Mammalådan och annat

Igår hämtade vi ut mammalådan eller moderskapsförpackningen. Fast egentligen borde den väl heta nåt med barn-, det är ju inte mammas låda precis. Ofta finns det ju två föräldrar...

Nåja, jag orkade inte fotografera så mycket. Men här finns länk till fpa:s sida med hela innehållet och Linda har också fina bilder.

En av favoriterna ovanpå lådan som är så stadig (och försedd med madrass) så att den kan fungera som babyns första säng. :) Använder alla den? Det känns ju onekligen som om en vanlig säng är som en ocean för ett pyttelitet knyte...

En verkligt dålig bild ur konstig vinkel. Blev nästan lite tårögd av overallen som låg högst upp i lådan. Vi kommer faktiskt att få en liten baby att stoppa ner i den! På riktigt! Eller helt säkert är det ju inte ännu, men närmare än nånsin!

Sovpåsen med söta igelkottar.

Jag har också köpt en del kläder på loppis. Först tänkte jag inte alls göra det. Känns ju fräschare med nytt eller med saker man ärver av folk man känner. Men sen läste jag texter om alla kemikalier vi omger oss med och där rekommenderades begagnade kläder som blivit tvättade flera gånger redan och blivit av med åtminstone en del skadliga ämnen. Jag tror faktiskt att jag inte har köpt ett enda nytt plagg sen jag blev gravid den här gången, men jag kanske minns fel? Hur som helst har jag några plagg från tidigare också.

Eftersom babyn har en Snigelpappa har det slunkit med flera snigelplagg. Men de här är ju söta annars också.

Den här bodyn kommer ända från Cap Verdeöarna, dit mommo och moffa var på resa nyligen. 

Och till sist kommer då beviset på att jag "hade fel" ovan. De här har jag faktiskt köpt nya. De är från Ellos. Jag beställde dem när jag insåg att vi hade ganska få små storlekar och för att en vän tipsade om att man gärna vill använda omlottbodyn i början när babyn är liten och ömtålig, mycket lättare att ta på än såna som ska dras över huvudet och bara knäppas i grenen.

Här ser man hur liten en nyfödd faktiskt är. Och då är de här plaggen ändå storlek 54 tror jag. Det finns ju de som behöver 40 också... 

Lite vissen....

Sportlovet var en skön blandning av vila, läsning och att få saker gjorda. Utan stress. På onsdagen blev mannen sjuk och var ganska krasslig resten av veckan. Jag fick vika mig på fredagen. Trodde det var en vanlig förkylning och att jag skulle vara fit for fight redan på måndag. Men eftersom jag hade feber på söndag och nästan ingen röst bestämde jag mig för att vara hemma på måndagen.

På måndag eftermiddag insåg jag att det inte räckte och stannade hemma en dag till. Och sen ännu en. Natten till onsdag sov jag uruselt och låg och lyssnade på hur det knarrade, gnisslade och skorrade i halsen. Ibland lät jag som en get... Ibland förstod jag inte ens att det var från mig ljuden kom... På onsdag morgon ringde jag hälsocentralen och fick en läkartid samma förmiddag. Jag fick diagnosen luftrörskatarr, en antibiotikakur och sjukledigt resten av veckan.

På väg från apoteket unnade jag oss en ny bukett, denna gång rosor, istället för tulpanerna som var ganska vissna (men vackra!).

Igår var första natten på över en vecka då jag sov hela natten utan att behöva flytta mig, sitta upp eller nåt annat på grund av hostan. Vädret var också det allra bästa så jag följde med mannen på morgonens hundpromenad och jag orkade! Det var verkligen en tung vecka, en kvällspromenad testade jag tidigare i veckan och trodde inte jag skulle klara mig hem. Vi gick över åkrarna i solskenet på väg hem. Sen satt jag en stund i solen på altanen. :) Mannen radade ved och jag gick in och kokade chokokaffe och bredde några surskorpor. Picknickmys!

Sen överraskade mannen med att köpa två nya tulpanbuketter när han "bara" skulle handla mjölk. Härlig färgglädje! Det må vara kallt och snö fortfarande, men ljuset skriker vår! :)

Blog Award med frågor

Jag fick ett award av Lisette. Jag fick fem frågor att besvara och utmaningen att hitta på fem nya och skicka vidare åt andra bloggare, men den sista biten tror jag att jag hoppar över. :)

1.Följer du med Eurovision Song Contest (inklusive finska UMK och svenska melodifestivalen)?
Följer med är ett lite väl starkt ord, mest är det så att tv:n står på och jag kastar ett getöga. Förr var det mer obligatoriskt, men nu när det är så invecklat och utdraget orkar man ju inte riktigt.

2.Vilken är favoritfärgen då du inreder i hemmet?
Svårt att säga. På sistone har nyanskaffade möbler (ett vitrinskåp och en tv-bänk) varit vita. Men som accentfärg gillar jag turkos. Det är ju däremot inte en färg jag skulle vilja ha på allt. :)

3.Vilken av dessa tre skulle du helst välja och varför?
1. Solsemester 2. Stadssemester 3. Stugsemester?
Förr skulle det kanske ha varit stadssemester, men efter höstens underbara Kretaresa är jag nästan böjd att välja solen. Kanske för att det var så lugn lunk på den resan, ingen stress och inga måsten. Stugsemestern låter inte lika lockande eftersom vi har tillgång till en sommarstuga så där får jag redan den biten.

4.Skall julgranen vara äkta eller konstgjord och vilken e favorit färgen på julgranspyntet?
Jag vill ha en äkta gran för doftens och traditionens skull. Julpyntet får gärna vara traditionellt rött och vitt, kanske med detaljer i brunt och guld.

