Pinsamt gott minne?

Bild från december 2012

Jag kom just in efter en lite längre promenad med Selma. Ingen superlång, men lång med våra vardagskvällsmått mätt. :) Det var först jag som tog en längre väg och sen Selma som förlängde den lite till. Vi kom till vägskälet där vi antingen kunde gå hem till oss, till huset där vi bott med Kära Maken och hans barn i drygt tre år, eller så kunde vi gå till radhuset där pojkvännen bodde. Hon tvekade, men valde det senare. Kanske för att jag väntade för att se hur hon skulle göra.

För att testa ytterligare lät jag henne gå dit hon ville och hon gick minsann ända fram till ytterdörren. Till rätt ytterdörr dessutom, trots att det finns många radhus på området. Hon minns! Det samma hände när vi hade Kära Maken med oss och närmade oss radhuset bakifrån. Hon ville vända för att gå fram till ytterdörren som leder in till lägenheten. Efter alla dessa år?

I mina ögon är ju dessutom husen så annorlunda nu när de är ommålade, men hundar ser väl ingen skillnad på färg.

ps. För att inte göra det alltför invecklat tog jag nämnda pojkvän med mig i flytten och gifte mig med honom. Men varken Selma eller jag har bott i radhuset, bara sovit över- kortare och längre perioder. :)