Känn ingen sorg

(Kanske läge att varna känsliga läsare?)

Nej, inget Göteborg fast Håkan Hellströms textrad kom för mig. Sorgen gäller istället våra ofödda barn, våra änglar. Idag, bara två dagar efter att vrålsöta Milea fyllde fyra år lyssnade jag på mamma Linns sommarprat på eftermiddags- promenaden. Jag minns då det begav sig då för fyra år sen. Åtminstone en av mina vänner skrev om dem på facebook om och hoppades det skulle gå bra för svenskfinlands mest kända bloggbebis (eller foster?). Jag var själv inne och kikade några gånger i bloggen men jag gissar att jag varken orkade eller klarade av att följa med. Det var ett drygt år efter mitt första dramatiska missfall och bara några månader efter det andra.

Hela berättelsen gav mig en klump i halsen och gjorde det svårare att andas. Några tårar trängde också fram. Linn berättade om hur hon låg flera veckor på sjukhus med alldeles för lite fostervatten och en bebis som inte ännu fick komma ut och det slog mig, borde jag också ha blivit inlagd? Skulle det ha gått bra då? Babyn levde nästan en vecka efter forsen av fostervatten och blod (usch jag kan ännu känna tydligt hur det kändes), hjärtljuden var fina och vi skulle bara "vänta och hoppas".

Men nu kände jag att jag kan inte vara ledsen. Jag vill inte tänka "tänk om..." För med mig på promenaden hade jag det mest underbara barn jag kunnat tänka mig. Vi fick vår revansch. Tre änglar kom och vände om. Det kanske var meningen, det kanske inte var dags då ännu. Men nu finns han. Nu är han här och jag är så tacksam och jag älskar honom oändligt.

Här kan man lyssna på Linns sommarprat.

Latläxa 2013 del 1

Efter att ha skrivit klart inlägget jag började med för flera veckor sedan griper jag nu an uppgiften att skriva en årskrönika med stor iver (höh). Lite inspirerad blev jag också av Linn Jungs krönika i gårdagens tidning. Dock kommer jag inte att skriva en resumé över saker jag redan bloggat om. Den som har missat nåt hinner scrolla igenom det på en ganska kort stund. Istället kastar jag in allt det där jag aldrig hann, orkade eller kom mig för under året. Baserat på bilderna i min dator, annars skulle jag ju inte ha en chans att minnas något.

Januari

En vacker dag i början av månaden, med snö!

Upptäckten att man av blott två ägg och en mosad banan kan göra två (?) goda och nyttiga plättar.

Trotjänaren, den smutsiga silverpilenbilen byttes mot gnistrande rena snövit som har visat sig kunna bli smutsig den också....

Och den där dagen i slutet av månaden då Solen äntligen orkar in genom sovrumsfönstret i sydvästra hörnet.

Och det inte alldeles lyckade kramdjursköpet på loppis. Selma brukar få ett då och då och slaktar dem alla, men den här fågeln var fylld med nån slags styrox- eller plastkulor, minns inte exakt.

Och så byttes det julröda ut mot vårliga pasteller fastän det var mycket kvar av vintern.

Februari

Månaden då jag lärde mig göra kladdkaka i en mugg och vi såg Noa vinka på ultraljudet.

Och mera tulpaner och en fin kvällshimmel.

Som det kändes

Jag håller på med Annika Lantz bok "9 1/2 månad". Hon har precis min typ av humor och skriver ärligt och rakt precis som det är. Inga förskönande omskrivningar utan klarspråk, som t ex det där med att raka benen inför förlossningen när man inte ens når ner till knäna, "det känns viktigt att vara nyrakad när man ligger där och bajsar på sig."

Ofta ler jag  igenkännande och ibland skrattar jag högt. Jag kände också igen mig i det hon skrev om när sonen hade kolik, även om det inte var fullt så jobbigt hos oss. Skrev av det här för att minnas senare eftersom hon satt ord på mycket av det jag kände.

Idag skrek T hela dagen. När han inte åt eller kräktes. Det enda som kan tysta honom är att ge honom bröstet, men  han har redan ätit så mycket att han kräks efter varje amning och då börjar han skrika igen och efter en stund står jag inte ut  utan ger honom bröstet igen osså kräks han och börjar skrika varpå jag ger honom bröstet och  - ja på den vägen är det. När jag inte står ut längre går jag in i ett annat rum, typ badrummet och slår med nävarna på toalettlocket och skriker: "Men vad fan ska jag göra då?" Sen sätter jag mig ner och tänker att det är konstigt att inte fler människor misshandlar sina barn ändå. Och sen tänker jag att det kanske är just såna tankar som är den ventil som gör att inte fler  misshandlar sina barn trots allt. Sen går jag ut och lyfter upp T och  smeker med läpparna över hans mjuka, mjuka kind och viskar tröstande ord i hans öra och sjunger "När lillan kom till jorden"  och när jag kommer till strofen: "Så därför säger mamma, så är jag nästan alltid glad, jag tycker hela livet är  som en solskensdag", så börjar jag gråta.

