Mårrans kaka?

Som finlandssvensk är det nästan obligatoriskt att äga några saker med mumintema, som till exempel en kakform. Kakorna blir dock inte alltid muminlika. Ibland har de drag av något som Mårran härjat ihop (eller härjat sönder?)

Men den var god ändå och man kan ju inte belasta den knappt tvååriga bagaren för att hans mor inte gitte bröa formen. Kakan bakades efter en idé från Totte bakar som vi såg som film. På fem röda hade gossebarnet svängt ihop en egen kaka, lite hälsopimpad av den ömma modern. Även om vi tog den lilla muminformen var receptet aningen litet. Ändå steg den förvånansvärt bra även utan bakpulver (som också Totte saknade).

Vår kaka innehöll 

• 1 ägg (snabbt hopvispat med handvisp bara)
• 1/4 dl sukrin
• 1 dl speltmjöl
• en gnutta vaniljpulver 
• 3 msk smält smör
• en knapp dl blåbär (nästan för mycket)

Gräddades i 175 grader 20-25 minuter. Avnjöts ute på altanen av en mamma, en pappa och en förförisk bagare.

Tyckte det passade bra att hedra Gunilla Wolde (som just avlidit) med att titta på Tottefilmer. I vårt stora bibliotek har vi faktiskt inte en enda Tottebok.

Här kan man klicka om man vill se hur Totte bakar sin kaka.

Årets böcker

Jag lyckas inte läsa så många böcker, lite avis på människor som Sandra som läste 57 böcker ifjol. Undrar om jag fick ihop 5-7 själv? Jo det gjorde jag väl nog, kanske 10 också men knappast 20. I år har jag dock redan läst (ut) två böcker. Den första började jag dock med i mitten av december. Läste båda som e-böcker i surfplattan.

Det gick trögt med Gone Girl i början. Störde mig på språket och innehållet som kändes så enkelt och förutsägbart. Sen kom jag till del två och allt svängdes uppochner och blev spännande och intressant. Svårt att berätta om boken utan att avslöja för mycket...

Idag läste jag ut ungdomsboken "Här ligger jag och blöder". Kändes uppfriskande och nyttigt att läsa en ungdomsbok. Den har dessutom en del att göra med det jag studerat i höst. Lättläst och ganska kort. Så nu har jag redan två böcker på min lästa lista. Yey!

Ibland, kolla, hepp, månadens :)

Så var det det där med listor då igen. Femte Sjätte dagen och jag ligger redan två tre efter (ja ni ser). Hipp hurra. Nåja, vi betar av dem. Ifall jag har nåt att säga...?

3. Ibland tänker jag att jag borde

• sova mer
• städa mer, typ hela tiden
• äta nyttigare 
• dricka mindre kaffe (fast jag dricker redan ganska minimalt för att vara kaffedrickare)
• göra tusenfalt fler knipövningar
• sluta äta vid datorn eftersom jag alltsomoftast har en smula under någon tangent som därmed blir svår att trycka ner. N kan ju gssa vlken bokstav det är för närvarande.

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

Nä. Jag har inga speciellt underbara skor som jag vill visa upp för tillfället. Visar istället dem jag använder dagligen. De är ganska avskyvärda duntofflor som jag har inomhus eftersom vi har så kalla golv. Helst skulle jag ha helt vanliga yllesockor men har nött hål på så många par så jag sparar de sista och nöter dunpåsarna istället. Men det är lite obehagligt. De är för stora och glider iväg efter bara några steg och gör att mina fötter ser helt förvridna ut. Inget ont om såna som har såna här fötter av födsel eller skada men det är lite läskigt att titta ner och se sina någorlunda okejiga fötter så här.

Hissar jag upp dem blir de förstås så snygga så de skulle platsa på en bal på slottet men det håller som sagt i sig efter tre-fyra steg så det är inte lönt. Skulle gå sämre än för Askungen.

Inte riktigt rena och vita längre så snart får jag nog kasta dem. :)

5. Hepp! Dagens boktips!

Tja, boktips och boktips. Jag lånade den till surfplattan igår kväll och hann till sidan tolv innan jag somnade. Men jag har hört väldigt mycket bra om den och tyckte det var vansinnigt skönt att läsa en bok igen. Kom på att jag inte har läst nån på hela hösten!!! Förutom nån enstaka kursbok. Men det räknas ju inte. Alls. Gone girl i alla fall.

