Som det kändes

Jag håller på med Annika Lantz bok "9 1/2 månad". Hon har precis min typ av humor och skriver ärligt och rakt precis som det är. Inga förskönande omskrivningar utan klarspråk, som t ex det där med att raka benen inför förlossningen när man inte ens når ner till knäna, "det känns viktigt att vara nyrakad när man ligger där och bajsar på sig."

Ofta ler jag  igenkännande och ibland skrattar jag högt. Jag kände också igen mig i det hon skrev om när sonen hade kolik, även om det inte var fullt så jobbigt hos oss. Skrev av det här för att minnas senare eftersom hon satt ord på mycket av det jag kände.

Idag skrek T hela dagen. När han inte åt eller kräktes. Det enda som kan tysta honom är att ge honom bröstet, men  han har redan ätit så mycket att han kräks efter varje amning och då börjar han skrika igen och efter en stund står jag inte ut  utan ger honom bröstet igen osså kräks han och börjar skrika varpå jag ger honom bröstet och  - ja på den vägen är det. När jag inte står ut längre går jag in i ett annat rum, typ badrummet och slår med nävarna på toalettlocket och skriker: "Men vad fan ska jag göra då?" Sen sätter jag mig ner och tänker att det är konstigt att inte fler människor misshandlar sina barn ändå. Och sen tänker jag att det kanske är just såna tankar som är den ventil som gör att inte fler  misshandlar sina barn trots allt. Sen går jag ut och lyfter upp T och  smeker med läpparna över hans mjuka, mjuka kind och viskar tröstande ord i hans öra och sjunger "När lillan kom till jorden"  och när jag kommer till strofen: "Så därför säger mamma, så är jag nästan alltid glad, jag tycker hela livet är  som en solskensdag", så börjar jag gråta.

Den där "Men vad ska jag göra då"-frågan ställde jag många gånger. För som nybliven mamma kändes det hopplöst och hemskt att jag inte kunde stilla mitt barns gråt. Det kändes som om jag gjorde fel när han grät. Och maten var den enda tröst jag hade att ge, vapnet mot allt ont i världen och det gjorde ont när det inte hjälpte. (Min famn var inte lika bra som pappas den här tiden, jag matade och gav bort en son som inte ville vara i min famn.... kändes det som). Kräkningarna slapp vi, men han försökte tappert äta och blev vrålarg när han märkte att set inte var det han ville.

Nu har det ännu inte gått tre månader sen han föddes och bara en dryg månad sen det var som värst. Ändå känner jag mig som en helt annan mamma nu. Visserligen är han inte lika gråtig längre, men han har ju sina stunder. Däremot vet jag nu att det jag gör är gott nog och att det inte är farligt när han gråter. Det är inte bara han som utvecklas. :)

Till slut ännu ett citat av Annika. Lite roligare och väldigt befriande tycker jag, det kanske inte alla tycker.

Utdrivningsskedet låter som exorcism. Och är det nästan också. Visste du att barnets huvud vrider sig tre gånger under själva förlossningen? Det framgår inte av den bok jag läser om kroppen vrids med eller om det bara är just själva huvudet, och jag tror inte att jag vill veta. Vissa saker fattar man ju ändå själv. Som att man inte behöver daska ungen i baken för att den ska ta sitt första skrik det räcker med att den får se sin mamma efter 18 timmars krystvärkar.