Äntligen ikapp

Ända sen jul har jag släpat efter med mitt bloggläsande. Och folk har ju inte slutat skriva blogginlägg för det så antalet har ju bara ökat. Ett fånigt stressmoment, jag vet. För det är ju ingen som tvingar mig att läsa. Men då jag vill. Försöker ändå scrolla lite. Vissa inlägg skummar jag bara och jag hoppar förstås över såna som inte intresserar mig. Men nu är jag alltså ikapp och det känns skönt och roligt.

En av anledningarna är att jag försökt minska ner på det trådlösa så mycket som möjligt. Jag undviker att ha igång wifi på surfplattan när Noa är i närheten. Istället läser jag färdigt nerladdade e-böcker. Har också anslutit kabel till min laptop så den har blivit mer stationär. Nattningsstunderna skulle ju vara idealiska att läsa lite bloggar.

Jag minns att jag funderade på eventuella faror med strålning redan då jag var gravid och då Noa var nyfödd. Men jag hittade ingen info så på BB surfade jag glatt. Minns inte riktigt när det var som det plötsligt började skrivas om faror med strålningen. Nu vet jag inte vad jag ska tro, för när jag letat vidare hittar jag också texter om att inget är bevisat (men det är ju relativt nytt också). Samtidigt vill jag ju inte sitta här med en cancersjuk tonåring och tänka att "jag fick i alla fall läsa alla uppdateringar på facebook".

Men sen å andra sidan, jag har inte läst några rapporter om att andra människor vidtagit åtgärder. Läser istället hela tiden om mammor som spelar wordfeud då de nattar sin baby, andra småbarn som är med då mamma spelar Candy Crush eller själva spelar på surfplattor osv. Finns det nån därute som tagit varningarna på allvar? Ska man göra det eller är det överdrivet snack? Jag vet inte vad jag ska tro och livet blir ju onekligen liiite obekvämare med begränsat internet (vi har stängt av internet helt och hållet på natten och ibland är jag uppe sent och kommer på nåt...) men det är ju inte viktigare än hälsan. Åh, suck.

Och sen tänker jag på att i början rekommenderade man tobak som medicin. Nu vet man ju hur farligt det är.

Våra heliga namn

Igår hörde jag en diskussion mellan ett gäng ungdomar som fick mig att tänka på det här med namn. De namngav två olika personer med både för- och efternamn och pratade illa om dem. Jag känner inte personerna men det kändes ändå obehagligt.

Självklart minns jag inte allt jag hör om andra människor, men jag har ändå ganska bra namnminne. Jag vill inte riskera att bära med mig fula kommentarer om nya människor jag möter. Även om jag vet att det är ett rykte eller är övertygad om att det inte är sant lämnar uttalanden ändå spår.

Jag tror vi behöver vara försiktiga med andras namn. Har vi behov av att beklaga oss över en person som faktiskt är jobbig kan man göra det utan att nämna namn.  Och en bra regel när det gäller skvaller är att ställa sig frågorna är detta sant, är det nödvändigt att berätta det och är det snällt att säga det. Naturligtvis är jag inget helgon själv heller. Visst pratar jag också om andra människor ibland. Det kan vara ett sätt att få släppa ett irritationsmoment och gå vidare. Lätta på trycket. Däremot är jag väldigt noga med att inte nämna andra människors namn på t ex ett café så att andra utomstående hör.

Namn kan å andra sidan ha en väldig styrka i sig. När jag födde fick jag mycket kraft (inbillar jag mig) av att barnmorskan använde mitt namn ofta då hon pushade mig. Det kändes verkligen som att hon talade direkt till mig. Och hinner man tänka på en sån sak då man klämmer ur sig en (nästan) femkilosklimp så är det nog betydelsefullt! ;)

Kanske inte så välformulerade tankar, men kanske nån förstår vad jag menar? Hur ser du på saken?

Som ett köttben till en hund

Det här var så bra att jag var tvungen att kopiera det från facebook. Med tanke på att sånt här händer hela tiden.