6. Månadens djur är givetvis...

Egentligen alla djur som låter "hääää" (med farligt morrande rasp långt ner i halsen, det är lite svårstavat. Det vill säga hundar (Selma i synnerhet), åsnor, grisar och talgoxar.

"Kan vi inte bara dra åt skogen?!"

Onekligen!

Jag har kanske hittat världens roligaste och mest välformulerade blogg. Har läst några inlägg i den förut men nu är jag fast. Lisa Bjärbo har bloggat sen 2009. Med som mest 750 inlägg på ett år. Och så har hon tydligen en podcast också. Vi hörs framåt 2016 eller nåt. :)

Ja åså några böcker ovanpå det. Håhå.

Skärmdump

Gamla loppisfynd

Jag vet inte om nån annan bryr sig men jag tycker det är lite kul att dokumentera vad jag shoppat och framförallt vad jag hittat på loppis. De här grejerna släpande jag hem redan i juni. En kudde som kompis till den jag köpte i mars. Lite kul att båda är från loppis men från två olika.

Jag minns inte om det var samma dag eller nån dag innan, men jag hade letat sparkdräkter med korta ben, som svala sommarpyjamasar eller svala kläder för heta dagar. Jag hade fingrat på en för kanske 7,90 men lät den vara kvar då jag inte riktigt gillade den. Nu hittade jag tre på loppis för kanske fyra euro sammanlagt. Nu har vi ju haft varma dagar och alla har varit i flitig användning!

Sen drygade jag ut klossbeståndet med en superbillig påse. Fler träleksaker åt folket! Och tydligen också en bok om lejonet Leopold. Jag såg den häromdan och undrade varifrån den kom. Haha. Hur som helst en söt historia om ett gammalt lejon som alla de andra djuren tycker är lite onödigt och jobbigt och borde förstå att sticka. Men sen är det förstås ändå han som blir hjälte.

Och efter flera fina fynd hade jag råd att köpa helt nya skor i affären bredvid. :)

Vi läser!

Vi har avancerat från pekböckerna som i och för sig har en del text till riktiga bilderböcker. Jag vet inte hur mycket han fattar men det är mysigt. Det blir inte så ofta heller. Den bok vi började med var "Vem ska trösta Knyttet" av Tove Jansson och den är ju verkligen skyhögt över en niomånadersbabys nivå. Men bilderna är färggranna och fångade hans uppmärksamhet.

Nu är det redan tre veckor sen vi läste just den här boken så jag minns inte hur han reagerade, men sådär i allmänhet skrattar han ofta då jag läser. Jag vet inte vad det beror på. Är det så att han tycker att det är roligt att jag mitt i allt "pratar så mycket" med honom?

Jag kommer att fortsätta eftersom jag själv älskar att läsa högt och jag vet hur viktig högläsning är både för språkutvecklingen och för att skapa ett läsintresse. Därför har jag också börjat så här pass tidigt, så att det ska vara lika naturligt som att äta och borsta tänderna. De två ensamma tänderna i nedre käken borstar vi nämligen också dagligen och han skrattar redan när han ser tandborsten. På fredag ska vi på första besöket till tandläkaren, eller en tandsköterska gissar jag.

Inte så lätt att fota nån som sitter i ens famn... Fast bilderna är lite arrangerade. Vi läste boken liggandes i sängen. Och självklart ligger han inte alltid stilla bredvid mig och tittar och lyssnar. Fast det händer faktiskt att han lyssnar en hel bok. Ofta kryper han iväg en stund och det får han göra. Jag fortsätter läsa i alla fall. Jag vill nämligen ge min son chansen att bli en bokläsare, det känns som om det inte är en självklarhet längre (om det nu nånsin varit det).

Vi har också läst Sagan om prinskorven, skriven av min vän Siv och Castor snickrar, skriven och underbart illustrerad av Lars Klinting.

28. Kolla! Här är en bok jag vill o-tipsa om.

Och när jag nu ändå är igång med böckerna. En av de mest bortkastade böcker jag läst. Eller bortkastad tid snarare. Ändå en augustprisvinnare som fått en massa bra kritik. Jag fattade den inte alls. Hela boken handlar om en kvinna som försöker få ihop det med en man som inte är särskilt intresserad. Jag vill bara skrika "men låt honom vara han vill ju inte" genom hela boken. Jag läste den ändå till slut för jag trodde ju att nåt skulle hända. Men den fortsätter på samma sätt till sista sidan och sen tar den bara slut. Språket är stelt och högtravande, mitt trötta huvud tänker forskningslitteratur:

"Lögnen som flykt från oförvitligheten blir en motståndshandling mot en hederlighet med totalitära anspråk"

Say what?

