Nej, inget Göteborg fast Håkan Hellströms textrad kom för mig. Sorgen gäller istället våra ofödda barn, våra änglar. Idag, bara två dagar efter att vrålsöta Milea fyllde fyra år lyssnade jag på mamma Linns sommarprat på eftermiddags- promenaden. Jag minns då det begav sig då för fyra år sen. Åtminstone en av mina vänner skrev om dem på facebook om och hoppades det skulle gå bra för svenskfinlands mest kända bloggbebis (eller foster?). Jag var själv inne och kikade några gånger i bloggen men jag gissar att jag varken orkade eller klarade av att följa med. Det var ett drygt år efter mitt första dramatiska missfall och bara några månader efter det andra.
Hela berättelsen gav mig en klump i halsen och gjorde det svårare att andas. Några tårar trängde också fram. Linn berättade om hur hon låg flera veckor på sjukhus med alldeles för lite fostervatten och en bebis som inte ännu fick komma ut och det slog mig, borde jag också ha blivit inlagd? Skulle det ha gått bra då? Babyn levde nästan en vecka efter forsen av fostervatten och blod (usch jag kan ännu känna tydligt hur det kändes), hjärtljuden var fina och vi skulle bara "vänta och hoppas".
Men nu kände jag att jag kan inte vara ledsen. Jag vill inte tänka "tänk om..." För med mig på promenaden hade jag det mest underbara barn jag kunnat tänka mig. Vi fick vår revansch. Tre änglar kom och vände om. Det kanske var meningen, det kanske inte var dags då ännu. Men nu finns han. Nu är han här och jag är så tacksam och jag älskar honom oändligt.
%2Bx.jpg)
1 kommentar:
Kram!
Missfall är verkligen jobbigt, jag tror aldrig man upphör att, ibland, fundera på hur det kunde ha blivit, hur gammal hen skulle vara nu osv men huvudsaken är att man inte gräver ner sig o blir bitter utan orkar gå vidare, precis som du säger o det är ju inte alltför svårt när det finns såna solstrålar som Noa :)
Skicka en kommentar