Den där "Men vad ska jag göra då"-frågan ställde jag många gånger. För som nybliven mamma kändes det hopplöst och hemskt att jag inte kunde stilla mitt barns gråt. Det kändes som om jag gjorde fel när han grät. Och maten var den enda tröst jag hade att ge, vapnet mot allt ont i världen och det gjorde ont när det inte hjälpte. (Min famn var inte lika bra som pappas den här tiden, jag matade och gav bort en son som inte ville vara i min famn.... kändes det som). Kräkningarna slapp vi, men han försökte tappert äta och blev vrålarg när han märkte att set inte var det han ville.

Nu har det ännu inte gått tre månader sen han föddes och bara en dryg månad sen det var som värst. Ändå känner jag mig som en helt annan mamma nu. Visserligen är han inte lika gråtig längre, men han har ju sina stunder. Däremot vet jag nu att det jag gör är gott nog och att det inte är farligt när han gråter. Det är inte bara han som utvecklas. :)

Till slut ännu ett citat av Annika. Lite roligare och väldigt befriande tycker jag, det kanske inte alla tycker.

Utdrivningsskedet låter som exorcism. Och är det nästan också. Visste du att barnets huvud vrider sig tre gånger under själva förlossningen? Det framgår inte av den bok jag läser om kroppen vrids med eller om det bara är just själva huvudet, och jag tror inte att jag vill veta. Vissa saker fattar man ju ändå själv. Som att man inte behöver daska ungen i baken för att den ska ta sitt första skrik det räcker med att den får se sin mamma efter 18 timmars krystvärkar.

Yoga? Yeeah...

När jag var gravid var jag sugen på att träna gravidyoga, men jag hittade ingen grupp som passade. Då började jag leta efter dvd-filmer på nätet och hittade de två ovanstående på cdon. Jag minns inte om båda fanns på den finska sidan, men de fanns i alla fall i Sverige och var billigare än här. Jag bad min svenska syster beställa och fick dem till påsk. Med gravidyogafilmen hann jag göra andningsövningarna EN gång. Jag födde som bekant i början av juli.... Kom mig bara inte för.

Mammayogan är uppdelad i två delar (plus två delar med andning och en del med avslappning). Den första delen är träning direkt efter förlossningen och sex veckor framåt. Det passet har jag faktiskt gjort två gånger. Heja mej! Det var ett skönt pass med mycket fokus på bäckenbottenträning. Lite lite styrka också, men bara precis vad jag klarade av.

Idag vågade jag mig på passet från sex veckor och framåt. Har de senaste dagarna haft smärtor i ena höften och ljumsken, har t o m haft svårt att gå emellanåt, så jag tyckte jag behövde träna lite för att bli rörligare och kanske bli av med smärtan. Nu fick jag verkligen känna på hur styv och otränad jag är. Kände mig som en stel och styv gammal tant. Det gjorde ju inte saken bättre att instruktören och hennes "elev" på filmen var jättesmidiga. Jag hann inte göra programmet till slut men det var kanske bra...

I ett skede skulle man göra plogen, som en baklängeskullerbytta där man stannar med benen bakom huvudet och tårna i golvet. Jag hann inte se hur de gjorde på filmen. Antar att de bara lyfte benen långsamt och förde dem bakom huvudet i en mjuk rörelse. Yogiskt liksom. Jag fick ta fart från sittande och kasta benen bakåt med mer viljestyrka än muskelkraft och smidighet. Väl där var det svårt att se tv:n så jag frågade mannen vad hon gör med händerna. Höll hon dem som på bilden (så ska man tydligen göra) eller stöttade hon ryggen för att inte komma ur stämning, jag menar ställning... Mannen upplyste mig om att hon höll i tårna.

Jag började gapskratta och sen var det kört med träning för min del. Nu när jag ser på bilden här nedanför inser jag att jag inte hade ryggen sådär lodrät. Jag slängde nog iväg benen så att magen landade i ansiktet typ. Så det var oändligt långt till tårna.

Men jag kommer igen. Det känns som om jag har oändligt långt kvar tills jag kan göra något. Jag har inte ont nånstans (utom den där höften då) men är bara så otroligt styv. Kanske kraftlös också? Har inte testat så mycket muskler ännu, annat än att jag bollar omkring sexkilossonen dagarna i ända. Så kanske inte svag då, men styv. Funderar på att söka mig till simhallen och låta vattnet bära mig och göra mig smidigare som på gravidvattengympan i våras för drygt 10 kg sen. Det funkade ju då.

Plogen. Bild från I Form.

Honey, my water just broke!

Passande rubrik dagen efter dagen D? :) Jag har inte läst mer än 2-3 böcker om graviditet och födande, men har insett hur många feluppfattningar jag burit med mig. Till exempel det här med att vattnet går. I alla filmer och tv-serier där nån är gravid går vattnet och det är en syndaflod som väller fram (med risk för att förstöra dyra skor). I verkligheten är det ganska ovanligt med en störtflod, det sipprar oftast. Och det som förvånade mig ännu mer, det är bara en liten bråkdel av förlossningarna som börjar med att vattnet går. Där ser man.