Åkte buss igår när en tjej (~14) kliver på. Just den här dagen hade "dagens outfit" inte blivit helt lyckad (om inte annat blir man ju förkyld av att ha så lite kläder på sig, tänker jag). Inte heller valet av skor var optimalt och hon skulle kanske behöva en liten snabbkurs i användandet av solpuder. Inga konstigheter, vi har alla varit där. Konstigt blev det däremot när tanterna bakom mig tyckte sig ha rätten att högt och dömande diskutera hennes kläder. Bland de mer skeva uttalanden hördes "men det är ju synd om de jämnåriga pojkarna, det är ju så många hormoner som snurrar i den där åldern, det blir ju som att kasta ett köttben till en hund". ... Här är min hund Marlon. Marlon är en hungrig hund. Inte så att han "tycker det kan vara gott att äta något litet ibland" utan vi snackar om en besatthet. Hela Marlons liv kretsar kring mat. Kort sagt så äääälskar han mat. På bilden har han en skiva underbart god salami precis under nosen. Vet ni varför han inte rör den? För att jag sa "nej". (Charlotte Gentili)

Höstmys och vårdledighet

(Om någon såg en konstig version av det här inlägget beror det på att jag i misstag publicerade istället för att spara ett halvfärdigt inlägg igår kväll.)

 Idag läste jag i en tidning om höstmys. En artist berättade att hon brukar krypa upp i en skön fåtölj med en stor mugg te och något gott att smaska på. Hon fick frågan hur hon hinner med sånt då hon har ett litet barn. Hon berättade då att dottern nu är ett år så hon har börjat i dagis. Visserligen borde hon städa och tvätta också, men ibland måste hon få sitta ner och bara ta det lugnt.

Jag förstår ju att alla mammor behöver vila och ha egen tid ibland. Det har jag också känt av redan. Men ändå. Jag skulle verkligen inte föra mitt älsklingsskrutt till dagis för att sen gå hem och dammsuga och dricka te. Och framförallt inte en ettåring. Lite senare kan man ju tänka sig att han behöver stimuleringen av att leka med andra barn, men knappast redan vid ett.

Det här är ingen kritik till dem som av en eller annan anledning börjar jobba när barnet är ett år. Jag vet att jag själv inte vill det, just nu, vad jag tänker om ett år vet jag inte. Vad jag menar är att jag inte förstår hur man kan köra iväg ett så litet barn till dagis för att själv vanka omkring hemma. Visserligen vet jag ju inte om den här kvinnan är hemma och ledig hela dagarna och alla dagar. Det är hon knappast. Vet inte exakt hur hennes artistliv ser ut heller, men kan tänka mig att hon har en del skrivarbete att göra hemma eller nån annanstans och kanske har hon mycket kvällsjobb?

Orsaken att det svider lite extra i mig nu är att det börjar pratas om att ta bort en del av vårdledigheten och ge den till pappan, om han vill ha den. Det talas också om hur mycket familjerna kommer att förlora på detta och att många pappor kommer att välja bort sin ledighet och att barnen därför inte får vara hemma lika länge. (Jo, jag tycker det är bra för dem att få vara hemma med en förälder några år och jag tror det är bra för föräldrarna också men nåt bevis har jag inte.) I vårt fall skulle det inte bli nån ekonomisk förlust. Vi har ungefär lika mycket i lön, jag något mera. Men det är inte det. Jag vill ju vara hemma med mitt barn!!! Det här är mitt första och troligen enda medan det är K:s fjärde. Jag vet också att han inte kommer att tävla med mig om att få vara ledig. Pappaledigheten kommer han dock att ta ut. 

Jag blir lite bitter om den här lagen faktiskt går igenom, för det innebär ju indirekt att jag missar chansen att få vara hemma för att jag fått missfall tidigare. Lite som att nu när det äntligen lyckats sätter nåt annat käpparna i hjulen. För som det känns hittills skulle jag verkligen trivas med att vara hemma. Jag har ju hunnit jobba en massa år redan och kommer att hinna jobba många år till om de dessutom ska höja pensionsåldern... Jag ska i alla fall försöka lägga de här tankarna åt sidan nu och njuta av nuet. Ville bara lätta på trycket lite.

Bilderna är ett experiment med kameran nu då jag äntligen fått reda på hur man ställer in slutartid och bländare. Så skönt att plötsligt kunna fota i mysbelysning utan blixt. Mamman och barnet fick jag av min syster (eller båda?) som en kontrast till de tidigare änglarna, de här och den här. I år har vi inte köpt någon ängel, vi har fått ett barn i mammas*) famn. ♥

*) Och pappas famn också, men nu är ju det här min blogg. ;)

Rare Disease Day

Soran om fördomar

Hjälp vad skägg kan göra en man äldre! Han fyller 25 i december....

