Ibland, kolla, hepp, månadens :)

Så var det det där med listor då igen. Femte Sjätte dagen och jag ligger redan två tre efter (ja ni ser). Hipp hurra. Nåja, vi betar av dem. Ifall jag har nåt att säga...?

3. Ibland tänker jag att jag borde

• sova mer
• städa mer, typ hela tiden
• äta nyttigare 
• dricka mindre kaffe (fast jag dricker redan ganska minimalt för att vara kaffedrickare)
• göra tusenfalt fler knipövningar
• sluta äta vid datorn eftersom jag alltsomoftast har en smula under någon tangent som därmed blir svår att trycka ner. N kan ju gssa vlken bokstav det är för närvarande.

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

Nä. Jag har inga speciellt underbara skor som jag vill visa upp för tillfället. Visar istället dem jag använder dagligen. De är ganska avskyvärda duntofflor som jag har inomhus eftersom vi har så kalla golv. Helst skulle jag ha helt vanliga yllesockor men har nött hål på så många par så jag sparar de sista och nöter dunpåsarna istället. Men det är lite obehagligt. De är för stora och glider iväg efter bara några steg och gör att mina fötter ser helt förvridna ut. Inget ont om såna som har såna här fötter av födsel eller skada men det är lite läskigt att titta ner och se sina någorlunda okejiga fötter så här.

Hissar jag upp dem blir de förstås så snygga så de skulle platsa på en bal på slottet men det håller som sagt i sig efter tre-fyra steg så det är inte lönt. Skulle gå sämre än för Askungen.

Inte riktigt rena och vita längre så snart får jag nog kasta dem. :)

5. Hepp! Dagens boktips!

Tja, boktips och boktips. Jag lånade den till surfplattan igår kväll och hann till sidan tolv innan jag somnade. Men jag har hört väldigt mycket bra om den och tyckte det var vansinnigt skönt att läsa en bok igen. Kom på att jag inte har läst nån på hela hösten!!! Förutom nån enstaka kursbok. Men det räknas ju inte. Alls. Gone girl i alla fall.

6. Månadens djur är givetvis...

Egentligen alla djur som låter "hääää" (med farligt morrande rasp långt ner i halsen, det är lite svårstavat. Det vill säga hundar (Selma i synnerhet), åsnor, grisar och talgoxar.

"Kan vi inte bara dra åt skogen?!"

Skadedjur i trädgårdslandet

Nästan tre rader med morötter borta. De har försvunnit några i gången. Idag kom vi oss äntligen för att lägga galler över. Men kanske vi ska vara glada över att ha en hund som vill äta hälsosamt? För hon äter verkligen upp morötterna också. Håhå!

Som tur är sådde jag dubbelt så mycket morötter i år. Men ändå. Vi hade ju tänkt att vi tvåbenta och framförallt den minsta skulle få äta dem.

Ensamma mamman

Bilden är nästan en månad gammal redan,men också idag har det ätits kokta morotsstavar

Nya utmaningar på gång. Tidigt i morse (tidigt för oss i alla fall) körde jag mannen till flyget. Han ska vara borta på jobb till fredag kväll. Vilket innebär att jag är ensam hemma med sonen för första gången nånsin. Det har inte ens varit en hel dag förr om jag minns rätt eftersom han jobbar hemifrån i vanliga fall.

Att gå på morgonpromenad ensam med hund och vagn var inget nytt även om K för det mesta är med. Men idag hade det snöat en del trots några plusgrader så snön klibbade fast på hjulen och gjorde att de låste sig emellanåt. Bra träning för mamman!

Sen kom nästa "motgång". Efter att ha sovit i vagnen omkring fyra timmar i sträck de senaste dagarna vaknade han nu efter kanske tio minuter. Typiskt! Men jag såg att han var trött och gick en liten runda till så han somnade om. Han sov drygt två timmar. Men jag prioriterade helt fel och satt och surfade under tiden och då rinner ju tiden iväg utan att man hinner med. Fick inget vettigt gjort med tanke på att vi får besök imorgon.