"Och för att inympa detta skydd mot slarvet och lättsinnet skapades en detaljreglerad struktur där var och en i varje steg visste vad som gällde." 

Nej, inget för mig. Jag säger inte att boken är dålig men jag gillade den inte. Förstod inte riktigt vad hon vill ha sagt med den heller. Nånstans i mitten kollade jag tryckår och tänkte att jag hade missuppfattat nåt och att den egentligen var drygt 50 år gammal, men icke.

Här kan man läsa en del av lovorden och här analyseras boken som "ett inlägg i kampen mellan feminism och sexualradikalism". Hoppsan, plötsligt känns min sågning lite elakare. Men jag kan inte riktigt se kopplingen mellan våldtäkter och bokparets ickeförhållande. (Och nej jag har inte läst hela artikeln i DN så jag ska väl inte säga så mycket om den heller.)

22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla.

(Kalendern halkade våldsamt efter, men jag ska baske mig få den klar!)

Nu fuskar jag igen. Jag fastnade i att de braiga böckerna i min bokhylla antingen är så omtalade att det blir tråkigt eller så är det så länge sen jag läste dem så att jag inte riktigt minns. Men för nån vecka sen läste jag en mycket minnesvärd bok i min surfplatta. Den finns inte där längre ty jag lånade den från biblioteket. I höstas läste jag "En man som heter Ove" och "Saker min son behöver veta om världen" av samma författare. Den första var lite gullig och klurig och påminde mycket om min far. ;) Den andra var jätterolig, välformulerad, tänkvärd och sann.

Nu har jag läst den tredje boken av Fredrik Backman, "Min mormor hälsar och säger förlåt". Jag förväntade mig något i stil med Ove-boken, men den här var annorlunda än allt annat jag läst förut. Det är knasig, rolig, spännande, välformulerad och lite sorglig vuxensaga. Eller så passar den för alla åldrar. Eller kanske inte. Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om den. Jag älskade mormor och saknade min, även om hon inte var så galen som bokens. Jag njöt av språket, speciellt då det berättades om "Landet nästan vaken". Lite irriterad blev jag på att allt blev så krasst verkligt och hade sin förklaring på slutet men det är smällar man får ta.

Ett smakprov på språket kommer här. De två sista citaten är från olika ställen i boken även om de liknar varandra.

"Han har så tjockt och rufsigt hår att man skulle kunna tappa bort nycklar i det och en blick som om han precis har fått reda på var det finns ett hemligt förråd fyllt med fyrverkerier och glass."

"Han har en krigares hjärta men en sagoberättares själ."

"Det är en sådan vinternatt då det svarta är så tjockt att det är som om hela bostadsområdet doppats upp och ner i en hink mörker."

"Mörkret utanför huset är så kompakt att om man kastar en snöboll har man förlorat den ur sikte innan den har släppt vanten."

Tyvärr har jag inte orden på min sida just nu så jag kan inte alls få ur mig det jag vill säga om den här boken. Den var i alla fall en upplevelse. Läs den och kom sen tillbaka och berätta vad Du tyckte! :)

13. Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful..

Jag har inte haft tid att leta bland böckerna i mina hyllor men kom att tänka på den här. Om jag minns rätt läste jag den under en resa till Prag i slutet av 90-talet. Minns att jag kände mig trygg med att läsa den på bussen i ett land där folk inte förstod titeln. Den ropas ju verkligen ut. Kan ju ha funnits fler svenskkunniga turister förstås. Minns inte så mycket av själva boken men tror inte jag var så värst imponerad. Har nån annan läst den?

Boken är skriven 1975 och blev Märta Tikkanens genombrott som författare. Den har också filmatiserats.

10. Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.

En svår fråga! Jag hade jättesvårt att hitta en bok som jag skulle kalla snygg. Men sen såg jag uppföljarna till den här boken och kom att tänka på den. Jag har den på ett annat ställe så jag lånade en bild från nätet. Jag har en väldigt positiv bild av Colorado-boken eftersom den var en så stor läsupplevelse. Så annorlunda på många sätt. Dessutom är just den här utgåvan liten och knubbig, nästan som en Wahlströms ungdomsbok men tjockare. Väldigt behändigt format för en inbunden bok.

