äntligen granskat min kamera närmare och hittat funktioner jag inte tagit mig tid att leta efter. Några saker visade bonusdottern mig också. Känns som om jag tog tre jättekliv framåt på en gång. :)

En del av lektionen handlade om ögonblicksbilder och där nämndes Henri Cartier-Bresson som tagit bilden ovan. Han anses vara en mästare på att just fånga ögonblicket. Jag önskar att jag vågade fota människor sådär. I dagens läge vet jag dock inte om det är tillåtet ens? Åtminstone får man inte fota folk som står hemma på sin egen gård.

Men annars lever jag nog tätt ihop med sonen ännu. Idag var han på sitt första besök till barnrådgivningen och jag fick träffa ännu en ny människa, men hon var trevlig! Noa fick sitt första vaccin, skönt nog i drickbar form. Den första dosen av tre mot rotavirus som ger svår diarré. Om en månad är det två sprutor också utöver drickvaccinet.

En ännu mindre besökare

Efter harungen fick vi häromdagen en ny nära-djuren-upplevelse då en talgoxe kom på besök. Den hann flyga rakt genom huset från altanen till hallen, sitta på gardinstången, lampan och tv:n i vardagsrummet, på flera ställen i K:s arbetsrum. Ni behöver inte granska dammet och städnivån så noga. ;)

Till slut fick vi ut den genom att dra ner rullgardinerna i vardagsrummet så att bara den ljusa öppningen vid altandörren syntes.

Jag beklagar den dåliga bildklippningen, har lite problem med datorn nu efter att ha spillt vatten över tangentbordet, datorn är ganska okej men tangentbordet funkar inte så det är lite bökigt. Har sparat över allt viktigt till en extern hårdskiva innan den kraschar helt...

En liten besökare

Mitt hjärta hoppade över ett slag igår kväll när jag skulle bära bort övervuxen ruccola som jag dragit upp nån dag tidigare. Där i odlingslådan hittade jag den här lurvbollen. Plankan ger ju redan ett hum om hur liten den är, men moroten jag lade dit som storleksjämförelse är inte längre än mitt lillfinger!

Jag trodde först den var död, men sen såg jag att den blinkade till och efter en stund syntes det att den andades. Jag antar att den "höll andan" som en försvarsmekanism först. 

Eftersom lådan är så pass hög förstod jag inte hur den kommit dit och hur den skulle kunna ta sig därifrån, men efter att ha konsulterat det allvisa nätverket facebook fick jag höra att mammorna ofta gömmer sina ungar och hämtar dem senare. Det låter ju bekant. Och knappt två timmar senare var ungen borta också. Vi såg till att hålla hunden inomhus under tiden! Moroten hade de dock lämnat kvar.

Konstigt att man blir så hjärtnupen direkt det är en liten, vi har inte annars så mycket till övers för harar på gården eftersom de förstört flera av våra äppelträd. Men det är väl vårt eget fel kanske. Djuren gör ju "skada" bara för att överleva, det är mer än man kan säga om oss människor.

Dagen D- en skön dag!

Idag är dagen för beräknad förlossning, men ingen har ännu visat sig... :) Jag var som vanligt vaken sent i natt, till 3-4-tiden, men sov sen till nästan 10. Skönt! Efter frukost började det regna så vi gick och lade oss igen. Låg först och surfade och spelade lite på plattan, men sen kröp jag ihop tätt intill Mannen i mitt liv och somnade med örat mot hans hjärtslag. Gooos!

Sen gick vi på hundpromenad och åkte sen till hvc för ännu ett rådgivningsbesök. Träffade min femte barnmorska där. Det är många inhoppare nu när det är semestertider, eller snarare alla från hela kommunen är samlade på ett ställe och det verkar vara lite slumpmässigt vem man hamnar hos. Inget nytt under solen, bra blodtryck, förväntade mått, babyn placering där den skulle och fina hjärtljud. Jag antar att det är bra att de håller koll, men det börjar onekligen kännas lite enformigt med en gång i veckan...