Men på tal om vagnpromenad. Jag vet inte vad det är med folk här i vår by. Alla, precis alla utom vi envisas med att gå på högra sidan av vägen. Vad är det för sätt? På vänster sida ska man ju gå. Lagom kul sen när det kommer nån emot på en smal och krokig väg (naturligtvis i den farligaste svängen) samtidigt som man kämpar med vagnen i snön och försöker hålla reda på hunden och man samtidigt (förstås) möter en bil också. Och sen orka se sur ut fast det var han som var på fel sida?! Det händer hela tiden men har blivit så tydligt nu när vi har så pass brett ekipage.

Sen lunkade vi på. Åt länge. Jag skippade puréerna idag eftersom de ändå inte smakar. Han fick kokt rödbeta, kokt morot och pastasnäckor idag. Allt i plockvänligt format. Jag vet inte hur mycket han fick i sig men han plockade länge. Det hade ju varit enkelt att titta på golvet men nu har vi en hund som städar fortare än man hinner med. ;) Ja, sen drog han omkull mitt stora mjölkglas också. Igår var det en mugg vatten. Den gången lite olyckligt rakt ner i en skarvsladd så vi fick se att säkringarna funkade som de skulle... Hunden städade även mjölken.

Sen var det lite vila igen- Dock kortvarig. Jag hann inte alls dammsuga. Funderade väl mest om jag skulle våga. Och så åkte vi och handlade. I samband med det insåg jag hur mycket hjälp jag ändå får av andra i huset hela tiden: Jag kom hem, rusade in med frysvarorna och lämnade resten på trappan. Rotade fram reflexväst, koppel och kallade på hunden. Vid det laget grät Noa i bilen. Jag hämtade honom, stuvade honom i vagnen där han inte alls ville vara men fick honom lugnad då han fick sitta. Det var helt nytt i hembyn. Enda gången han suttit i vagnen var en stund i Stockholm i december. Nu satt han stum och storögd under vår vanliga runda. Sen gick vi in och jag var tvungen att helt sonika lägga honom på golvet för att ta av mig skor och jacka och sen klä av honom. Men då var han solskenet själv och låg och skrattade. Jag kunde utan problem plocka in i kylen efter att ha klätt av honom.

Sen var det gröt och jag fick en enormt god pizza. Kändes som det godaste jag ätit på länge. Noa hade också god aptit och satte i sig tre (!!) grötportioner. Ändå ville han omedelbart ha mjölk också så jag hoppades att han var trött och skulle somna fort. Inte så fort som jag hoppats, men tidigare än vanligt. Till slut fick jag skypea med mannen och det var härligt. Vet dock inte vad det var för blekt och tråkigt fruntimmer som syntes på den lilla skärmen i nedre hörnet... Efter en halvtimme vaknade Noa och fick komma med och skypea. Inte världens bästa idé men roligt för pappa att få se honom. Sen matade jag honom igen så han somnade.

Nu borde jag ju sova själv också, men ville sammanfatta dagen först. Jo, jag klarade av att duscha i morse också. Och har tvättat en maskin kläder och förberett maten tills imorgon. Så jag tycker nästan jag fick med beröm godkänt. Det är nog lättare när man är i det än det verkar när man tänker på det. Eller nåt. Min formuleringsförmåga känns inte på topp nu. Jag är fullt medveten om att jag har skrivit som i en lågstadieuppsats med en massa Sen och Sen och Sen. Men det får ni stå ut med! Over and out!

Tillägg: Och visst vet jag att det här är ett litet problem. Så här har de flesta mammor det hela tiden då mannen jobbar utanför hemmet. Och sen finns ju alla ensamvårdare. Och jag har ju dessutom bara ett barn. Men det är ju hur man är van. Hur som helst är det hälsosamt att vara ensam. Alla gånger jag tänkt "jag gör ju allting själv" kommer på skam nu då jag faktiskt gör allting själv. Jag gör ju verkligen inte allting i vanliga fall. ;)

Jag sprang för livet

Vet inte varför bilden blev så blek här? Originalet är mycket varmare, dumma blogger!

Köpte idag en liten orange ljuskopp på Indiska (2,90). Inte för att jag saknade ljuskoppar men nån orange hade jag inte. ;) Samtidigt hade jag premiär för min nyinskaffade fjärrutlösare till kameran. Tillsammans med stativet och nyfunna inställningar kan jag ta helt nya bilder. Yey!