Hallå! Jag har hunnit en tredjedel in i utmaningen och har klarat det hyfsat! Nästan alla inlägg på rätt dag. Heja mej! :)

6. Hepp! Dagens boktips.

Eftersom jag inte läser så mycket just nu (och alldeles för lite före Noa också) väljer jag en lite ovanligare barnbok istället. Jag beställde den från adlibris' bokrea för att den påminde om min barndom även om jag inte har läst just den här tidigare. Den är från 1984 men nytryckt 2011. Det står att den är i kartonnage men den jag fick hem var minsann inbunden. Jag gillar leken med språk och rim och hur sidorna hänger ihop. Och bilderna förstås! Desto mer tänker jag inte säga och analysera. Här följer ett smakprov, snabbt och slarvigt fotat och utan blixt för att inte få blänk på sidorna.

Det här är tant Ellen som åt upp karamellen

som hon fått av pingvinen som tyckte bättre om pralinen

som han bytt mot apelsinen som var godare, tyckte beduinen

som istället gav tomaten till den vilde piraten

som kastade den på babianen som hängde i lianen och tappade bananen

i huvudet på miljonären som väntade på desserten

som lagades av kocken i den långa rocken

som serverades av servitrisen på den fina servisen

som ägdes av greven som slängde sleven

rakt på turbanen som satt på sultanen

som lyssnade på musikanten som spelade på vanten....

Vad som händer sen (det återstår 11 sidor) och hur det hela slutar på ett finurligt sätt får ni veta om ni läser boken. Kom på en sak till jag gillar, att det finns så många "svåra" ord att diskutera och lära sig. Jag kommer nog att använda den här boken i skolan också. Och kanske beställa fler. Det finns också "Amiralen som tappade sandalen" och "Baronen som laddade kanonen"

Helgonet

Jag har kommit igång lite med läsning igen. Känns som om jag fastnade med läsplattan i handen och var för lat för att läsa en bok. Först hittade jag mp3-spelaren och kunde lyssna på tredje delen i Hammarbyserien av Carin Gerhardsen, Vyssan Lull. Tidigare har jag lyssnat på de två första delarna Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn. Alla lånade från biblioteket. Gratis är gott! Nu har jag lånat fjärde delen som e-bok i nämnda surfplatta. Jättepraktiskt då man kan göra superstor text och har lättare att hitta tillbaka till rätt ställe när man blir avbruten.

Böckerna är spännande och det finns en del intressanta sidohändelser som löper vidare genom flera böcker, men speciellt den förra innehöll en del makabra "fel". En mamma och hennes två barn hade fått halsarna avskurna (redan det är ju makabert, usch vad man blir avtrubbad att läsa många deckare). Polisen pratade med barnens dagispersonal och vid andra besöket hade de gjort en plansch med barnens foton och skrivit "Vi saknar er" osv. Dagistanten (förlåt) sa ungefär: "Ja, det har varit svårt att veta hur vi ska berätta för barnen. Vi sa att det var en dum gubbe..... som hackade dem med kniv..." Godnatt bara! Det är ju exakt så erfarna pedagoger berättar om en tragisk händelse. Håhå. Inte för att jag själv har en superbra formulering heller för troligen kommer ju nån att snappa upp det som hänt via tidningar eller tv så man kan inte hitta på vad som helst heller, men ändå. 

Nu ska jag borsta tänderna och lägga mig och läsa några sidor i Helgonet. Även om klockan närmar sig midnatt och småbarnsmorsor borde sova. Efter att ha betat av de två kvarvarande i serien (om de finns på bibban i en eller annan form) ska jag ta itu med alla mina egna olästa böcker. 

Som det kändes

Jag håller på med Annika Lantz bok "9 1/2 månad". Hon har precis min typ av humor och skriver ärligt och rakt precis som det är. Inga förskönande omskrivningar utan klarspråk, som t ex det där med att raka benen inför förlossningen när man inte ens når ner till knäna, "det känns viktigt att vara nyrakad när man ligger där och bajsar på sig."

Ofta ler jag  igenkännande och ibland skrattar jag högt. Jag kände också igen mig i det hon skrev om när sonen hade kolik, även om det inte var fullt så jobbigt hos oss. Skrev av det här för att minnas senare eftersom hon satt ord på mycket av det jag kände.