Garderoben på bilden är inte lika djup
som den vi beställde, annars likadan.

Sen åkte vi till en möbelaffär och tittade på hallgarderob, inte lika bra som den vi sett på ett annat ställe. Vidare till ett matställe med välförsedd buffé till ett bra pris. Träffade också några bekanta där, varav en kom ensam och gjorde oss sällskap vid matbordet. Skoj! Men stinn blev jag efter salladsbord, varmrätter och efterrätter med kaffe. Just efterrätterna var kanske lite onödiga, men då hela buffébordet inte kostade mer än 1,50 tog vi det också.

Sen gjorde vi några små ärenden till och åkte till möbelaffären där vi varit tidigare och slog till på garderoben vi tittat på tidigare. Ska bli skönt att ha nåt stadigt och bastant istället för det hopkok vi har nu. Tror inte heller att det känns så mycket större och klumpigare tack vare spegeldörrarna. Sen när vi har fått den och monterat ihop den ska jag visa före- och efterbilder.

Väl hemma slappade vi igen och mot kvällen klippte K gräset medan jag pysslade lite inne. Vek lite tvätt och bytte lakan i sängen efter att sandiga Selma legat där medan vi var borta. Det var ändå dags. Nu väntar vi på att de ska bli torra i tumlaren så att vi kan bädda och gå och lägga oss. :)

Det krävs inte så mycket för att en dag ska kännas som en bra dag. Bara man spenderar den i rätt sällskap. Märker nu att jag skrivit lite som en lågstadieelev skriver uppsats: Sen.... och sen.... och sen.... Men det orkar jag inte ändra på. Så det så.

Äntligen Sommar!

Midsommaren innebär också att Sommar i Sveriges Radio börjar. Åh, vad jag älskar programmet och dessa fina möten och människoöden. Säsongen började på bästa sätt med Jonas Gardell. Han är både rolig och seriös. Mest gripen blev jag när han berättade om aidstiden för 30 år sen och vilken lättnad det varit att nu få berätta om allt i bok och filmform (Torka aldrig tårar utan handskar). Och hur världen förändrats på den här korta tiden. Från att landets tidningar öppet skrivit att bögarna lika gärna kan dö till att kronprinsessan talade på gaygalan. Han hade med ett klipp från hennes tal:

"Vi ska torka varandras tårar med öppna hjärtan och bara händer."

Förbjuden kärlek

(Känsliga varnas för käftsmällar)

Tänk dig att du tillhör en minoritet, låt oss säga finlandssvenskar. För de flesta av mina läsare är det ju dessutom sant. Tänk dig att landets regering och folk i allmänhet förbjuder dej och dina gelikar att älska, att bli kär. Fast det är klart om du ändrar dej och blir som vi kan det väl gå an. För mig är min finlandssvenska identitet väldigt stark. Jo, jag kan prata och förstå finska någorlunda, men nån äkta "finne" blir jag aldrig. Och jag bär på samma längtan att få älska som alla andra. Det är säkert inte svårt för dig heller att tänka så.

Tänk dig att du måste smyga. Att du måste leta efter andra kärlekskranka finlandssvenskar i parker på natten. Att du går där och längtar efter kärlek och närhet och att det enda du för det mesta får är tillfälligt sex med någon namnlös och kanske till och med utan ansikte. Tänk dig att du fortsätter leta, fortsätter längta. Du får kanske höra om skumma gator där du, om du har tur, blir upplockad av småkåta finnar som vill testa hur det är att "göra det på svenska". Det är inte vad du längtar efter, det är farligt. Men det är det enda du får.

Och sen. Sen bryter helvetet löst. Dina finlandssvenska vänner- och bara de- insjuknar i en mystisk sjukdom.  Skammen blir ännu större, hatet mot oss växer. Det är vårt fel. Vi har tagit sjukdomen till Finland. Den är farlig, den är äcklig och vi borde inte få finnas. Dina vänner dör, kanske redan efter någon månad, men innan dess har plågorna varit svåra. De har fått vård på sjukhus, för något annat hade varit skamligt i ett fint land som vårt. Men det sker utan värdighet. De sjuka vännerna blir paket som ska hanteras, med handskar och alla annan tänkbar skyddsutrustning. Och när de dör, för det gör de, rullas de in i tjock svart plast som förseglas med många många tejpremsor och etiketten "smittorisk".