Jag var också till ögonläkaren idag medan mamma gick på stan med Noa. Min syn har inte försämrats och inga andra fel hittades. Jag beställde faktiskt två par glasögon eftersom de hade ett erbjudande med ett par gratis. Då vågade jag också vara lite mer vågad. Mina "vågade" glasögon är dock såna som väldigt många har, men väldigt olika de jag hittills haft. Tydliga svarta bågar i plast.

Och sen den rafflande händelsen i rubriken. Vi skulle gå ut alla fyra nu ikväll; hunden, barnet, mannen och jag. Det hade regnat lite av och till så jag drog på mig långa regnrocken och gummistövlarna. Mannen tänkte inte klä sig så regnigt och hoppades på duggregn. När jag gick ut för att lyfta ut vagnen ur bilen märkte jag att regnet ökat igen så jag erbjöd mig att gå ensam med hunden och inte släpa ut barn och vagn.

I början av vår vanliga lilla tråkrunda slog det mig att vi kunde gå ut på åkern som nu var tröskad men inte plöjd. Lite spännande dofter för Selma och så kunde hon springa fritt. Lite mörkt var det ju, men så pass att jag kunde se skuggan av henne. Vi gick till andra ändan där åkern slutar med några träd och "skitobäckin".

Jag vände och började gå hemåt, efter en stund spanade jag efter Selma men hon syntes inte. Det var mörkt bland träden. Jag gick tillbaka och ropade på henne. Hörde att det prasslade och plaskade och tänkte att hon hade tagit ett dopp. Men hon kom aldrig. Jag försökte klättra nerför slänten till bäcken men det var mörkt. Jag ropade och ropade men hon syntes inte till. Inte lät hon heller som om hon var i fara.

Jag började springa hemåt för att hämta ficklampor och sökhjälp. Innerst inne trodde jag väl inte att hon skulle ha problem i vattnet, jag vet ju att hon kan simma, men jag visste inte om vattnet var strömt och det plaskade ju.

Det är inte lätt att springa i gummistövlar och vadlång regnrock på en stubbåker. Jag har dessutom inte sprungit på nästan ett år. Samtidigt tänkte jag att det inte kan hänga på mig om hon lever eller dör. Jag vill ju inte tänka tillbaka på "men jag blev ju så andfådd" om hon inte finns mer. Så jag sprang nästan hela vägen hem.

När jag närmade mig huset såg jag en kännspak skugga på trappan. Jepp, där satt hon. Kom emot mig med viftande svans. Jag med drypande hår och visslande lungor var inte lika glad. Jag behöver ingen personlig tränare. Jag har en personlig hund som fejkar sin egen död och får mig att springa för livet. Men hey, jag sprang! Utan att livmodern eller något annat trillade ut. Men det känns i lungorna ännu tre timmar efteråt. Kondis noll? The only way is up!

Pinsamt gott minne?

Bild från december 2012

Jag kom just in efter en lite längre promenad med Selma. Ingen superlång, men lång med våra vardagskvällsmått mätt. :) Det var först jag som tog en längre väg och sen Selma som förlängde den lite till. Vi kom till vägskälet där vi antingen kunde gå hem till oss, till huset där vi bott med Kära Maken och hans barn i drygt tre år, eller så kunde vi gå till radhuset där pojkvännen bodde. Hon tvekade, men valde det senare. Kanske för att jag väntade för att se hur hon skulle göra.

För att testa ytterligare lät jag henne gå dit hon ville och hon gick minsann ända fram till ytterdörren. Till rätt ytterdörr dessutom, trots att det finns många radhus på området. Hon minns! Det samma hände när vi hade Kära Maken med oss och närmade oss radhuset bakifrån. Hon ville vända för att gå fram till ytterdörren som leder in till lägenheten. Efter alla dessa år?

I mina ögon är ju dessutom husen så annorlunda nu när de är ommålade, men hundar ser väl ingen skillnad på färg.

ps. För att inte göra det alltför invecklat tog jag nämnda pojkvän med mig i flytten och gifte mig med honom. Men varken Selma eller jag har bott i radhuset, bara sovit över- kortare och längre perioder. :)

Älskade prinsessa

Selma, fotad av mannen med mobilkamera

Gårdagen innebar stor oro för underbara Selmahunden. Det började med att hon spydde i förrgår kväll och fortsatte spy rejält flera gånger under natten och ännu en gång på förmiddagen. Hela dagen var hon lite trött och undvek att vara med oss.