Idag skrek T hela dagen. När han inte åt eller kräktes. Det enda som kan tysta honom är att ge honom bröstet, men  han har redan ätit så mycket att han kräks efter varje amning och då börjar han skrika igen och efter en stund står jag inte ut  utan ger honom bröstet igen osså kräks han och börjar skrika varpå jag ger honom bröstet och  - ja på den vägen är det. När jag inte står ut längre går jag in i ett annat rum, typ badrummet och slår med nävarna på toalettlocket och skriker: "Men vad fan ska jag göra då?" Sen sätter jag mig ner och tänker att det är konstigt att inte fler människor misshandlar sina barn ändå. Och sen tänker jag att det kanske är just såna tankar som är den ventil som gör att inte fler  misshandlar sina barn trots allt. Sen går jag ut och lyfter upp T och  smeker med läpparna över hans mjuka, mjuka kind och viskar tröstande ord i hans öra och sjunger "När lillan kom till jorden"  och när jag kommer till strofen: "Så därför säger mamma, så är jag nästan alltid glad, jag tycker hela livet är  som en solskensdag", så börjar jag gråta.

Den där "Men vad ska jag göra då"-frågan ställde jag många gånger. För som nybliven mamma kändes det hopplöst och hemskt att jag inte kunde stilla mitt barns gråt. Det kändes som om jag gjorde fel när han grät. Och maten var den enda tröst jag hade att ge, vapnet mot allt ont i världen och det gjorde ont när det inte hjälpte. (Min famn var inte lika bra som pappas den här tiden, jag matade och gav bort en son som inte ville vara i min famn.... kändes det som). Kräkningarna slapp vi, men han försökte tappert äta och blev vrålarg när han märkte att set inte var det han ville.

Nu har det ännu inte gått tre månader sen han föddes och bara en dryg månad sen det var som värst. Ändå känner jag mig som en helt annan mamma nu. Visserligen är han inte lika gråtig längre, men han har ju sina stunder. Däremot vet jag nu att det jag gör är gott nog och att det inte är farligt när han gråter. Det är inte bara han som utvecklas. :)

Till slut ännu ett citat av Annika. Lite roligare och väldigt befriande tycker jag, det kanske inte alla tycker.

Utdrivningsskedet låter som exorcism. Och är det nästan också. Visste du att barnets huvud vrider sig tre gånger under själva förlossningen? Det framgår inte av den bok jag läser om kroppen vrids med eller om det bara är just själva huvudet, och jag tror inte att jag vill veta. Vissa saker fattar man ju ändå själv. Som att man inte behöver daska ungen i baken för att den ska ta sitt första skrik det räcker med att den får se sin mamma efter 18 timmars krystvärkar.

Äntligen Camilla Lundsten!

Jag har länge spanat in boken "Äntligen jag!" av Camilla Lundsten. En fylleribok om barnets första år. Det är något med bilderna som påminner om min egen barndom, klara tydliga djurbilder som är glada och söta och inte så naturtrogna. Frågorna är också lite skojigare formulerade och mer avslappnade än vad jag sett förr.

 

Och vissa frågor är väldigt moderna. :)

Barndom! :)

 Så jag beställde den. Samtidigt köpte jag också tre pekböcker på samma tema. Jag hoppas att inte vår bebis kommer att hata Lillefant... För sen slirade jag till och beställde ett pussel också. Det kanske kan bli för mycket av det goda....

För nu skulle jag ju också vilja ha några av de söta plaggen från Lindex också....

Kanske ett lejon? Det måste ju inte vara elefanten... ;)

Informationsangst?

Jag var på biblioteket idag för att lämna in två ljudböcker och låna en bok om gravidyoga. Tyvärr fanns boken inte inne eftersom den lämnats in till ett annat bibliotek i kommunen, men jag får hämta den imorgon. Samtidigt passade jag på att titta på andra böcker om graviditet och födande och började nästan må illa. Jag vill inte läsa dem! Usch vad mycket information det finns och vad mycket som ändå kanske inte stämmer in. Det mesta är ju ganska individuellt.