Du testar dej och känner dig lättat att du har klarat dig, men fler och fler vänner stupar. Det blir ensammare i ditt gäng. Det som var ett gäng är nu bara två rädda kamrater som de flesta hatar. Löpsedlarna spottar ut ilskna rubriker om er grupp. Och sen när en purfinsk medborgare insjuknar då skriver de att "Nu har det hänt det som inte fick hända, en oskyldig har drabbats". En oskyldig. För vi finlandssvenskar är skyldiga, skyldiga, skyldiga. Vi är fel. Vi borde inte få finnas.

Och det här är ingen kort episod. Detta pågår i femton år. Femton år i ett modernt samhälle med högutbildade läkare, forskare och vetenskapsmän. Sen kommer bromsmedicinerna. Lugnet lägger sig lite, men faran är inte över. Sjukdomen finns kvar. Smittan och smittorisken finns kvar ännu tjugo år efteråt.

¤¤¤¤¤¤¤¤

Men nu gällde det inte oss finlandssvenskar. Det gällde en annan minoritet. Det handlar om de homosexuella. Men allt annat är sant. Smygandet, skammen, häxjakten. Jag har under den senaste dryga veckan lyssnat på Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Han skriver om hela sitt liv, så biten om aids är ganska liten, men hans homosexualitet genomsyrar ganska stora delar av boken. Han är inte själv smittad men hade många vänner som dog. I söndags fick jag en nästan övermäktig dos till eftersom jag såg alla tre avsnitt av Jonas Gardells underbara serie "Torka aldrig tårar utan handskar" på raken. De finns på youtube. Även om aids var och är en fasansfull sjukdom berördes jag ännu starkare av den utsatthet "de förbjudna" levde i. Just det där raggandet på skumma platser, för att ens få något...

Men det om aids var också en stor käftsmäll. Jag minns då det började pratas om sjukdomen på 80-talet. Jag var drygt 10 år, bodde hemma och hörde många nyhetssändningar. Men inte förstod jag då hur svår sjukdomen var. Hur många det var som dog, alla som blev smittade dog, hur svårt de led innan. Självklart är det inget man berättar för en 10-åring. Men ändå. Det kom som ett hugg i magen att inse det först vid 40.

Sen kan man ju ta ett steg till och blicka ut över världen. Se alla de barn som föds med smittan och som faktiskt faktiskt är helt oskyldiga. Om bromsmediciner som förfalskas eller byts ut mot billigare piratkopior så att pengarna hamnar i en annan ficka. Men det är en annan historia. Och mer än jag orkar med just nu.

Torka aldrig tårar finns också som boktrilogi. Den andra har just kommit ut och den tredje borde komma ut i höst. Dock tror jag att jag sparar läsandet av dem lite. Eller snarare tror jag det blir att lyssna då också. Just nu känns det som om det blev lite för mycket. Min graviditet gör säkert också att jag är lite känsligare. Nu vill jag ha nåt snällt eller i alla fall inget som kommer så nära... Författaruppläsning i Rikards fall gjorde för övrigt den läsningen mycket mycket mer njutbar än om jag hade läst själv. Eller i alla fall mer berörande. Dessutom är det inflätat lite sånger mellan varven. Med boken lär de komma som en separat cd. Rikitikitavi är förresten en väldigt välskriven bok, precis som det står i länken ovan.

Söta Magnus

Jag gillar att få mina fördomar krossade. Det har jag fått under höstens säsong av "Så mycket bättre" i svt. Magnus Uggla har visat sig vara en mysig kille. Inte så dryg och ful i min som man får intrycket i många låtar. Visst finns den vassa tungan också, men inte bara. Här sitter han och njuter av då Darin gör sin tolkning av Ugglas underbara låt "Astrologen".