Sen blev det ännu värre när vi var på kvällspromenad och hon hade diarré som dessutom såg blodig ut. Hennes långa päls på bakbenen var full av blodig avföring så vi vände genast och gick hem, trots att Selma själv inte såg så lidande ut.

Där spolade vi av henne och sen ringde jag jourhavande veterinär. Det borde jag inte ha gjort. För det första kunde hon ingen svenska och sen hade hon en ostoppbar svada. Efter en knapp minut hade jag fått veta vad jag behövde men hon fortsatte mala på, snabbt och rabblande och utan att andas (lät det som), så jag hann aldrig få en syl i vädret. Försökte avsluta flera gånger, men hon tog om samma saker igen (tror jag). Jag hann inte förstå hälften av vad hon sa eller uppfatta vilka slags mediciner man kan ge, om de är receptfria osv.

Efteråt grät jag och frågade K om det är nu det börjar. Är det nu det går utför? Vi försökte bjuda henne kokt ris som veterinären sa och som vänner rekommenderade, men hon vägrade äta.

Sen letade jag på nätet och hittade en massa ofarliga orsaker till både uppkastningar och lös mage. Och att man inte alls behöver rusa till veterinären alls (hon jag pratade med sa att jag förmodligen kan vänta till imorgon) utan att det går över av sig själv.

Sen fick jag veta av en vän på facebook att Frolic (som Selma fått en hel del av) ger både lös mage och röd avföring. I natt var Selma ute en gång vid 4-tiden. Det har inte varit så ovanligt det sista halvåret, speciellt nu i sommar går hon ibland ut och bara lägger sig ner för att det är svalt. Vi följde inte med och såg vad hon gjorde (det var tillräckligt jobbigt att ragla till dörren och släppa ut henne).

I morse var hon mycket piggare och gladare, men fick inget ur sig på morgonpromenaden. Sen åt hon i alla fall lite ris och drack glatt en massa vatten. Vi åkte iväg och köpte fisk och kokade, den har hon ätit ännu gladare. På kvällspromenaden var hon precis lika ivrig som vanligt, även om det bara kom en väldigt ljudlig prutt. :)

Det känns sagolikt underbart att ha fått tillbaka gamla goda Selma, även om gårdagen säkert kommer att ligga och gnaga, hon är ändå 10 år nu :-/ 

Tio år!

Älskade, älskade Selma fyllde tio år idag. Det är en lite skrämmande dag eftersom hon nu kan börja kallas för en gammal hund. Jag har pratat allvar med henne många gånger redan och förklarat för henne att hon ska leva tills hon är 50, så jag hoppas hon håller det också. Jag behöver bara höra filmtiteln "Marley and me" för att få svårt att andas. Jisses vad jag grät där på slutet.

Men idag har vi firat. Selma fick börja dagen med paket. Hon var så söt där hon låg och höll fast paketet mellan tassarna och rev av bit för bit av pappret uppifrån utan att märka att det var ett hål längre ner.

I paketet fanns bland annat ett kaninöra som avnjuts här.

På eftermiddagen blev det tårta med en botten av leverkorv, ett övre lager av ris och broiler, några skivor prickig korv och tio morotsljus. Bordsskicket var inte det bästa men hon njöt. :) Utan att gå in på otrevliga detaljer kan jag avslöja att hon åt sin tårta två gånger....

Som vanligt kan man få bilderna större genom att klicka på dem.

Grattis och kom ihåg att leva länge länge till, älskade lurvhund!

När vindarna viskar mitt namn

Selma i en typisk pose, håller koll på
vilka meddelanden vinden för med sig. ♥

Nej, nej, jag tigger inte

Jag är bara väldigt tydlig med vad jag vill ha! 

Bästa hundleksakerna

Okej, kan ju direkt från början säga att det här är inget bra tips om man har små barn som har en massa mjukisdjur, men annars! Jag köper kramdjur på loppis, betalar aldrig mer än en euro ibland bara 20 cent. Motsvarande djur som säljs enkom för hundar håller inte speciellt mycket bättre och kostar det tiodubbla. Dessutom får man här intressanta dofter från andra hem inbillar jag mig. :)

Ibland kan det gå månader innan hon vill bekanta sig, så var det i ponnyfallet. 