Få se nu då vad som kommer först. Spänningen stiger i takt med att dagarna går. Nu finns det ju i alla fall ett slutdatum, men jag hoppas jag inte behöver gå till maxdatum och bli igångstartat.

Kortkort från fejan

En orsak till att jag är så dålig på att blogga är att jag skriver så mycket på facebook och då känns det som om jag redan sagt allt. Men det finns ju bloggläsare som inte är mina vänner på facebook och där försvinner också all text i ett stort hav.

Därför kopierade jag en del statusuppdateringar från den sista månaden. Som en liten graviddagbok. Den kanske inte intresserar alla, men nu har jag det också sparat för egen del, för man glömmer ju vartefter.

Som jag skrev tidigare har jag fått må ganska bra. Men inte precis hela tiden. Största problemet har ändå varit svårigheten att sova. Har haft väldigt jobbigt med restless legs speciellt nu på slutet.

3.6

• Sista läkarbesöket före förlossningen. Har en baby som kan bli över 4 kg om den stannar inne till slut, men det var ju väntat. Dryga 3 kg nu. Allt verkade vara i ordning, hb har stigit lite och blodtrycket sjunkit.

4.6

• Gårdagen var tung, rent fysiskt, men annars bra då jag fick träffa många trevliga människor. Idag ska jag iväg på min allra sista dag på jobbet, ska tömma mitt skrivbord och gå igenom min klass en sista gång. Helt perfekt väder, 14 grader och mulet. Dessutom är kollegorna också där och har fixardag. Nice! Gäller bara att orka starta då....
• NU är jag jättemammaledig. 

5.6

"Saker man kan glädja och chocka omvärlden med en helt vanlig söndagkväll. "

• Det känns som om det var bara några veckor sedan jag lade upp min mest gillade (?) bild nånsin. Idag skriver vi 36 fullbordade veckor, dvs 4 veckor kvar till beräknad leverans. Tiden går fort när man har roligt. Jag firar med att tömma skåp och bereda plats för babysäng (dock inte i ett skåp...)

6.6

• Nu har vi båda sparat telefonnummer till förlossningssalen i våra telefoner. Tjolahopp, nedräkningen har börjat, fast särskilt bråttom har jag inte ännu. 
• Var på loppis idag och såg ett par helt perfekta gravidjeans i min storlek för några futtiga euro. Synd att det känns onödigt sent för det nu. Men babyn fick en söt liten adidasjacka. 
• Tycker det är elakt av min kropp att inte varna på förhand. Klarar tydligen inte av att sitta långa stunder. Eller sittandet går bra, men när jag ska gå iväg känns det som om jag ska gå av på mitten. Vad var det jag tänkte så klämkäckt tidigare? "Välkomna smärtan" och dyk med?! Yeah right....

7.6

• Känner mig som babyn som är på väg. Har en dag då jag bara sover och äter, men kanske jag har en sömnskuld från hela våren som nu kommit ikapp? Lovar dock att inte äta 12 ggr....

8.6

• Har provat amnings-bh i tre olika affärer. Hjälp va jobbigt. Speciellt i två av affärerna där de sålde tvåpack som satt ihop med varann med larmknapp. Efter att ha ödmjukat mig och kravlat på kallt stengolv på HM hittade jag några som passade och hade växmån, blev så lättad så jag köpte tre istället för en som jag tänkt.
• Har haft en så lugn och stillsam dag så jag tyckte jag behövde avsluta dagen med en rejäl spya för att fira att det är helg... (I serien "allt ska fram på fejsbuck")

10.6

• Har kommit till det stadiet då det inte är alldeles självklart att ta sig upp från en pilatesboll, speciellt inte efter ryggläge på den.... men många skratt blev det. Det är inte heller så roligt med en massa dubbelvikta projekt som att fylla och tömma tvättmaskinen några gånger och dra upp lite ogräs. Så trots att jag varit effektiv idag har jag fått ligga och vila och sträcka ut mig mellan varven.

11.6

• Barnmorskan konstaterade ett stort barn med fina hjärtljud och med huvudet stadigt förankrat nära utgången. Nästan så man börjar undra om den lilla tänker göra tidigare entré.... Samtidigt som hon också tyckte jag skulle vara beredd att gå över tiden. Man kan aldrig så noga veta. Jag har inte särskilt bråttom ännu och ingen har väl blivit kvar i magen heller.

12.6

• Skulle nästan föredra en baby som höll mig vaken på utsidan. Å andra sidan kanske det kommer dagar då jag gärna skulle knöla in den tillbaks, så det jämnar ut sig.... 

13.6

• Har tagit hela tre promenader idag, varav den mittersta och längsta delvis togs på cykel och den sista i ösregn. Det är på gränsen, eller förbi den, till vad jag klarar av nu. Morgondagen får bli myyyyycket lugn med inga måsten alls och inga tider att passa. Har idag handlat "tokodi ufon man ska ha på titlan" som en liten gosse sa för länge sen, så nu är jag snart helt beredd. Exakt nu anländer lilltrollets stokkestol som varit på turné från Åbo via Pargas, Stockholm och Täfteå till fosterlandet igen.

