Jag sprang för livet

Vet inte varför bilden blev så blek här? Originalet är mycket varmare, dumma blogger!

Köpte idag en liten orange ljuskopp på Indiska (2,90). Inte för att jag saknade ljuskoppar men nån orange hade jag inte. ;) Samtidigt hade jag premiär för min nyinskaffade fjärrutlösare till kameran. Tillsammans med stativet och nyfunna inställningar kan jag ta helt nya bilder. Yey!

Jag var också till ögonläkaren idag medan mamma gick på stan med Noa. Min syn har inte försämrats och inga andra fel hittades. Jag beställde faktiskt två par glasögon eftersom de hade ett erbjudande med ett par gratis. Då vågade jag också vara lite mer vågad. Mina "vågade" glasögon är dock såna som väldigt många har, men väldigt olika de jag hittills haft. Tydliga svarta bågar i plast.

Och sen den rafflande händelsen i rubriken. Vi skulle gå ut alla fyra nu ikväll; hunden, barnet, mannen och jag. Det hade regnat lite av och till så jag drog på mig långa regnrocken och gummistövlarna. Mannen tänkte inte klä sig så regnigt och hoppades på duggregn. När jag gick ut för att lyfta ut vagnen ur bilen märkte jag att regnet ökat igen så jag erbjöd mig att gå ensam med hunden och inte släpa ut barn och vagn.

I början av vår vanliga lilla tråkrunda slog det mig att vi kunde gå ut på åkern som nu var tröskad men inte plöjd. Lite spännande dofter för Selma och så kunde hon springa fritt. Lite mörkt var det ju, men så pass att jag kunde se skuggan av henne. Vi gick till andra ändan där åkern slutar med några träd och "skitobäckin".

Jag vände och började gå hemåt, efter en stund spanade jag efter Selma men hon syntes inte. Det var mörkt bland träden. Jag gick tillbaka och ropade på henne. Hörde att det prasslade och plaskade och tänkte att hon hade tagit ett dopp. Men hon kom aldrig. Jag försökte klättra nerför slänten till bäcken men det var mörkt. Jag ropade och ropade men hon syntes inte till. Inte lät hon heller som om hon var i fara.

Jag började springa hemåt för att hämta ficklampor och sökhjälp. Innerst inne trodde jag väl inte att hon skulle ha problem i vattnet, jag vet ju att hon kan simma, men jag visste inte om vattnet var strömt och det plaskade ju.

Det är inte lätt att springa i gummistövlar och vadlång regnrock på en stubbåker. Jag har dessutom inte sprungit på nästan ett år. Samtidigt tänkte jag att det inte kan hänga på mig om hon lever eller dör. Jag vill ju inte tänka tillbaka på "men jag blev ju så andfådd" om hon inte finns mer. Så jag sprang nästan hela vägen hem.

När jag närmade mig huset såg jag en kännspak skugga på trappan. Jepp, där satt hon. Kom emot mig med viftande svans. Jag med drypande hår och visslande lungor var inte lika glad. Jag behöver ingen personlig tränare. Jag har en personlig hund som fejkar sin egen död och får mig att springa för livet. Men hey, jag sprang! Utan att livmodern eller något annat trillade ut. Men det känns i lungorna ännu tre timmar efteråt. Kondis noll? The only way is up!