Idag har jag lyssnat på mina sista sommarpratare (jag har faktiskt lyssnat på nästan alla), Märta Tikkanen och Soran Ismail. Det kändes bra som finlandssvensk att få höra fru Tikkanen i svensk radio och dessutom få veta lite mer om henne och hennes liv. Hon har varit med om ett och annat hon också!

Men den som imponerade mest var Soran Ismail. Han berättade om hur det är att vara invandrare i Sverige idag (säkert minst lika dåligt, om inte värre här i Finland). Det att aldrig få bli riktigt svensk. Han jämförde med USA där alla blir amerikaner direkt, även om de kanske har sitt gamla land med som prefix. 

I slutet av programmet sa han något som jag tyckte var så bra så jag ville skriva ner det. Det passar säkert in på många olika sammanhang där fördomar och oförståelse finns. 

"Jag har full förståelse för att man inte ser ett problem om man själv inte utsätts för det. Men för mig är det höjden av arrogans att säga: 'Jag ser inte det du pekar på och om jag inte ser det då kan inte det finnas'. Vi har alla olika glasögon på oss genom vilka vi betraktar världen och när man lånar någon annans glasögon och dom inte passar då måste man nog bara fatta att man inte fattar."   

Folkfest

Danmark vann sin första EM-match i fotboll idag. 1-0 mot en av förhandsfavoriterna Holland. Vinsten både syntes och hördes! :) Och jag blev glad av all denna glädje, bara glädje!

Drömjobbet?

Med bara en vecka kvar till det "10 veckor långa" sommarlovet får jag väl börja ladda upp för kommentarer som "Ni lärare har det så bra". Då passar det väldigt bra med denna text lånad från Östersundsposten.

Lärare sökes akut
Det börjar bli luckor i lärarleden. Därför söker vi dig, positiva ja-sägare, som biter ihop och förstår att gilla läget. Du är stresstålig och kan ha många bollar i luften, medan din kommunikativa förmåga gränsar till det övernaturliga. Du bör ha en mångårig erfarenhet av konflikthantering, gärna i mellan­östern. En vaktutbildning eller tjänstgöring inom ordningspolisen är att före­dra. Djupa och breda kunskaper inom psykiatrin och/eller i allmänsjukvården ger förtur. Vaktmästaregenskaper är ett måste. Du är väl förtrogen med kommunal möteskultur där du förväntas prata utan att säga något. Dina förmågor att uttrycka sig i det svenska språket är goda och dina skriftliga formuleringar håller skolinspektionen och advokater på behörigt avstånd. Vidare är du en person som är van att hålla ett högt tempo. Du anser att huvudvärk och högt blodtryck är ett kvitto på ett väl utfört arbete.
Arbetstiderna är dagtid, kvällstid och helger, samt alla andra tidpunkter på dygnet och veckan. Sommarledigheten ger dig ett fint tillfälle att lära känna dina egna barn och din partner, alternativt hitta en ny partner.
Läraryrket är en livsuppgift som generar värden, som inte går att värdesättas. Därför bör du betrakta det blygsamma bidraget till lön som en ren bonus. Andra förmåner är fri tillgång på tevatten, Treo och blyertspennor.
Adekvat utbildning krävs, juristlinjen eller byråkratprogrammet, alternativt en lång erfarenhet på ett statligt verk. Viss undervisning kan före­komma. Därför är pedagogisk erfarenhet meriterande. Vi sätter stort värde på personlighet. Lojalitet, tystnad och tjänst­villighet är ledorden. Eftersom gratisarbete är en del av lärarkulturen bör du ha en bakgrund inom ideella verksamheter.
I Sverige ger vi kvinnor lägre lön. Därför ser vi helst kvinnliga sökande. Gärna unga med utflugna barn.
Märk din ansökan: ”Ekonomisk belastning”.
Varför det saknas lärare? Ingen aning, vi är lika förvånade som du.

Det mesta kan jag skriva under på, men jag tycker faktiskt inte att vi har så usel lön. Kanske om man räknar i förhållande till studietid och nivå. Men jag tycker ändå att jag har råd att leva, så varför klaga? Men det finns förstås en hel del annat man kunde ändra på. Jag skulle gärna vara mera lärare och mindre konflikthanterare till exempel. Mer upptäckare än  byråkrat.