14.6

• Övar mig på att klara nattvak - igen. Känns som om det vore en smartare lösning att starta maratonloppet utsövd.... Hej tidningsbudet!

15.6

• Konstaterar att babyn kunde komma ut snart för badrocken går knappt runt mig längre... 

18.6

• Börjar va lite småtrött på rännandet till rdg. Det händer ju inget revolutionerande från gång till gång. Men det börjar iaf snackas i termer som "du får en ny tid nästa måndag....ifall det behövs".
• För en tid sen träffade jag en bekant vars foster hade sparkat av ett revben på henne. Nu har jag ett eget litet skrutt som testar om den också kan. Aj liksom! Är du inte snäll åker du ut! 

19.6

• Konstaterar att jag mår mycket bättre och har mindre ont idag då jag tagit det mer lugnt. Kanske meningen man ska vila de här sista veckorna. Har iofs inte gjort några storverk andra dar heller... Kanske bara en pausdag i tillväxt och foglossningar? Hur som helst är det roligt att inte ha ont. 

21.6

• Lite annorlunda midsommarafton som till 50% spenderats i viloläge. Sover dessutom hemma i egen säng i natt. Skönt! Har mått rätt dåligt idag, men blev bättre till matdags. Tyvärr missade jag den godaste midsommarmaten med gravade laxar och sikar och olika sorters sill. Men nypotatis fick jag i alla fall. Och somrig grönsallad och gott kött. Till efterrätt marängsviss med färska jordgubbar och lite senare min egen daimkladdkaka till kaffet. Blötte tårna i havet tillsammans med badglada hunden. Tonåringarna simmade i två timmar.... imorgon stannar vi hemma och slappar. Kanske påtar ner några frön trots att det börjar kännas sent.

22.6

• Trött på den evinnerliga rastlösa sömnlösheten. Längtar efter ett gråtande barn som skulle ge mig en vettig anledning att vara vaken...

23.6

• Vår baby låter meddela att mamma inte ska så mer denna sommar. Ej heller stå dubbelvikt och dra upp ogräs. Sitta i solstol och käka choklad funkar.
  Kommentar: Du får påminna den sen om en sådär nio-tio månader när den insisterar på att du ska tillbringa all vaken tid dubbelvikt för att den bara vill bli ledd runt i händerna...

24.6

• Tur att det bara var grannfrun som behövde se mig sola i lite för liten bikini. Och knappt hon heller, hade vett att skyla mig med en tidning då hon passerade. Och så maken förstås, men han börjar vara van med den strandade valen.

25.6

• Rådgivning check, hjärtat slår och benen sparkar. Mammas blodtryck aningen högt pga sömnbrist men inget alarmerande. Ska gå ut och knipsa lite i fruktträden som inspekterades i natt och se om frisk (?) luft och lite lagom rörelse piggar upp. Nästa tid fick jag på beräknade förlossningsdagen nästa onsdag.

26.6

• Kanske vi kan avskaffa nätterna tills jag fött? Känns som ingen vits. Har nu testat med avslappningsprogram på Youtube, ganska bra för hela mig utom mina rastlösa ben. Testade med spikkudde och det kändes först bra men sen fick jag mystisk allergisk reaktion med kliande röda utslag. Kan inte hela världen vara vaken med mig några sommarnätter till? Vi kan sova i höst.
  Kommentar: Sova i höst? Hahaha :)
• Undrar om det är nåt stort på gång eller om det är nån som bokat in en sommarkurs i letkis jenkka utan att informera fastighetsägaren? 
• Det var nog falskt alarm, blev inte så långvarigt. Men det närmar ju sig onekligen.
  Kommentar: Nä, jag sku va mera rädd om h*n blir lugn. Dom brukar säga att det är då nåt är på gång Spännande tider!!!
• Jag tror inte det var h*n som rörde sig då jag skrev, det var nog mina första (?) riktigt säkra sammandragningar. Hittills har jag inte riktigt vetat vad som är vad.

27.6

• Har monterat ihop vagnen tillsammans med mannen. Uuuuuh, spooky, vi har en barnvagn i vårt förråd!!! Det börjar kännas kusligt verkligt och nära och jag har plötsligt en massa fladder i magen....

28.6

• Nya nätter, nya plågor... Nu kan jag inte hitta nån ställning alls där jag får luft. Tror faktiskt jag går ut en sväng. Vågar inte testa att sova stående.... Håhå, this too shall pass.....
• Är fullständigt förbluffad över att det finns kvinnor som kan ha mer än ett barn i magen samtidigt. Känner mig enorm!
• Fick ett tips om att vi borde försöka hinna göra sånt som inte är så enkelt sen då babyn kommit. Så nu sitter vi på nya mexikanska restaurangen och väntar på mat för att fira mannens semester. Mysigt ställe!

30.6

• Inte bara klagolåtar, nu har jag sovit två långa nätter. Visserligen somnar jag först 3-tiden, men har sovit i ett sträck till nästan 10, underbart! Och nu prasslar Mannen med frukost. Sköna söndag!
• Måste säga att jag är lite imponerad över att den här 40-årstanten klarar en dryg timmes promenad 3 dagar före beräknad förlossning. Det kanske betyder att det är många veckor kvar till verklig leverans....

