25 maj 2012

Tio år!

Älskade, älskade Selma fyllde tio år idag. Det är en lite skrämmande dag eftersom hon nu kan börja kallas för en gammal hund. Jag har pratat allvar med henne många gånger redan och förklarat för henne att hon ska leva tills hon är 50, så jag hoppas hon håller det också. Jag behöver bara höra filmtiteln "Marley and me" för att få svårt att andas. Jisses vad jag grät där på slutet.

Men idag har vi firat. Selma fick börja dagen med paket. Hon var så söt där hon låg och höll fast paketet mellan tassarna och rev av bit för bit av pappret uppifrån utan att märka att det var ett hål längre ner.




I paketet fanns bland annat ett kaninöra som avnjuts här.

På eftermiddagen blev det tårta med en botten av leverkorv, ett övre lager av ris och broiler, några skivor prickig korv och tio morotsljus. Bordsskicket var inte det bästa men hon njöt. :) Utan att gå in på otrevliga detaljer kan jag avslöja att hon åt sin tårta två gånger....


Som vanligt kan man få bilderna större genom att klicka på dem.

Grattis och kom ihåg att leva länge länge till, älskade lurvhund!

2 kommentarer:

maria sa...

vi får hoppas att hon får många långa år ännu! hur länge brukar den rasen leva?
vi hade ju nu slutligen (förhoppningsvis) himla tur med jewel - friskförklarad förutom en liten inflammation i halsen som antibiotika nog ska ta kål på! är så otroligt lättad, kan inte ens förstå vilken tur vi hade!

maria sa...

sv. jo absolut, på ett sätt känns det skönt att redan ha gått igenom kanske det värsta, men nog kommer dagen sen att vara tung när det verkligen gäller.
mest kände jag mig besviken på att veterinären sagt att hunden troligtvis har cancer och måste avlivas, och sen få höra att hon inte har cancer.
dock visade sig att veterinären nog pratat om cancer och att det inte såg bra ut, men resten var vad min mor berättade vidare åt mig. det var alltså min mor som var med hunden till veterinären. hon, som sjuksköterska, drog sina slutsatser efter att ha sett röntgen-bilderna och pratat med veterinären. så det var alltså hon som skrämde upp mig mer än vad kanske veterinären hade gjort om jag själv hade fört hunden dit...
nå, i vilket fall som, det är över nu och vi går vidare, tar en dag i taget och njuter av livet!