Kroppens tio budord

 Från tidningen Topphälsa nr 5-2012. 
Ursprungligen publicerat i Veckorevyn 1998

1. Du skall inga andra kroppar hava förutom din
Du får bara en kropp i det jordiska livet. Var rädd om den, ta hand om den och rör på dig då och då så blir du och din kropp ett bra team många år framöver.

2. Du skall icke missbruka maten
Maten är inte din fiende, den är din vän. Bra mat ger dig energi och skönhet.

3. Tänk på vilan
Din kropp behöver inte bara mat och rörelse för att må bra. Du behöver också sömn. Minst åtta timmar per natt.

4. Hedra din kropp och ditt inre
Du är bra. Du är unik. Du duger – precis som du är. Tro aldrig något annat.

5. Du skall icke dräpa din livslust
Att få vara människa. Att få gå omkring på jorden. Just nu och här. Vilken gåva! Låt inte negativa tankar om din kropp förpesta ditt liv. Att leva är härligt!

6. Du skall icke begå brott mot din kropp
Utsätt den inte för svält, kräkningar och alltför hård träning. Då misshandlar du dig själv och hamnar lätt i onda cirklar som kan vara svåra att bryta.

7. Du skall icke stjäla självförtroenden
Tänk på att en klumpig kommentar om någon annans vikt, breda bak, gropiga lår eller små bröst kan lämna djupa sår. Den som du kritiserar kan få dålig självkänsla och börja tycka illa om sin kropp.

8. Du skall icke bära falska ideal i din hjärna
En ”perfekt” kropp : smal midja, stora bröst och långa ben är många tjejer (och killars?) stora dröm. Men barbiedockor är – just dockor. Verkliga levande kvinnor och män ser ut som människor och har kroppar med varierande utseenden.

9. Du skall icke vilja byta din kropp mot någon annans
Tror du att du skulle bli lyckligare om du vore smalare, tjockare, längre eller kortare? Att önska att du hade någon annans kropp är bara slöseri med tid och energi. Var nöjd med den kropp du har istället och ta hand om den!

10. Du skall vara nöjd med ditt utseende, din vikt, din storlek, samt bröst, mage, rumpa, lår
Det är du värd!

Viktig film

En film med viktig slutpoäng. Lite som ett slag i magen (speciellt för dem som står i publiken och ser glada ut) men ett nyttigt sådant.

Fascinerande möte

En av de som gick i folkhögskolan samtidigt som jag berättade och visade bilder om vad han gör nuförtiden. Han reser i Asien med hjälpsändningar och utbildare ledare. Han berättade om hisnande flygturer med plan som knappt håller ihop, minst ett i året störtar med dödlig utgång för alla passagerare. På ett plan han åkte med saknades lås i dörren så den var surrad med järntråd som fick klippas upp med bultsax efter landning. I ett annat plan var dörren till cockpit stulen och de såg hur reglagen fladdrade. En landningsbana startar och slutar med ett stup så landningen ska lyckas första gången... På samma ställe kan man inte lyfta som vanligt eftersom det står ett fjäll i vägen utan måste låta planet falla ner för stupet och sedan styra ut genom dalen.

Han berättade också om en 8-årig prostituerad flicka som de rövat bort och placerat i ett hem. Om gatubarn som aldrig ätit mat från tallrik och inte förstod sig på en sked. Om hjälpsändningar i jordbävningsdrabbade områden på halvt hoprasade vägar, där de körde med livet som insats på vägar som var smalare än bilen.

Om mat som består av gettarmar med innehåll och toaletter med hala plankor vid en grop i marken. Om en man som lever i livsfara nära gränsen till det land han flytt från, men har en uppgift och är beredd att ta den risken. Om folk som reser i 4 dagar i väglöst land för ett 2-3 timmar långt möte...

Jag är full av ord och fascinerande berättelser som jag inte kan återberätta på rätt sätt. Så det här skriver jag mest för egen del, för att minnas.

Ibland känns det som om mitt eget jobb är ganska betydelselöst för världen. Men jag måste väl tänka att för dem jag jobbar med, är det ett viktigt jobb här och nu. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Liksom.