1.7

• Njuter i gassande sol på altanen med semestrande man och choklad-jordgubbsmilkshake. Men nu blir det skuggan innan jag rinner bort. Livet är gött!

Hen kommer när hen kommer

Inte så bra bild, tog den själv. Den är dagens och det är jag och mitt barn. :)

Alldeles nyss var det fyra månader till beräknad förlossningsdag. Nu är den i övermorgon! Det känns lite som om jag förväntas vara stressad och hoppas att babyn ska komma så fort som möjligt. Visserligen längtar jag efter att få träffa den lilla, men samtidigt tycker jag också att det får ta den tid det tar.

Mycket beror det väl på att jag mår så bra som jag gör och fortfarande klarar av timslånga promenader. En annan känsla är att livet kommer att förändras så mycket så jag drar mig lite för det. Det livslånga åtagandet börjar i samma sekund som det lilla barnet kommer ut. Nu finns det ännu saker jag vill hinna göra. Som att gå på teaterpremiär till exempel. :) Dessutom skulle jag vilja ta fler bilder av fina magen....

Jag känner mig inte speciellt rädd inför förlossningen, tycker mest det ska bli intressant och spännande. Givetvis inser jag att det kommer att göra fruktansvärt ont och att jag inte ännu har fattat hur jobbigt det kommer att vara.

Sen när jag får det lilla pyret på bröstet kommer jag säkert inte alls förstå att jag inte hade så bråttom att få träffas, men lite kommer jag nog också att sakna den häftiga känslan av att ha en levande liten varelse inne i min mage.

Hen-ordet är inget jag kommer att börja använda sen. Den diskussionen tycker jag är ganska fånig, men jag tycker det är användbart för att undvika "han eller hon".

Vattengympa

Känner mig helt salig efter det första passet Vattengympa för gravida idag. Och jag som inte hade lust att fara... Det var så lugnt och skönt, meditativt på nåt sätt. En underbar känsla att vattnet bar mig och att jag kunde hoppa och skutta på alla möjliga sätt. Och armarna fick sitt med en lång "mask" och en kavel av sånt där skumgummimaterial (eller vad det nu heter). Bra med motstånd. Dessutom gjorde vi en del knipövningar som är ack så nödvändiga men görs alltför sällan.

Ledare var den tydligaste jag nånsin träffat på. Hon sa inte så mycket, men det hon sa var långsamt och tydligt. Pratar man för snabbt i en sal full med kakel blir det bara en massa jobbigt eko. Dessutom fick vi hålla på med en övning ganska länge utan att stressa vidare till nästa. Jag blundade och njöt.

Det enda smolket i bägaren var att dusch- och omklädningsutrymmena är på tok för små. Vi var 11 damer (kommer att vara 14 då alla är med) som skulle samsas om 4 duschar. Det gick inte heller att stanna i bassängen och vänta och simma lite för nästa grupp kom in direkt då vi var klara (Av dem var några i duschen då vi kom upp). Det fanns inte heller så mycket utrymme att stå och köa på. Omklädningsrummet var ännu mindre. Jag struntade i lotion och sånt, drog på mig t-shirt utan bh under och trosorna, sen gick jag ut i utrymmet utanför där vi hängt jackorna och tagit av oss skorna och klädde på mig resten. Leker lite med tanken att åka dit i badrock nästa gång... :)

Informationsangst?

Jag var på biblioteket idag för att lämna in två ljudböcker och låna en bok om gravidyoga. Tyvärr fanns boken inte inne eftersom den lämnats in till ett annat bibliotek i kommunen, men jag får hämta den imorgon. Samtidigt passade jag på att titta på andra böcker om graviditet och födande och började nästan må illa. Jag vill inte läsa dem! Usch vad mycket information det finns och vad mycket som ändå kanske inte stämmer in. Det mesta är ju ganska individuellt.

Speciellt har jag ingen lust att läsa böcker om förlossningen. Det känns som om det ändå inte går att förklara hur det verkligen kommer att vara. Dessutom tror jag det kan vara så väldigt olika så det är onödigt att skrämma upp sig eller tänka för mycket på det. Den dagen den smärtan liksom. Jag känner inte heller nån större rädsla. Jag är fullt medveten om att det (kanske) kommer att göra helvetiskt ont. Men det är ändå nåt gott som kommer ur det. Tycker jag har varit med om alla möjliga saker som gjort ont och överlevt. Inte minst den medicinska "utdrivningen" efter mitt första missfall. Och då hade jag ingen levande liten guldklimp att gosa med efteråt.

Men, men, det är ju tur att ingen tvingar mig att låna, köpa eller läsa böckerna. Nån kunskap har jag ju och det jag undrar över tar jag reda på på annat sätt. Skönare att lägga tid på att läsa andra böcker. Livet är ju inte bara graviditeten...

