Bland storviltsjägare och skateboardåkande kläddesigners

Vackert sommarväder är säkert skönt för kroppen, men det som ger mest åt själen är nog programmet SOMMAR i Sveriges Radio P1. Jag är dålig på att passa tider och komma ihåg, men alla program sparas i arkivet.

Igår lyssnade jag på Per Holknekt. Ett fascinerande levnadsöde. Han åkte till USA redan i tonåren, blev skateboardproffs, men fick också drogproblem. Väl hemma fick han framgång med ett eget skateboardföretag, men hade också alkoholproblem. Sen gick han med i Big Brother och skrev låten mediahora. Man skulle kanske kunna tro att det kunde ha gått utför, men han kom igen och grundade klädföretaget Odd Molly som senare börsnoterades för flera miljarder kronor.

Idag har jag lyssnat på Natasha Illum Berg, professionell storviltsjägare i Tanzania. Kanske inte det som skulle intressera mig mest, men där tog jag fel. Igen. Hon säger så många fina sanningar om livet. Bland annat är hon irriterad på folk som kommer till Afrika för att Hjälpa eller Göra En Insats. Visst, säger hon, i Sverige har alla människor vattenkran. I Tanzania kanske de måste gå några kilometer till en gemensam brunn. Men det är inte bara dåligt att varje dag få träffas vid brunnen. Vem tänker på den gamla damen ensam i sin höghuslägenhet som aldrig behöver gå ut eftersom hon har eget vatten i sin kran...

Vi ska inte sluta hjälpa varandra, säger hon. Men just så, varandra. Försöker vi bara hjälpa andra blir det sällan bra.

Och hennes kärleksförklaring till mannen hon älskar... Jag fick tårar i ögonen! Och det var nästan så att hon fick mig att ändra åsikt om tjurfäktning, men bara nästan...

Änglar

När det höll på att gå dåligt förra gången köpte jag en liten ängel, Angel of Prayer, gjord av Susan Lordi. Nu fick jag idén att köpa en till som ett minne av det andra barnet. Jag gick in i samma affär, men hittade ingen jag tyckte om, de hade inte så stort utbud.

Lyckligtvis hittade jag dem sedan på nätet och beställde en Angel of Miracles. Jag vill inte göra en alltför stor grej av det, men något konkret minne är ändå skönt att ha.

Alive and well

Dagen på sjukhuset blev inte det minsta jobbig. Det var väl nästan så att den var onödig. Jag fick tydligen ur mig det mesta redan i måndags och igår kväll. Ensam hemma igår hade jag värkar och var svimfärdig medan det dessutom var fruktansvärt varmt.

På sjukhuset följdes normal rutin med tre pillerdposer under dagen. Jag tyckte ju att de kunde ha börjat med att kolla hur mycket som egentligen behövde fås ut. Nu slutade vi med det. Hade en och samma sköterska första delen av dagen och hon var jättehärlig. När hon skulle gå hem tackade jag henne och hon berättade att hon studerar vidare till barnmorska. Vi bestämde att vi skulle träffas en trappa ner (BB) nästa gång. :)

Sen fick jag träffa min favoritdoktor. Hon konstaterade med ultraljud att det mesta var borta. En sak plockade hon bort med tång... Hon sa att det var nåt "moderkaksliknande" och skulle skicka det till patologen. Skönt att det blir kollat. När jag pratade om min "stress" över min ålder gjorde hon ett härligt undantag och skickade mig vidare på noggrann undersökning som de annars gör först efter tre missfall. Skönt att bli tagen på allvar!

Fick åka hem med två piller till och fortsätta jobba hemma. Skönt att komma hem och slappna av ordentligt. Har fått i mig fyra starka värktabletter idag och tio utdrivningspiller så jag är ganska hög och virrig nu.

Ett hett tips för sjukhusvistelser är annars CD-BOK, helt underbart när man inte riktigt orkar läsa eller göra nåt vettigt, men ändå behöver underhållning. Bättre än att slözappa på tv:n.

Han kommer!

Min Älskling kommer hem redan ikväll, även om det blir sent. Så efterlängtad och välbehövd! Visst har jag stöd också av andra, men det är bara med honom jag kan slappna av helt och känna och bete mig som jag vill.

Orättvist

Måste få ut allt nu....

Det värsta är att K har varit borta under hela det här. Det är inte hans fel och det gick inte att ändra. Men jag hade mått så mycket bättre med honom. Istället har en underbar vän funnits och stöttat.

Jag hann börja hoppas idag. Både jag och den första läkaren såg nåt som rörde sig på ultraljudsskärmen. Hon sa dock att hon var ovan med maskinen. Hon kollade också hjärtljudet och hörde nåt svagt och maskinen gav utslag.

Jag blev ändå skickad till sjukhuset och där tvärvände allt. Det var slut. Varför måste det vända om det ändå skulle stupa brant ner?

Och hela dagen har jag sett höggravida mammor med storasyskon i släptåg. Jag begär inte att få en handfull, jag ville ha ETT barn.

Liv

Igår morse föreslog jag ett flicknamn för K. Det var kanske lite tidigt att fundera på namn, men svårt att låta bli. En av gårdagens födelsedagsbarn i tidningen hette LIV och jag sa till Kicke "Då kan vi säga- Först fick vi en ängel, sen fick vi Liv."

Så blev det inte.

Visst kanske vi får en ny chans, men jag har svårt att förstå hur jag nånsin ska våga.

Ängel

Alla andra föder småungar, gullungar, rackarungar, knyten... Jag får bara änglar. Och ännu är det inte avslutat. Har en natt i ensamhet och sen en dag på sjukhuset som jag fasar för. Förhoppningsvis blir det inte lika hemskt som förra gången då vi hunnit längre. Men egentligen har det ingen skillnad.

Vårt barn finns inte mer.