Hon sköter och pratar med sina kompisar också

Leken blir småningom lite vildare.

Sen börjar det likna destruktion

Och kramdjuret börjar känna sig som ett tomt skal

Den skyldiga avslöjar sig med ludd i skägget.

 Matte har nu två val, sopa upp och slänga eller....

...peta in all fyllning och börja om från början...

Väderleda

Jag lade in bilder och skrev om snön både första och sjunde april. Då var det bara lite tråkigt med snö efter de första vårkänslorna. Men nu börjar det faktiskt på riktigt räcka. Jag vet inte hur många dagar det har snöat. Bilden ovan är från i onsdags. Men igår kom ännu ett nytt lager. Den tjugonde april. Det är maj om tio dagar. Visserligen minns jag året då det snöade 14.5, men det var ändå en engångshändelse.

Nu vill jag ha vår. Vill börja gräva i trädgården (om det alls ska bli nåt) och sitta och njuta av solen ute på altanen. Dessutom blir jag så trött och oinspirerad av gråväder och kyla. Skulle ha varit roligt att vara pigg och energisk när jag har hela huset för mig själv hela helgen.

Purina One

(Klicka på bilden)

Idag fick jag hem mitt Buzzadorpaket med hundmat av hög kvalitet. Eftersom Selma inte är så kräsen har hon aldrig fått fin "djuraffärsmat" utan det billigaste från mataffären. Den här påsen blev hon nyfiken på och när jag öppnade den och hällde ut lite på golvet glufsade hon i sig som om det var godis. Jag hällde resten i matskålen och hon gick genast och åt upp allt.

Jag har fått två 3 kg:s påsar åt Selma och sju provpåsar. Så om nån hundägare jag inte kommer att tänka på vill ha en påse är det bara att säga till. Nån jag träffar alltså, jag ids inte börja posta. Eller så kan vi träffas för att  du ska få en påse. :)

Idag fyllde jag i en ny ansökan för pizzasmakprovning. Speciellt K håller tummarna. :)

Den som vill veta mer om buzzador kan klicka HÄR. Vill du gå med kan du gärna be mej värva dig, så får jag extrapoäng. ;)

Aprilväder

Vad var det riktigt som hände nu då? Grusplanen på gården var helt snöfri och sen började det snöa lite ikväll. Men det slutade inte. När vi gick ut med Selma var det så tjockt snölager så gruset syntes inte ens i våra fotspår. Vi ska väl tro att det är som de levnadskloka säger att nysnön tar bort den gamla snön. Nu kommer alltså våren!? :) Vi ska väl inte behöva skotta i april?

Monster på stillbild

(klicka)

"En hund jag känner" är lite ivrig i överkant när man kommer sig ut på promenad först efter kl 12 en lördag morgon. Första strilet har hon fått släppa tidigare hemma på gården, men hur länge ska man egentligen behöva vänta på de där slöa människorna?? Fast egentligen vill hon ju bara leka och ha skoj, som på sista bilden...

Nyårsafton

Det känns lite fånigt att backa flera veckor, men nånstans vill jag ju ha bilderna. Det här steget är kortare än att göra fotoböcker, som jag också skulle vilja.

Vi började nyårsafton hemma, minns inte riktigt vad vi gjorde, vi tog det ganska lugnt tror jag. På eftermiddagen körde vi till sommarstugan för att komma bort från raketer och smällare- för Selmas skull. Mamma och pappa hade varit där redan på förmiddagen och eldat i flera timmar, det var ändå bara +11 inomhus då vi kom. Ute var det några få minusgrader, men blåste kallt. Vi började med en promenad, först ner till stranden (öppet hav) och sen längs med vägen. En hel timme blev det, skönt.

I stugan var det mörkt, el och rinnande vatten saknas. Det är mysigt på sommaren, men nu när det var absolut kolmörkt var det lite jobbigt att inte kunna tända. Men vi tände så många ljus vi kunde. Och så hade vi pannlampor med så att vi kunde läsa. Jag hade en konstig tryckande huvudvärk och var allmänt ur slag så det var inte så roligt, men en hel del orkade jag ändå läsa. Det kändes ändå som om vi mest väntade på att tiden skulle gå.