Just nu läser jag den här, så det är mycket yoga nu... :)

Svett i handduken

Jag låg verkligen lågt med träningen i början av graviditeten. Jag vet inte om det var nödvändigt, men det kändes bäst så och då var det kanske det också. Gymkortet hade jag uthyrt till en vän fram till nyår. I januari hann jag använda det två gånger, men hade fasansfullt ont i mina otränade ben efteråt. Fick dessutom en smärta som jag blev rädd berodde på foglossning. Jag pausade igen och sen kom stress och förkylning emellan.

Nu har jag igen varit och tränat två gånger. I lördags och idag. Det gick riktigt bra! Jag tog det extra försiktigt i lördags. Jobbade på crosstrainern som i januari, men med minsta möjliga motstånd. Jag hade inte ont nånstans efteråt. :) Idag hann jag med 10 minuter på crosstrainern, 4 armmaskiner, 5 minuter på "skridskomaskinen" (en där man liksom skrinnar utåt med fötterna och utan "stavar" som på crosstrainern- bra för rumpor som snart hänger ner till knävecken). Sen jobbade jag med en benmaskin till, den där man sitter och sparkar uppåt med fötterna och magövningar på pilatesboll. Som avslutning 10 minuter cykel.

Det här skriver jag mest som dagbok till mig själv. Tidigare i år har jag tänkt att jag ska ha lätta vikter. Idag jobbade jag lite mera, men hade ändå ca 5 kg mindre på varje maskin än tidigare. Vackert så! Jag får tänka det här som en nystart med nytt schema, men ändå inte ta i för lite när jag en gång tränar. Flåset och pulshöjningen kom också fort i konditionsmaskinerna, men det kändes bra att i alla fall höja pulsen lite. Springandet tror jag nog att jag väntar med till i höst nångång. Det känns som om varken magen eller nåt annat har lust att skumpa och hoppa.

Ett annat hjärta som också slår fint är babyns. I morse var jag på rådgivningen och fick en massa papper och blanketter att fylla i. Bland annat är jag nu så långt så jag får ansöka om moderskapsledighet och allt som hör ihop med det. Barnmorskan kollade också mitt hb och det var riktigt bra, precis som blodtryck, vikt och magstorlek. Det är kanske självklara saker för andra, men för mig känns det som en seger varje gång nån säger att allt är bra.

Till sist lyssnade vi på babyns hjärta och hon sa inte bara att "här hör vi hjärtljuden nu" utan "OJ, vilka fina hjärtljud!!!" Jag blev nästan tårögd.

Växer och mår

Vår egen lilla snigelbebis, ingen googlad bild! :)

Vi var på andra ultraljudet idag och barnmorskan sa att allt såg bra ut. Det var nästan hemskt när hon räknade upp alla saker hon såg: hjärnventriklar, lilla hjärnan, hjärtat med fyra kammare och hela mellanväggar, magsäcken, ryggraden osv och jag insåg hur bräckligt livet är och på hur många ställen det kan finnas fel.

Imorgon är det rådgivningsbesök. Jag ska be barnmorskan där kolla mitt hb ifall det kan vara det som orsakat den senaste tidens yrsel och trötthet. Jag har hur som helst ätit järntabletter en vecka nu eftersom nån tipsade om att hb:t kan sjunka i just dessa veckor.

I övrigt har jag sportlov. Har börjat väldigt lugnt idag, men imorgon har jag planer på att ta mig till gymmet efter rådgivningsbesöket. Jag var där i lördags också och det gick överraskande bra så jag tänker fortsätta.

De första sparkarna!

Magen är inte min, men så vacker och anonym så jag lånade den. 

Usel uppdatering igen! Tid har inte saknats, men kanske inspiration. Har en massa bilder som väntar i kameran och saker jag tänkt berätta om. De senaste veckorna har jag varit sjuk. Det började med lite magsjuka, men väldigt lätt släng- såvida det inte var bara graviditetsillamående på ovanlig tidpunkt.

Följande vecka var jag hemma två dar pga trötthet (utmattning?) och yrsel och på helgen blev jag förkyld, så tröttheten var kanske en försmak av det? Jobbade på måndagen, men tisdagen som var skiddag stannade jag hemma. Repade mig ovanligt fort från förkylningen.

Nu har det varit helg och jag har tagit det väldigt lugnt. Igår lyssnade jag på radio och cd-bok i flera timmar och stickade. Idag har jag legat och läst nästan hela dagen. Skönt att hinna/orka läsa lite också mellan varven! Och under tiden fick jag känna den allra första sparken (är nu i vecka 20+4). Det har talats om pirrande och fladder men nåt sånt har jag inte känt. Vårt lilla pyre viftade till rejält redan första gången. Jag kände till och med sparkarna med handen från utsidan och lite senare kände också K dem. :)

Ibland var sparkarna så kraftiga så jag sa "oj!". Men jag antar att det kommer att bli mycket mycket vildare...

Nu är det bara en jobbvecka kvar (men ganska intensiv) och sen är det sportlov. Ska bli skönt! Dessutom spännande då vi ska på andra ultraljudet då och jag ska på rådgivningsbesök och få papper på graviditeten så att jag kan söka om mammaledigt och beställa moderskapsförpackningen. Wow, det är faktiskt på riktigt!