5.Vilket fordon föredrar du bil, buss, tåg eller flyg då du reser inom Finland och varför?
Ännu en svår fråga. Det beror ju lite på vart man ska och syftet med resan. Flyg är ett snabbt och bekvämt sätt om man vill komma fram till målet fort. Åker jag med mannen på tumanhand har jag inget emot att åka bil. Det blir ju så mycket lättare med packningen då och man kan stanna precis var man vill på vägen. Tåg har jag åkt väldigt lite de senaste åren, men det var riktigt trevligt med en tågresa ner till huvudstaden i höstas. Man får slappna av och ta det lugnt och har i alla fall lite möjlighet att stiga upp och röra på sig. Dessutom färdas man så pass långsamt så att huvudet hinner med, mer än när man flyger. Det tråkigaste är nog buss, speciellt om man åker turbuss. Undantaget är om det är en hel busslast med folk man känner- då kan det också vara riktigt roligt. :)

Informationsangst?

Jag var på biblioteket idag för att lämna in två ljudböcker och låna en bok om gravidyoga. Tyvärr fanns boken inte inne eftersom den lämnats in till ett annat bibliotek i kommunen, men jag får hämta den imorgon. Samtidigt passade jag på att titta på andra böcker om graviditet och födande och började nästan må illa. Jag vill inte läsa dem! Usch vad mycket information det finns och vad mycket som ändå kanske inte stämmer in. Det mesta är ju ganska individuellt.

Speciellt har jag ingen lust att läsa böcker om förlossningen. Det känns som om det ändå inte går att förklara hur det verkligen kommer att vara. Dessutom tror jag det kan vara så väldigt olika så det är onödigt att skrämma upp sig eller tänka för mycket på det. Den dagen den smärtan liksom. Jag känner inte heller nån större rädsla. Jag är fullt medveten om att det (kanske) kommer att göra helvetiskt ont. Men det är ändå nåt gott som kommer ur det. Tycker jag har varit med om alla möjliga saker som gjort ont och överlevt. Inte minst den medicinska "utdrivningen" efter mitt första missfall. Och då hade jag ingen levande liten guldklimp att gosa med efteråt.

Men, men, det är ju tur att ingen tvingar mig att låna, köpa eller läsa böckerna. Nån kunskap har jag ju och det jag undrar över tar jag reda på på annat sätt. Skönare att lägga tid på att läsa andra böcker. Livet är ju inte bara graviditeten...

Just nu läser jag den här, så det är mycket yoga nu... :)

Rare Disease Day

Work in progress

I morse kände jag mig energisk och tänkte städa och fixa hela dan. Sen visade det sig att mannen var sjuk och intog sängläge, då saktade jag också farten. Men lite fick jag gjort.

Nu på eftermiddagen tog jag nya tag och är igång i mitt arbetsrum. Det känns som ett evighetsprojekt, som om jag bara flyttar saker av och an och gör nya högar. Som inspiration har jag nu denna tavla. Idén är snodd från nånstans på nätet, men jag har själv skrivit och printat ut (tänka sig). Ramen är en billig Ikeavariant. Hoppas den gör nån nytta! :)

ps. Högen till höger är böcker jag slipper då jag går på mammaledigt. Så en del saker minskar ju fast det kommer andra till istället...

(inlägg 777)

Svett i handduken

Jag låg verkligen lågt med träningen i början av graviditeten. Jag vet inte om det var nödvändigt, men det kändes bäst så och då var det kanske det också. Gymkortet hade jag uthyrt till en vän fram till nyår. I januari hann jag använda det två gånger, men hade fasansfullt ont i mina otränade ben efteråt. Fick dessutom en smärta som jag blev rädd berodde på foglossning. Jag pausade igen och sen kom stress och förkylning emellan.

Nu har jag igen varit och tränat två gånger. I lördags och idag. Det gick riktigt bra! Jag tog det extra försiktigt i lördags. Jobbade på crosstrainern som i januari, men med minsta möjliga motstånd. Jag hade inte ont nånstans efteråt. :) Idag hann jag med 10 minuter på crosstrainern, 4 armmaskiner, 5 minuter på "skridskomaskinen" (en där man liksom skrinnar utåt med fötterna och utan "stavar" som på crosstrainern- bra för rumpor som snart hänger ner till knävecken). Sen jobbade jag med en benmaskin till, den där man sitter och sparkar uppåt med fötterna och magövningar på pilatesboll. Som avslutning 10 minuter cykel.

Det här skriver jag mest som dagbok till mig själv. Tidigare i år har jag tänkt att jag ska ha lätta vikter. Idag jobbade jag lite mera, men hade ändå ca 5 kg mindre på varje maskin än tidigare. Vackert så! Jag får tänka det här som en nystart med nytt schema, men ändå inte ta i för lite när jag en gång tränar. Flåset och pulshöjningen kom också fort i konditionsmaskinerna, men det kändes bra att i alla fall höja pulsen lite. Springandet tror jag nog att jag väntar med till i höst nångång. Det känns som om varken magen eller nåt annat har lust att skumpa och hoppa.

Ett annat hjärta som också slår fint är babyns. I morse var jag på rådgivningen och fick en massa papper och blanketter att fylla i. Bland annat är jag nu så långt så jag får ansöka om moderskapsledighet och allt som hör ihop med det. Barnmorskan kollade också mitt hb och det var riktigt bra, precis som blodtryck, vikt och magstorlek. Det är kanske självklara saker för andra, men för mig känns det som en seger varje gång nån säger att allt är bra.

Till sist lyssnade vi på babyns hjärta och hon sa inte bara att "här hör vi hjärtljuden nu" utan "OJ, vilka fina hjärtljud!!!" Jag blev nästan tårögd.