Tekniksnack 80+

Jag var på klassträff i min folkhögskola idag. Min årgång firade 20 år, men där fanns också såna som firade 65 år. Vi gick på rundvandring i den nyköpta byggnaden och en dam ur den äldre stammen såg en OH, årsmodell 90-tal gissar jag. Jag minns inte hennes exakta ordval, men det var nåt i stil med att "Ja-a alla slags tekniska rackerier har de nuförtiden".

Jag log lite när jag tänkte att i min skola är OH-apparater numera ganska föråldrade. De används i princip bara för sångtexter på fester. Istället har vi clever- och smartboardar (svengelsk plural) och dokumentkameror. Visserligen ganska nya hos oss. Vi har lite olika utgångspunkter.... ;)

Men jag minns ännu när vi flyttade till ny skola 1982 och det fanns overheadapparater. Vad var det för nåt? Jag har ju till och med hunnit få stencilkopior (heter de så??) så vi kunde sniffa spritlukt när prov hade utdelats.

Det finns alltid en hake...

Den där KONY-storyn (eller snarare anti-Kony) var nästan för bra för att vara sann. Nånting har de säkert lyckats med, men lite tragiskt att det alltid alltid finns en baksida av medaljen. Jag orkade inte läsa hela den här texten, men ändå....

Nåja, vi ska väl fortsätta kämpa för det goda ändå. Det är väl inte bara så enkelt som det ibland kan se ut.

KONY 2012

 Inte den kortaste lilla filmsnutten, men oerhört viktig, skakande, skrämmande och hoppfull. Det som fastnade mest i mig var att USA tog tag i saken, inte för att deras eget folk var drabbat eller för att de hade ekonomiska intressen utan because it is right.  Nåt håller på att hända. Människor kan påverka.

Den som brinner för något annat än just dessa människor eller denna enda (?) onda människa har ändå samma medel för att göra sina röster hörda. Idag kan vi. Idag hörs vi. I denna stund sitter fler människor inloggade på facebook än vad det fanns människor i världen för 200 år sen. Lätt att hitta folk att påverka. Kommer du att göra det? Kommer jag?

För om vi vågar hoppas och vågar kämpa kan vi göra en bättre värld för våra barn än den vi har idag. Här hemma gnäller vi över kylan och vill ha vår. Ändå har vi det så bra jämfört med stora delar av världen. I vissa länder är det så fasansfullt att vi borde skämmas för att vi inte protesterar.

Och jag skyller inte på nån annan, jag är en av de sämsta på att engagera mig och göra nåt.

Kan vi komma överens om att vi inte är överens?

Det finns vissa självklara fakta, som att jorden är rund, solen är varm och att två plus två är fyra. Sen finns det saker man kan tro eller inte tro på, som om det finns en Gud eller inte, om Shakespeare skrev allting själv och om det kommer att bli en grön jul eller inte.

Men sen. Sen finns det en massa olika teorier och studier, nya rön, saker som förändras och saker som är olika för olika människor. Dit hör till exempel maten vi stoppar i oss. Jag tror att det finns i princip alla kombinationer. En del äter mycket fett och lite kolhydrater. En del äter tvärtom, andra äter för mycket och några äter knappt alls. Och sen slåss man. Du äter fel, du äter äckligt, du är dum i huvudet.

Men på det området tror jag inte det finns EN sanning. Jo, en sanning tror jag på- ingen behöver socker. Socker är (för ganska många) gott, men det är inte nödvändigt för nån. Däremot tror jag att endel behöver kolhydrater, medan andra mår bättre utan. Jag tänker inte diskutera det desto mer, men kan vi inte bara låta var och en äta det den äter och mår bra av? Och till och med låta nån äta det den inte mår bra av för att han/hon vill själv och är tillräckligt gammal att välja själv och stå för det?

Jo, vi kan försöka "tjata" på våra barn att äta frukt och grönt, men nu tänker jag inte på sånt utan vuxna emellan och såna vi inte har nåt ansvar för. "Var å ein me sett" är väl en slogan vi kunde anamma och sluta med det här ganska nya hackandet på varandras matvanor.

För tio år sen, då folk kanske åt lite mer likadant var det väl ingen som äcklades över att nån åt ganska mycket godis (eller man sa det i alla fall inte till dem) eller tyckte nån var knäpp för att den inte gjorde det.

I nån hälsotidning var vi människor uppdelade i kolhydratmänniskor, proterinpersoner och blandfolk. Enligt det behöver olika peroner äta olika saker, mår bra av olika saker, får ork av olika saker. Jag tror det är så. Vi är så olika på en massa andra områden. Skulle vi inte vara det när det gäller maten också?