Äntligen ett svar

Igår var jag på läkarbesök eftersom barnmorskan blev lite orolig över mitt hoppande hjärta vid förra besöket och bokade in en tid. Hon tyckte också jag skulle ta upp min kliande hud. Hjärtat var ingen fara och det visste jag ju i princip redan. Jag har haft symptomen förr men de har kommit oftare nu. Jag har läst att hjärtat kan bete sig ganska skumt när man är gravid och ska leva ett tyngre liv och pumpa runt en större blodmängd. Ändå är det väldigt obehagligt. Eftersom hjärtat är en av de saker som håller oss vid liv vill man ju inte att det ska "stanna" fem gånger i minuten. För det är så det känns. Det att hjärtat ibland slår två slag lite för nära varandra märker jag inte, inte ens om jag räknar pulsen, men den längre pausen som blir mellan slag två och tre känns alldeles för lång innan rytmen är igång igen. Och händer det här vart 12:e slag som det gjorde en gång då jag räknade blir det ganska stressigt... Men som sagt. Det är okej!

Det som händer med min hud har jag själv letat fram på nätet. Jag hann dock inte säga till läkaren vad jag läst om utan bara berätta om mina symptom så sa hon genast vad det var. Fysikalisk urtikaria eller nässelutslag. Jag har skrivit om det förr tror jag. Wikipedia säger så här:

Beröring, tryck, friktion, vatten, solljus, förändringar i temperatur med flera fysikaliska faktorer kan hos en del människor utlösa urtikaria. Enkel dermografism, som ungefär fem procent av normalbefolkningen har, innebär att en icke-kliande urtikariell förändring uppstår när man stryker med måttligt tryck över huden. Vid symtomgivande dermografism kliar hudförändringarna. Fördröjd tryckurtikaria utvecklas långsamt från 30 minuter till nio timmar efter tryck mot huden, till exempel under livremmar och BH-band eller under fötterna efter stående på stege.

Trots att jag misstänkt det förr var det skönt att få det bekräftat. Nästa fråga var lite svårare: Finns det nåt jag kan göra för att undvika eller minska besvären? Svar: Nej. Det är inte relaterat till nån matallergi eller sånt, så den tanken får jag släppa. Men lite trist att höra att jag inte kan göra nåt åt saken. Jo, kanske se till att ha lagom mycket kläder på mig så att det inte blir för varmt. Men det där med kläder som skaver kommer jag inte ifrån, jag kan ju inte kasta bh:n och klä mig i poncho precis. Men det finns ju i alla fall hjälp som lindrar ganska bra.

Det här är den bild jag hittade som närmast beskriver hur jag kan se ut, även om det inte brukar vara lika tjocka streck för mig. Jag har helt enkelt inga utslag från början utan känner bara att det kliar och sen när jag kliar (helt normalt) blir det röda revor som om jag hade klöst mig själv. Ibland vet jag inte ens själv att jag kliat mig... Och ibland får jag likadana märken bara av att ta på mig till exempel en bh. Så att prova bh:n om man är ute och shoppar med varm vinterjacka är ingen bra idé...

Sen kan man ju se det från den ljusa sidan och använda sin hud som anteckningspapper, men man vet ju aldrig hur länge det hålls kvar förstås...

Källa

Rensat i röran

Bild av Jan Berglin

Redan förra helgen påbörjade jag hann/orkade med mina kortärmade tröjor. Ärmlösa linnen blev oprovade. Idag fortsatte jag med dem. Vilka mängder jag har! Jag plockade bort några få som hamnade i en påse till Röda Korset. Kanske inte tillräckligt många, men en början. Knappt hälften av de andra - såna som inte sitter så bra längre när magen börjat puta - hamnade i två högar längst bak i skåpet. Nu har jag bara såna som passar i två prydliga högar längst fram. Varefter får väl fler och fler flytta bakåt.

Sen tog jag tag i de långärmade och där var det mer kaos än jag trodde. Vi har nämligen väldigt lite klädskåp, så allt med lång ärm ska rymmas på en hylla och tjocka tröjor och speciellt såna med huvor tar en massa plats. Följaktligen har alla plaggen knölats in mer och mer. Jag hittade till exempel en som jag inte hade en aning om att jag hade- med prislappen kvar. Nu är de också i fyra högar. Skönt!

Imorgon ska jag förhoppningsvis ta tag i byxorna. Där finns det nog inte många gamla som passar. Nu när jag börjat med mammabyxor vet jag inte om jag har lust att ha några med gummiband i knappen längre. Å andra sidan kanske jag nån gång vill ha jeans?

Nåja, jag är en bra bit på väg i alla fall och det känns jätteskönt att veta att alla plagg som ligger längst fram är såna som passar. :)

Är trött och äter

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu. Jag koncentrerar mig mest på att hantera illamåendet och att jobba. Utöver det tar jag det ganska lugnt. Handlar och lagar mat, men vilar däremellan. Den enda träning jag ägnat mig åt hittills denna månad är promenader. Det känns lite konstigt, men samtidigt känns det som om jag behöver ta det lugnt.