Magnus själv imponerade stort då han gjorde en egen version (med mycket egen text) av Olle Ljungströms "Jag och min far". Lyssna och njut!

Soran om fördomar

Hjälp vad skägg kan göra en man äldre! Han fyller 25 i december....

Idag har jag lyssnat på mina sista sommarpratare (jag har faktiskt lyssnat på nästan alla), Märta Tikkanen och Soran Ismail. Det kändes bra som finlandssvensk att få höra fru Tikkanen i svensk radio och dessutom få veta lite mer om henne och hennes liv. Hon har varit med om ett och annat hon också!

Men den som imponerade mest var Soran Ismail. Han berättade om hur det är att vara invandrare i Sverige idag (säkert minst lika dåligt, om inte värre här i Finland). Det att aldrig få bli riktigt svensk. Han jämförde med USA där alla blir amerikaner direkt, även om de kanske har sitt gamla land med som prefix. 

I slutet av programmet sa han något som jag tyckte var så bra så jag ville skriva ner det. Det passar säkert in på många olika sammanhang där fördomar och oförståelse finns. 

"Jag har full förståelse för att man inte ser ett problem om man själv inte utsätts för det. Men för mig är det höjden av arrogans att säga: 'Jag ser inte det du pekar på och om jag inte ser det då kan inte det finnas'. Vi har alla olika glasögon på oss genom vilka vi betraktar världen och när man lånar någon annans glasögon och dom inte passar då måste man nog bara fatta att man inte fattar."   

Mysiga och märkliga möten

Klicka på bilden, den kommer mer till sin rätt då.

Jag fortsätter med den här dagen, även om bilden är från kvällspromenaden igår kväll. Det är intressant med människomöten. Vissa gör en glad, andra förvånad och ytterligare några gör en ledsen, arg eller besviken. Idag har jag bara stött på de två första sorterna.

Jag träffade en försäljare som jag inte visste kände mig, men som hälsade som på en bekant och pratade länge. Visserligen om sina produkter, men det var ett trevligt samtal. Jag har nämligen det "problemet" att jag "känner" en massa folk, dvs vet namnet på många som jag inte alls vet om de har lagt märke till mig eller minns mig från ett eller annat sammanhang. Blir nästan glad när nån som bara är vagt bekant känner igen mig också.

 Jag träffade en som berömde min löpning och som framhärdade trots att jag sa att det inte är så märkvärdigt och att jag springer så långsamt. Jag träffade en glad försäljare med en alldeles underbar dialekt som höll låda mer än hon behövde, men jag hade inte bråttom nånstans så det var bara roligt.

Den som förvånade mig var försäljaren som bara satt kvar på sin stol då jag ville köpa en sak. Jag fick packa ihop den själv och det fanns inga påsar. Sen satt hon ännu kvar när jag plockade fram pengarna som jag funderade om jag skulle kasta mig över bordet för att nå hennes hand eller bara lägga ner pengarna på bordet. Inte direkt otrevligt, men som sagt förvånande. Hur tänkte hon? Var det hennes första marknad? Nåja, hon reste sig till hälften och nådde min sedel. Tur för henne... :)

En tredje bok

Det är sällan jag har flera böcker på gång samtidigt, men nu har jag faktiskt tre. På teatern läser jag "Armlös, benlös, men inte hopplös" av Mikael Andersson. Det är bättre att läsa än att bara stå och vänta och bli irriterad över att det är mycket väntan, speciellt då vi övar.

Boken är fascinerande, titeln säger ganska mycket vad den handlar om, men den är ändå inte så spännande så jag försvinner helt i den och glömmer bort att jag ska vara på scen ibland. Intressant att se hur mycket man egentligen klarar av om man verkligen tror och orkar kämpa. Jag känner ingen som har varit med i nationella juniormästerskap i minigolf, men det har den här mannen som har varken armar eller ben. I vanlig tävlingsklass alltså. Men man ska vara envis och våga misslyckas i början.