Vi drack ångande kaffe framför brasan och grillade korv. Som mest kom vi upp till +17 grader inomhus, så det var tur att vi inte hade planerat att sova där, även om vi tänkt tanken. Ute blåste det så att hundöron fladdrade och snöflingorna rusade i sidled.

Efter tolvslaget åkte vi hem. Inget toppenlyckat nyår, det är ju en dag man ska fira, inte gömma sig ifrån. Men helt okej ändå och vi hade ju varandra. :)

ps. Fast nu när jag ser fotona ser det ju onekligen ganska mysigt ut... :)

Slö dag

Slarvigt redigerat foto av söthunden som slappar på riktigt efter promenaden

Den här dagen blev inte vad jag hade tänkt. Men den blev bra ändå. Jag hade tänkt mig både till födelsedagsfirande varuhuset och till gymmet. Inget blev av, det blev en lugn hemmadag alldeles ensam i flera timmar. Jag tog det ganska lugnt, men började med en skön promenad i solen och vind med min älsklingsvovve. Vi gick på ställen där vi inte går så ofta, där Selma fick springa lös i skogen.

Sen har jag vilat, läst och diskat undan. Inga storverk. Men det var kanske bra för jag har känt några små tecken på förkylning. Kanske jag lyckades stoppa dem?

Fotoprojekt, dag 17

Ett ögonblick

Fotoprojekt, dag 15

Kärlek

Har legat på latsidan med fotoprojektet, men ska se om jag kommer igång igen. Det här är inte någon underbart fototeknisk bild. Men det är kärlek! Att vara fotpall åt sin vän, mot att han kliar en bakom öronen. Och om det är nån som kan säga "You had me at hello" är det verkligen Selma! Hon blev kär vid första ögonkastet. Hon var rentav lite snabbare än jag... I alla fall vad gäller IRL-biten! :)

Kombo

Selma på väg in i Narnia?

Speaking of ljus och vinter, kom jag att tänka på bilderna från den här promenaden. Samma kväll som de andra vinterbilderna (23.01.11). Vår helt vanliga "Selmarunda" blev helt magisk med all snö och de gula gatlyktorna. Det är den första lite guloranga bilden som är original, den är inte redigerad alls. De andra har jag fixat till på Picnik igen. Med en enda funktion (nyans). Ni måste testa, det är så roligt. Egna Andy Warhol-bilder på några minuter. :)

Jag tipsade bildkonstläraren i skolan så nu har åtminstone en klass jobbat med att redigera sina självporträtt och en del andra foton också. Som vanligt kan man klicka på bilden för förstoring.

Som en kalv på snöbete

I morse var det plötsligt -13 här hemma och -16 när jag kom fram till jobbet. Väldigt konstigt när vi vant oss med temperaturer kring noll. Solen stod ändå högt upp, men bakom ett tjockt distäcke. Så vackert och jag hade ingen kamera.

Under dagens lopp värmde solen och när jag åkte från jobbet var det bara -3. Jag hämtade Selma från mina föräldrars gård och körde ner till stranden. Underbart väder, men inte perfekt före, jag stavade ändå en runda på en halvtimme, armarna fick i alla fall träning. Det var mycket is och hård snö, så det var svårt att jobba med benen.

Selma var lycklig. Hon skuttade iväg långt innan jag ens hann få på mig skidorna och ta mig ut på isen. Hon just skuttade! Det är härligt att se en stor, snart 9-årig hund bete sig så. Hon var lycklig och fri. Hon borde få fler såna "promenader"- här hemma blir det mest tråkig koppelgång, eller frigång på smal väg med få utflyktsmöjligheter.

På isen hade vi också sällskap av två svanar, så våren ÄR på väg! :)

Dagen blev ju inte sämre av att jag fick njuta av avokado, nyskalade räkor, ägg, grekisk yoghurt och citron med älskade maken... Efter en sån dag gör det inte så mycket om jobbet fortsätter till efter 23...

Fotot är taget i februari ifjol, men det kunde ha varit idag.