Svett i handduken

Jag låg verkligen lågt med träningen i början av graviditeten. Jag vet inte om det var nödvändigt, men det kändes bäst så och då var det kanske det också. Gymkortet hade jag uthyrt till en vän fram till nyår. I januari hann jag använda det två gånger, men hade fasansfullt ont i mina otränade ben efteråt. Fick dessutom en smärta som jag blev rädd berodde på foglossning. Jag pausade igen och sen kom stress och förkylning emellan.

Nu har jag igen varit och tränat två gånger. I lördags och idag. Det gick riktigt bra! Jag tog det extra försiktigt i lördags. Jobbade på crosstrainern som i januari, men med minsta möjliga motstånd. Jag hade inte ont nånstans efteråt. :) Idag hann jag med 10 minuter på crosstrainern, 4 armmaskiner, 5 minuter på "skridskomaskinen" (en där man liksom skrinnar utåt med fötterna och utan "stavar" som på crosstrainern- bra för rumpor som snart hänger ner till knävecken). Sen jobbade jag med en benmaskin till, den där man sitter och sparkar uppåt med fötterna och magövningar på pilatesboll. Som avslutning 10 minuter cykel.

Det här skriver jag mest som dagbok till mig själv. Tidigare i år har jag tänkt att jag ska ha lätta vikter. Idag jobbade jag lite mera, men hade ändå ca 5 kg mindre på varje maskin än tidigare. Vackert så! Jag får tänka det här som en nystart med nytt schema, men ändå inte ta i för lite när jag en gång tränar. Flåset och pulshöjningen kom också fort i konditionsmaskinerna, men det kändes bra att i alla fall höja pulsen lite. Springandet tror jag nog att jag väntar med till i höst nångång. Det känns som om varken magen eller nåt annat har lust att skumpa och hoppa.

Ett annat hjärta som också slår fint är babyns. I morse var jag på rådgivningen och fick en massa papper och blanketter att fylla i. Bland annat är jag nu så långt så jag får ansöka om moderskapsledighet och allt som hör ihop med det. Barnmorskan kollade också mitt hb och det var riktigt bra, precis som blodtryck, vikt och magstorlek. Det är kanske självklara saker för andra, men för mig känns det som en seger varje gång nån säger att allt är bra.

Till sist lyssnade vi på babyns hjärta och hon sa inte bara att "här hör vi hjärtljuden nu" utan "OJ, vilka fina hjärtljud!!!" Jag blev nästan tårögd.