Träningsshopping

Några dagar förra veckan hade vi en tillfällig Luhta outlet här i stan. Kanske den fortsätter ännu, men då skyltades det att den skulle pågå torsdag-lördag. Jag åkte dit i fredags efter jobbet och hade mest väntat mig ett litet hörn med handdukar. Men utbudet var enormt. Jag hade konstigt nog inte alls tänkt tanken kläder.

Jag köpte några kuddfodral som faktiskt var Luhta och tre saker till som jag ska ge i present. Men sen dök jag på kläderna. Det var för mycket folk och för långa köer (och för mycket fredag eftermiddag) för att orka med nåt som måste provas i provhytt. Jag hittade istället en ny löparjacka och en löpar(?)väst. Jag har spanat efter en ny jacka en tid. Dels för att den gamla är tråkigt svart, men mest för att den troligen är unisexmodell och därmed för lös i midjan och för snäv vid höfterna. Dessutom har jag haft den i ganska många år så jag är värd en ny som piggar upp.

Jag har läst om folk som har väst när det är för varmt för jacka, men man ändå vill ha lite vindskydd. Den här skrikiga saken kostade bara en tia, så jag slog till. Förhoppningsvis ska jag våga använda den också för den satt bra. Jackan kostade 25, motsvarande jag provat har kostat kring 70 och inte ens varit lika skön. Så mycket pengar vill jag inte heller lägga på något jag inte använder så många och långa stunder i veckan och egentligen inte behöver. Men 25 var okej. Jag testade jackan redan på söndag kväll. Samtidigt testade jag en undertröja som jag hittade i min byrå (i serien saker jag glömt att jag köpt) och konstaterade att den kombinationen blev alldeles för varm. Kanske den (som är helsvart) passar bra med min väst?

Men huvudsyftet med jackan nåddes. Jag kände mig fräsch i den fina färgen och blev glad av den. :) Dessutom har jag turkosa snören på mina svarta skor så det blev riktigt bra ihop.

På tal om skor. Igår passerade vi en sportaffär med gott rykte så jag tyckte jag kunde titta på nya löparskor. De har en försäljare som jag hört mycket bra om (proffslöpare tror jag), men det var minsann inte så enkelt att köpa skor av honom. Han frågade varför jag ville ha nya och att jag bara "vill ha" var ingen bra orsak. Man ska inte byta bara sådär. Att jag sen stammade fram att jag tänkte att jag kunde ha två par att byta mellan var betydligt bättre. Men fortfarande ville han veta vad jag var ute efter. "Skor" var tydligen inget bra svar. Däremot stod han och visade och berättade i säkert 10 minuter, även om han tydligen bestämt sig för att inte sälja nåt. Vi kom överens om att jag får komma tillbaka när jag sprungit lite fler gånger och vet lite mer vad jag vill ha och behöver.

Nu kanske det här låter som om jag fick jättedålig betjäning, men jag har nog aldrig känt mig så välbemött. Här var en försäljare som månade om att jag skulle vara nöjd och inte att han skulle få sälja. Det har nog aldrig hänt förr. I andra sportaffärer har jag testat fötterna på gåband och nån specialist har slängt åt mig ett par skor och sagt typ "ta nu till exempel de här". Får väl springa med mer eftertanke nu och komma tillbaka med glasklara önskemål. :)

Fascinerande möte

En av de som gick i folkhögskolan samtidigt som jag berättade och visade bilder om vad han gör nuförtiden. Han reser i Asien med hjälpsändningar och utbildare ledare. Han berättade om hisnande flygturer med plan som knappt håller ihop, minst ett i året störtar med dödlig utgång för alla passagerare. På ett plan han åkte med saknades lås i dörren så den var surrad med järntråd som fick klippas upp med bultsax efter landning. I ett annat plan var dörren till cockpit stulen och de såg hur reglagen fladdrade. En landningsbana startar och slutar med ett stup så landningen ska lyckas första gången... På samma ställe kan man inte lyfta som vanligt eftersom det står ett fjäll i vägen utan måste låta planet falla ner för stupet och sedan styra ut genom dalen.