Speciellt har jag ingen lust att läsa böcker om förlossningen. Det känns som om det ändå inte går att förklara hur det verkligen kommer att vara. Dessutom tror jag det kan vara så väldigt olika så det är onödigt att skrämma upp sig eller tänka för mycket på det. Den dagen den smärtan liksom. Jag känner inte heller nån större rädsla. Jag är fullt medveten om att det (kanske) kommer att göra helvetiskt ont. Men det är ändå nåt gott som kommer ur det. Tycker jag har varit med om alla möjliga saker som gjort ont och överlevt. Inte minst den medicinska "utdrivningen" efter mitt första missfall. Och då hade jag ingen levande liten guldklimp att gosa med efteråt.

Men, men, det är ju tur att ingen tvingar mig att låna, köpa eller läsa böckerna. Nån kunskap har jag ju och det jag undrar över tar jag reda på på annat sätt. Skönare att lägga tid på att läsa andra böcker. Livet är ju inte bara graviditeten...

Just nu läser jag den här, så det är mycket yoga nu... :)

Förbjuden kärlek

(Känsliga varnas för käftsmällar)

Tänk dig att du tillhör en minoritet, låt oss säga finlandssvenskar. För de flesta av mina läsare är det ju dessutom sant. Tänk dig att landets regering och folk i allmänhet förbjuder dej och dina gelikar att älska, att bli kär. Fast det är klart om du ändrar dej och blir som vi kan det väl gå an. För mig är min finlandssvenska identitet väldigt stark. Jo, jag kan prata och förstå finska någorlunda, men nån äkta "finne" blir jag aldrig. Och jag bär på samma längtan att få älska som alla andra. Det är säkert inte svårt för dig heller att tänka så.

Tänk dig att du måste smyga. Att du måste leta efter andra kärlekskranka finlandssvenskar i parker på natten. Att du går där och längtar efter kärlek och närhet och att det enda du för det mesta får är tillfälligt sex med någon namnlös och kanske till och med utan ansikte. Tänk dig att du fortsätter leta, fortsätter längta. Du får kanske höra om skumma gator där du, om du har tur, blir upplockad av småkåta finnar som vill testa hur det är att "göra det på svenska". Det är inte vad du längtar efter, det är farligt. Men det är det enda du får.

Och sen. Sen bryter helvetet löst. Dina finlandssvenska vänner- och bara de- insjuknar i en mystisk sjukdom.  Skammen blir ännu större, hatet mot oss växer. Det är vårt fel. Vi har tagit sjukdomen till Finland. Den är farlig, den är äcklig och vi borde inte få finnas. Dina vänner dör, kanske redan efter någon månad, men innan dess har plågorna varit svåra. De har fått vård på sjukhus, för något annat hade varit skamligt i ett fint land som vårt. Men det sker utan värdighet. De sjuka vännerna blir paket som ska hanteras, med handskar och alla annan tänkbar skyddsutrustning. Och när de dör, för det gör de, rullas de in i tjock svart plast som förseglas med många många tejpremsor och etiketten "smittorisk".

Du testar dej och känner dig lättat att du har klarat dig, men fler och fler vänner stupar. Det blir ensammare i ditt gäng. Det som var ett gäng är nu bara två rädda kamrater som de flesta hatar. Löpsedlarna spottar ut ilskna rubriker om er grupp. Och sen när en purfinsk medborgare insjuknar då skriver de att "Nu har det hänt det som inte fick hända, en oskyldig har drabbats". En oskyldig. För vi finlandssvenskar är skyldiga, skyldiga, skyldiga. Vi är fel. Vi borde inte få finnas.

Och det här är ingen kort episod. Detta pågår i femton år. Femton år i ett modernt samhälle med högutbildade läkare, forskare och vetenskapsmän. Sen kommer bromsmedicinerna. Lugnet lägger sig lite, men faran är inte över. Sjukdomen finns kvar. Smittan och smittorisken finns kvar ännu tjugo år efteråt.

¤¤¤¤¤¤¤¤

Men nu gällde det inte oss finlandssvenskar. Det gällde en annan minoritet. Det handlar om de homosexuella. Men allt annat är sant. Smygandet, skammen, häxjakten. Jag har under den senaste dryga veckan lyssnat på Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Han skriver om hela sitt liv, så biten om aids är ganska liten, men hans homosexualitet genomsyrar ganska stora delar av boken. Han är inte själv smittad men hade många vänner som dog. I söndags fick jag en nästan övermäktig dos till eftersom jag såg alla tre avsnitt av Jonas Gardells underbara serie "Torka aldrig tårar utan handskar" på raken. De finns på youtube. Även om aids var och är en fasansfull sjukdom berördes jag ännu starkare av den utsatthet "de förbjudna" levde i. Just det där raggandet på skumma platser, för att ens få något...