Supermodellkroppar

För den som inte orkar se hela filmerna i förra inlägget vill jag berätta en sak som fastnade i min hjärna. Kanske för att den delvis var ny för mig.

Jo, det finns kvinnor som ser ut som de på bilden. I alla fall nästan, eller lite ditåt. Bilden är helt säkert retuscherad. Men det finns en kroppsform man kunde kalla supermodellkroppen. Den har V-form med bredare axlar än höfter och långa ben, man är långt över medellängd. Med den kroppsformen har man små bröst, de stora är implantat. Kroppsformen är genetisk. Man har den eller man har den inte. Punkt. Under 5 % av kvinnorna (i USA, men säkert liknande här?) har den kroppsformen. Vi andra kan inte banta oss till den. Lika lite som vi kan försöka bli längre.

Det är inget fel att ha en supermodellkropp. Det som är tråkigt är att det är (nästan) den enda kropp som visas för oss 95% som inte alls känner igen oss utan känner oss korta, feta och fula. Nåja, visst finns det fotomodeller som inte bara har en genetiskt smal kropp utan låter bli att äta. Jag skrev tidigare om Kate Moss' knasiga uttalande att "Nothing tastes as good as skinny feels". Det citat nämns också i en av filmerna nedan.

Och ännu en grej. Skulle män acceptera att ha en storlek som heter noll- zero- ingenting? Jag är så liten och obetydlig så jag ska ha en tröja som knappt syns. Storlek 0 liksom, duh!

Fast när jag nu tittar närmare på bilden så är kanske ingen av dem den där riktigt smalsmala typen, de har ju ändå nån slags höfter.

Killing us softly

Filmerna är på drygt 20 minuter vardera. Men de är sevärda! Jag grät nästan ibland. Vilken värld vi lever i! Jag är inte så orolig för egen del. Jag börjar vara så gammal och rik på skavanker och brister, men ändå mer älskad än nånsin. Men barnen! Ungdomarna. Alla de som ännu kämpar för att nå idealen. Som på riktigt tror att det går och att de måste. Flickorna framförallt, men också pojkarna och männen.

Man inser kanske inte ens hur snedvriden reklamvärlden är förrän man ser filmerna. Men vissa exempel är så horribla så jag kan inte fatta att de finns. Titta, tänk och begrunda. Fundera på vad DU kan göra. Vem du kan påverka. Vi kan inte förändra hela världen, men vi kan helt säkert förändra världen för ganska många människor.

Filmerna handlar inte enbart om retuschering, även om den första har en "pärmbild" med ett välkänt photoshopjobb. Det är så mycket mer än så. Föreläsaren Jean Kilbourne är dessutom ganska rolig ibland så det är inte bara jobbigt att lyssna.

Always act as if what you do makes a difference. It does!

Vacker!

Jag letade egentligen efter nåt helt annat och råkade se denna bild. Carina Berg! Visst är hon vacker, vacker, vacker! Mysig och rolig verkar hon vara och ett levande bevis på att man visst kan se jättekvinnlig ut i kort hår.

Politik

Klicka på bilden

Leif Sjöström är död. Alldeles för ung. Jag förstår inte hur jag nånsin mer ska kunna hänga med i politiken. Allt jag vetat har jag fått från Folkets Dagblad.

Mera Michael till folket!

Jag hittade en sida där man kunde se vilken låt som låg etta på billboardlistan den vecka man föddes. Det var en söt 14-årig gosse med sången "Ben", som jag inte kan påminna mig att ha hört förr.



När jag lyssnat på den klickade jag vidare på Michaeltemat och hittade detta underbar dansnummer, utfört av fångar på ett högsäkerhetsfängelse (min översättning) på Filippinerna. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att det- oavsett vad man gjort för brott- är livsviktigt att få nåt meningsfullt att göra när man sitter inburad. Ett dansnummer kanske inte räddar världen, men det kan höja självkänslan och det kan rädda världen... :)



Slående rader som "Who's bad" och "All I wanna say is that they don't really care about us"

I en annan film får man mer information om projektet, där berättas också att man testat yoga i fängelser i Kina, egen världscup i Thailand och buddistiska "worship rooms" i Indonesien som metoder för rehabilitering av fångar.