Han berättade också om en 8-årig prostituerad flicka som de rövat bort och placerat i ett hem. Om gatubarn som aldrig ätit mat från tallrik och inte förstod sig på en sked. Om hjälpsändningar i jordbävningsdrabbade områden på halvt hoprasade vägar, där de körde med livet som insats på vägar som var smalare än bilen.

Om mat som består av gettarmar med innehåll och toaletter med hala plankor vid en grop i marken. Om en man som lever i livsfara nära gränsen till det land han flytt från, men har en uppgift och är beredd att ta den risken. Om folk som reser i 4 dagar i väglöst land för ett 2-3 timmar långt möte...

Jag är full av ord och fascinerande berättelser som jag inte kan återberätta på rätt sätt. Så det här skriver jag mest för egen del, för att minnas.

Ibland känns det som om mitt eget jobb är ganska betydelselöst för världen. Men jag måste väl tänka att för dem jag jobbar med, är det ett viktigt jobb här och nu. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Liksom.

Dyr tid och gratis tid

Idag var jag till en privatläkare för en kontroll. Inget akut, men nåt jag ville ha utrett. Det var inga problem och det var ju roligt. Problemet var snarare att det kostade 70 euro att stiga över tröskeln och 70 till att bli undersökt. Efter avdrag betalade jag drygt 100. Ändå kändes det som om det var bråttom bråttom.

Sen gick jag en runda på stan och fick flera exempel på folk som hade gott om tid och där den var gratis. En försäljare i en sportaffär följde efter en mamma och hennes lilla barn ut ur affären och ända ner för rulltrapporna för att fråga om det var de som tappat ett par handskar. Det var det.

På apoteket hade en äldre man fått betjäning med stod kvar och pratade med kassörskan gott och väl fem minuter. På banken efter att jag växlat pengar frågade kassörskan vart jag skulle åka och vi pratade lite om staden, innan hon tog emot nästa kund. Små små händelser, men ändå skönt att se att det finns folk som tar sig tid för det där lilla extra samtalet.

Gammal goding

Idag har vi varit på Ungdomsföreningens 100-årsjubileum med många tal (6 st på en timme), revy och musik. Vi hörde några låtar med gamla goda Svenne Hedlund och det bästa av allt var att jag fick dansa två "tryckare" med min ickedansande man. "Donna" och "Tell Laura I love her". Och eftersom han nyligen fyllde 40 är han kanske också en gammal goding? :)

Sen åkte vi hem till ännu en gammal goding- älskade Selma, som behövde få komma ut och gå. Och vi fick en skön hemmakväll som de lata gamlingar vi är.

Men Svenne, 66, han sjunger än!

Meant to be

Ibland får man vänta länge, länge. 

Men, What's meant to be...

Viktiga saker

Det handlar ju inte precis om samma sak, men jag har stött på båda länkarna idag. Och som Bitte (som är med i programmet) skriver i sin blogg: "Jag blir jätteextraglad om ni länkar och sprider klippet, kunskapen är det bästa mot sånt man är rädd för, eller som känns skrämmande. Det hjälper också speciellt barn och unga, som kämpar med detta i skolåldern."


Den första länken är ett program om Tourette. Intressant och lärorikt!

Här är en länk till en artikel om självskadebeteende. Tyvärr alldeles för vanligt. Och svårt att veta vad man ska göra som medmänniska. Men som sagt lite mera kunskap gör det lite lättare...

Möten

Jag förirrade mig in på brandmännen i det förra inlägget, så jag glömde skriva om det jag tänkte från första början. En kvinna på gården, också på väg in till gymmet kommenterade larmet och vi pratade en stund. Sen kom hon till och med in i toaletten (säkert i annat ärende också) och berättade att brandmännen kommit in. Jag tycker det är lite häftigt med spontana möten så här. Det säger väl en del om vårt land när man blir imponerad och glad över att en okänd människa säger något.