Men det om aids var också en stor käftsmäll. Jag minns då det började pratas om sjukdomen på 80-talet. Jag var drygt 10 år, bodde hemma och hörde många nyhetssändningar. Men inte förstod jag då hur svår sjukdomen var. Hur många det var som dog, alla som blev smittade dog, hur svårt de led innan. Självklart är det inget man berättar för en 10-åring. Men ändå. Det kom som ett hugg i magen att inse det först vid 40.

Sen kan man ju ta ett steg till och blicka ut över världen. Se alla de barn som föds med smittan och som faktiskt faktiskt är helt oskyldiga. Om bromsmediciner som förfalskas eller byts ut mot billigare piratkopior så att pengarna hamnar i en annan ficka. Men det är en annan historia. Och mer än jag orkar med just nu.

Torka aldrig tårar finns också som boktrilogi. Den andra har just kommit ut och den tredje borde komma ut i höst. Dock tror jag att jag sparar läsandet av dem lite. Eller snarare tror jag det blir att lyssna då också. Just nu känns det som om det blev lite för mycket. Min graviditet gör säkert också att jag är lite känsligare. Nu vill jag ha nåt snällt eller i alla fall inget som kommer så nära... Författaruppläsning i Rikards fall gjorde för övrigt den läsningen mycket mycket mer njutbar än om jag hade läst själv. Eller i alla fall mer berörande. Dessutom är det inflätat lite sånger mellan varven. Med boken lär de komma som en separat cd. Rikitikitavi är förresten en väldigt välskriven bok, precis som det står i länken ovan.

Min nyårsbragd

Jag har hållit på med Arne Dahls superspännande deckare den sista tiden. Har under jullovet läst den åttonde boken "Mörkertal". Efter den förbjöd jag mig själv att läsa följande och tog istället itu med en bok från biblioteket. Jag läste om boken i nån tidning och där stod det att den skulle ha så suveränt vackert språk. Boken har fått massor med beröm och sägs vara en riktig nobelpriskandidat.

Tydligen är jag inte riktigt på nobelnivå i mitt läsande, för ännu efter 80 sidor tyckte jag den var ganska tråkig och funderade på att sluta. Jag märkte inte heller något av det ovanligt vackra språket. Samtidigt tänkte jag att jag borde kämpa mig genom lite "svårare" böcker också. Så nu har jag läst den. Mestadels på nyårsafton och nyårsdagen, kanske jag läste de första sidorna i förrgår? Den var ganska annorlunda, ibland kändes den slarvigt skriven, för plötsligt var vi i ett annat land utan att det berättats och jag var tvungen att googla för att få reda på var.

Samtidigt var den lärorik, den handlade om så vitt skilda länder som Mali, Elfenbenskusten, Libanon och Haiti. Folk från dessa länder berättade sina historier från stridigheter i andra länder och kämpade tillsammans med tillvaron i Haiti. Vet inte om jag kan säga att det var en fantastisk bok, men jag ångrar inte att jag tog mig igenom den.

Här kan man läsa mer om boken. Det är förresten jättepraktiskt att man numera kan kolla på nätet om böcker man vill läsa finns på närliggande bibliotek, så slipper man (läs jag) spontanköpa dem...

Kanske jag borde gå vidare till en fransk bok nu då och bli riktigt internationell. Lyckligtvis översatt till svenska dock!

Där inne är det hemska mycket värre än det är

Jag tog mig friheten att ändra en rad i den fina boken "Vem ska trösta Knyttet" av Tove Jansson. I originalet (därifrån bilden är hämtad) står det "På natten är det hemska mycket värre än det är." Vi har haft regn hela dagen och på kvällen blev det rejäl blåst. Vi bor med flera kilometrar åkrar bakom huset så vinden har mycket utrymme att ta fart. Och det hörs! Det ylar kring knutarna och både studsmattor och grillar har flugit iväg (dock inte idag).

Så det kändes inte lockande att gå ut och gå med hunden. Men jag gjorde det ändå, man har ju inget val. Samtidigt var jag på småilsket "Lilla My"-humör så det kändes lite som kom an ni bara. Jag klädde mig varmt i lager på lager- tänk "Totte går ut" och gick sen en hel timme. Och märkte dessutom att blåsten inte var så blåsig där ute och regnet inte heller så regnigt. Men så hade jag också lång regnrock och gummistövlar.