Slutarbetet till min utbildning blev klart för en dryg månad sen, i helgen gjorde jag de sista finputsningarna efter opponenternas och handledarnas förslag och insåg som vanligt att jag borde ha haft mer tid på mig. Men nu blev det helt okej även om det inte blev superbra.

På lördagen var jag också på en dagstur till Helsingfors med superbilligt tåg och såg Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern. Väldigt proffsigt, men inte så bra upplägg för mig personligen. Jag var jättetrött och vi satt på andra balkong långt från scenen. Vi såg nog allt som hände, men inga ansiktsuttryck. Och efter en tung vecka och en speciellt jobbig fredag och sen för lite sömn på det ville mina ögon hela tiden falla ihop under långa sångpartier då inget hände på scenen. Men jag är glad att jag fick se musikalen! Hörde lite till måste-se-listan.

Nån shopping blev det inte för min del. Jag köpte saker för sammanlagt 8 euro åt mig själv (en minibörs och två muminknappar) och två julklappar i andra hand. :) Mest pengar gick åt till mat- en supergod indisk expressmiddag (enorm portion och jättegott) och ett färdkostpaket för tåget hem. Men det är mitt största "intresse" nu, eller snarare behov- hinner jag bli hungrig börjar jag må illa. Inget farligt i sig, jag ser det mer som ett gott tecken. Har ju inte mått så dåligt de tidigare gångerna och då har det gått dåligt.

Nånstans på nätet hittade jag följande beskrivning av vår nuvarande status:

"Nu går det undan. I den här veckan växer embryot ungefär en millimeter om dagen från att vara 4 till 5 millimeter långt, i slutet av sjunde graviditetsveckan har din bebis blivit ca 11-13 mm. Hela 100 000 nya nervceller bildas varje minut!
Armarna sticker redan fram, man kan se benens utveckling, hjärtat slår, hjärnan börjar dela sig i två hjärnhalvor och ögon och näsa håller på att bildas nu. Embryot kan nu börja utföra flera reflex rörelser såsom att vrida sig och höja samt sänka armen."

Så vår lilla ärta viftar med armarna. :)

I'm not just any dress

Här visar jag nu mina "har fyllt fyrtioblusar" som jag skrev om på facebook för flera veckor sen. Det har inte blivit av att fota dem. Benämningen kommer från det faktum att jag började tycka att jag har för ungdomliga kläder- för det mesta jeans och t-shirt och nån form av kofta eller collegejacka. Inte speciellt kvinnligt. Så en dag gick jag helt oplanerat genom Kappahl i stan och såg att det hängde massor av fina blusar och tunikor med röd prislapp. Sen såg jag att de dessutom hade ett erbjudande om halva priset på alla reaplagg så jag tittade lite närmare. Jag hittade hela tre stycken som både passade och var snygga. De kostade sammanlagt 20 euro. Inte illa pinkat när besöket var helt oplanerat. Men det är ju så det brukar vara, man hittar mest när man inte letar.

Det svarta schabraket är mer som en skjortklänning, går ända till knäna. Men blir säkert bra med leggins. Den gör sig inte särskilt bra på bild, speciellt inte då försäljaren knölade ner alla tre i en påse så att de blev skrynkliga. Jag har inte lyckats övertala hembiträdet att stryka ännu.

Fina detaljer i tyget, men inte så lätt att fota svart. Den här är i organisk bomull så den var dyrast, kostade en hel tia. Den grå har jag hunnit använda. Den är fotad efter en eller två dagars användning så den är minst lika skrynklig som den svart.

Den vispgrötsrosa använde jag på farsdagsmiddagen i söndags (vi tjuvstartade), den var skön att ha på. Positivt för alla tre är att de har vidd nog att täcka en ganska stor gravidmage. De är dessutom så pass långa så att de så här i startskedet täcker en eventuellt uppknäppt jeansknapp. ;)

Fjärde gången gillt

Nu kör vi hårt! Nu ska det banne mig lyckas! Tjugo personer har gillat fotot på facebook under den första halvtimmen och ännu fler har kommenterat. Vi har glada supporters i familjen och det känns som att nu, nu, nu är det verkligen vår tur! Alla som bara kan och vill får be, hålla tummar och tår, hoppas och tro för oss. Just idag är en positiv och hoppfull dag. Så även gårdagen, men i fredags hade jag ont och var livrädd varje gång jag gick på toaletten. Det onda berodde nog snarare på dålig sittställning än nåt annat, men det var ändå jobbigt.

Fast vi kör hårt i tankarna tar jag det lugnt på andra fronter. Träningen lägger jag på is tillsvidare, tills nån klok och erfaren person har sagt vad jag kan och får göra. Jag har nämligen läst att efter tre missfall ska man vara väldigt försiktig med träning. Promenera ska jag fortsätta med. Jag ska också äta så nyttigt jag bara orkar och vila så fort jag är trött. Inte ta några som helst risker. Det finns ingenting här i världen som det är värt att döda sitt barn för. Inte för att jag tror att jag har gjort det tidigare, men ändå finns tanken alltid där. Finns det något jag kunde ha gjort annorlunda?