När jag stretchade i den varma (38 grader) salen kom det in två unga tjejer. Jag frågade dem om det börjar en gruppträning där snart. "Ja, om tio minuter". Jag sa att jag bara tänkte stretcha en stund och  de svarade nåt glatt tillbaka. De kunde lika gärna ha varit korta i tonen eller bara mumlat nåt. Igen lite tragiskt att man blir glad över att folk uppför sig som folk. Kanske fick mig att tänka på hur jag bemöter människor också.

Hjärtat fullt av stygn

Mia Skäringers show var underbar. Kanske lite för mycket skratt åt det ibland ganska tragiska. Men kanske den snabbaste reaktionen för folk. Och kanske svårt att reagera med nåt annat, när så mycket annat är roligt. Det som förvånade mig var att hon sjöng ganska mycket. Det visste jag inte att hon "kunde". Jag menar, de flesta kan väl sjunga, men för att stå på scen och sjunga så mycket för en betalande publik ska man ju vara lite bättre än medel, och det är Mia. Här en gripande sång som troligen handlar om hennes liv (eller i alla fall har likheter) trots att den är skriven av Dan Fors. Kanske enkom för showen??

Lite kär i Morgan

Har just lyssnat klart på Morgan Allings bok "Kriget är slut". Det är han själv som läser. Det är en fasansfull och underbar bok. Man blir så ledsen över hur man kan behandla ett barn (och hans bror) så. Sen är det fantastiskt att se hur man kan överleva alla bedrövelser, vända dem till något positivt och sen vara en så glad och härlig människa idag. (Just nu i "Gäster med gester" i tv). Jag vet inte vad mer jag ska skriva, vill ju inte avslöja allt. Jag säger bara att ni måste läsa denna bok. Som synes är den inte dyr som pocket. Funderar på att köpa den som bok, även om jag lyssnat på den. Det här är en bok jag vill äga och kunna låna vidare.

Klipper två recensioner från adlibris, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. :)

• Sorglig och rolig 

  Biografier kan ibland bara bli för mycket eller vara trist torftiga, men jag älskar den här boken! Vilket lättsamt och skönt språk, vilket flyt, vilken humor. Jag skrattar mer än jag gråter för Morgan blandar tragik och komedi på ett suveränt sätt. Läs!
  av Camilla L, 2.9.2011

• Tröst och hopp 

  Jag ingen vän av sjävutlämnande memoarer och gråtmilda berättelser om tragisk barndom. Men Morgan Alling har något viktigt att berätta! Något som görs med hjälp av hans egen högst privata barndomsupplevelse, men som är så otroligt allmänmänskigt och viktigt för oss alla. En tröst för den som känner igen sig och en möjlighet att förstå för den som inte känner sig hemma på samhällets skuggsida. 1000 tack för att du låter oss se, Morgan Alling. Språket, berättandet och värmen gör boken lättläst och inte ett dugg sentimental, och den skulle vara jättebra även om den vore helt uppdiktad.
  av Kajsa, 20.7.2011

Ljuvliga Friendsbook!

Facebook må vara en tidstjuv, men den kan också vara en underbar möjlighet att hålla kontakt med vänner på långt geografiskt avstånd och att återuppta kontakten med vänner man inte sett på länge.

Idag hade jag besök av fem underbara damer. För 20 år sen började vi på folkhögskola ihop. Fyra av oss delade lägenhet, de två andra delade lägenhet snett över gården. Redan första kvällen kom jag och mina roomisar nära varann och berättade saker vi kanske inte berättat för någon annan. Så var det också ikväll. Åtminstone för mig, jag kan inte svara för de andra.

Vi är nära, men det finns också ett avstånd, som gör det lättare att prata, tror jag. Vårt folkisår kommer vi alltid att minnas, trots att det fanns en del problem också, men mest en enorm samhörighet och en massa glädje.

Ändå glider man lätt ifrån varann när man flyttar åt olika håll och går vidare i livet. Utan facebook hade inte jag haft kontakt med nån av dem nu. Och det hade varit väldigt synd, för det är härliga, kloka, vackra, underbara damer. Jag kan bara säga tack för ikväll och hoppas vi ses snart igen. Senast om ett år, absolut inte om tjugo!