Det är väl lite som med allt möjligt, man ojar och vojar sig och tycker att det måste vara hemskt och jobbigt, men sen när man väl gör det är det inte så jobbigt.

Så, nu ska jag avsluta dagen med armhävningsutmaningen. 2-3-2-2 gånger på tå, med paus emellan. Sen bara två gånger till denna vecka. Det blir 27 armhävningar det, inte många veckor jag har gjort så många. (Läs: aldrig nånsin).

Den amerikanska paradoxen

Hittade just en Hjärnkoll-sida som jag nog kommer att återvända till!

Jag håller på och läser boken "Hjärnkoll på vikten" av Martin Ingvar och Gunilla Eldh. Det går ganska långsamt eftersom jag har lånat den som e-bok. Jag tycker att jag stirrar på en datorskärm alldeles tillräckligt redan...

Idag läste jag en intressant sak, som talar för den mat jag ofta försöker äta. Jag är ingen "ellceehååeffare" som min svåger försökte kalla mig igår (LCHF=low carb high fat), men jag försöker att inte vara fettskrämd och håller ner på kolhydrater då jag kan.

I boken läste jag just om den amerikanska paradoxen och det var så intressant så jag vill skriva det här.

År 1997 publicerades en studie som visade att andelen överviktiga amerikaner hade ökat med 30 % under samma period som kaloriintaget hade minskat med 4 % och fettkomsumtionen gått ner med 11 %. Konsumtionen av lättprodukter hade däremot ökat rejält under samma period.

Boken är ganska tröstande på det sättet att det känns som om det inte är "bara mitt fel" att jag äter fel och blir tjock. Vår hjärna är föråldrad och inställd på att hamstra och lägga på lager då jag hittar lite mer mat. Problemet är bara att hungersnöden aldrig kommer... Det och mycket annat i boken ger nya tankar och idéer. Där påminns också om vikten av att sova ordentligt. Hmmmm.....

Men nu kanske jag får hjälp med mat- och sovvanor och framförallt med att lägga upp en regelbunden träning då Moveprojektet startar imorgon. För även om jag tjoar och tjimmar över avklarad träning här ganska ofta är den långt ifrån regelbunden. Det märks speciellt nu då jobbet börjat igen och de lediga timmarna är få.

Bloppis- ljudböcker!

Nu kör jag igång lite försiktigt med Bloppis, dvs bloggloppis. Håller på och rensar i mitt arbetsrum och idag plockade jag ut de här. Jag har en hel låda med loppisgrejer från förr, men orkar inte fota mer just nu. Sen har vi en massa vi har tömt ur förrådet också, men det får också bli en annan gång.

Den som inte har lyssnat på en ljudbok har missat mycket. Själv har jag hört kanske 100 och jag äger minst hälften av dem.

De här tänker jag dock skiljas från. Tyvärr äger jag ingen kassettspelare längre och vet inte om jag nån gång kommer att skaffa en. Några av kassettböckerna kunde jag ändå inte skiljas från, de är helt enkelt FÖR bra. De här är inte dåliga heller, men jag måste göra rum för nytt och har för många böcker för att hinna läsa/lyssna på alla igen.

Klicka på boktitlarna för att få veta mera!

• Borkmanns punkt av Håkan Nesser, 6 kassetter
• Den stora sömnen av Raymond Chandler 5 kassetter, mer info!
• Chocolat av Joanne Harris (på engelska), 2 kassetter
• Natt i Venedig av Donna Leon, 6 kassetter
• Nonsensnoveller av Stephen Leacock, 3 cd-skivor (den första fattas, men det är separata berättelser så ingen berättelse är halv)
• Naken ängel av Ann-Christin Henscher, 11 cd-skivor (har för mig att jag höll med om kritiken på adlibrissidan angående författaruppläsningen, men så dålig var boken inte!)
• Darling Jim (ej på bild), av Christian Mørk, 9 cd-skivor+mp3skiva

Meningen är ju inte att jag ska bli rik på gamla saker, jag vill rensa lite och göra mottagaren glad så jag tänker mig en femma för de två sista på listan (cd-böckerna) och 3 euro för de andra. Helst säljer jag till nån jag kan leverera tå face-to-face för jag är så dålig på att få saker postade (har vissa vinnare fått erfara). Men allt går! :)