"Vi kanske hinner begrava lilla mamma i september..."

Vart är världen på väg? Vad är egentligen viktigt för oss egoistiska, egennyttiga människor?

Jag hörde just i nyheterna om överfulla frysrum i bårhus och krematorier. Det här gällde Sverige, men det kan mycket väl vara likadant här hos oss. Självklart tänkte jag att det beror på att personalen inte hinner med, att det dör fler människor än förr och att inte resurserna räcker till eller nåt sånt.

Så var det inte. Orsaken till att Sverige är det land där det med europeiska mått mätt tar längst innan man begraver sina anhöriga är att folk har svårt att hitta ett datum som passar alla och inte krockar med en bokad charterresa och sånt.

Det är så man blir mörkrädd. På riktigt! Om inte hela världen stannar när ens älskade mamma dör är det något som är allvarligt fel.

Bilden är min egen från Whitby i England, juli 2006

Måndag!

Har haft en dunderförkyld helg och är inte alls frisk ännu. Igår kväll kom jag ihåg att jag hade ett blodprov att ta first thing på måndag morgon. Verkligen det första, klockan 7 brukar jag inte befinna mig nån annanstans än i sängen om det är semester. Jag funderade ett tag på att skippa det, eftersom jag hade tid på mig till sista juli (och dit är det ju låååååångt), men så kom jag på att receptionisten hade varit snäll och fixat en jourtid åt mig, dvs kortare kö.

Jag ställde väckarklockan på 6.30 men vaknade redan 5 och kunde inte somna om. Jag låg och försökte sova en stund, tog sen en tidning och låg och läste. Blev lite sömnig av det och skulle försöka sova igen, men såg då att klockan var 6.20. Bara att stiga upp...

Jag åkte iväg utan frukost och fick min kölapp. Kom mig inte för att fråga om det faktiskt var journummer. Det var tio personer före mig i kö och det gick ganska långsamt. Halvvägs hörde jag en tant säga att hon hade journummer, en helt annan nummerserie, hon kom strax före mig och var redan klar. Nåja, kön gick ganska snabbt framåt och jag kom in till en ung kille med tillägget "opiskelija" (studerande) på namnbrickan. Hurra hurra! Tillräckligt många har misslyckats med att sticka mig för att jag skulle bli nervös...

Sen var han osäker vilket provrör han skulle ha, gick för att fråga, återkom, tittade i datorn och blev ännu osäkrare eftersom det stod olika på min etikett och i datorn. Han gick iväg igen. Sen återkom han med rätt rör (?), tog provet alldeles utmärkt och jag kunde åka hem.

Jag lyckades faktiskt somna och sov några timmar. Vaknade med rejäl huvudvärk. Tog ett piller som var för starkt eller annars inte passade mig, för sen fick jag huvudvärken from hell och den blev bara värre under dagen. Nångång tidig eftermiddag vacklade jag gråtande iväg till bastun där jag sedan låg några timmar för att ha det så tyst och flugfritt som möjligt. Nu firar huvudvärken 12-timmarsjubileum och verkar inte vilja ge med sig helt.

Inte precis en dag att minnas och hurra för.

Men mina föräldrar och min man har i alla fall uträttat lite här hemma. Brett ut plast under huset för att minska på fukten, hämtat virke och färdigställt entrétrappan.

Själv är jag bara hängig och kallsvettig, men jag ämnar komma igen! :)

Laboratoriekrångel

Efter förra veckans strapatser blev jag skickad på provtagning. De skulle kolla upp allt möjligt, blodbild, socker, sköldkörtel, kromosomer och kanske ännu mer. Jag fick två förhållningsregler: komma på fastande mage och före kl. 10. Jag fick dessutom välja mellan sjukhusets laboratorium eller närmaste HVC, jag valde det närmaste.

Jag var på plats kl. 9, hade tänkt åka tidigare, men har sovit dåligt i natt med en väldigt ömmande hals. De konstaterade att det var för tidigt att ta kromosomprovet eftersom det skickas till sjukhuset först kl 12 och det får inte vara så gammalt. Men sköldkörtelprovet måste tas före 10, så de rekommenderade mig att åka till sjukhuset.

Det gjorde jag.

Där var det plötsligt för sent att ta kromosomprov eftersom det skickas vidare med en buss kl. 9... Tydligen har a) fullständig information inte getts till mig och b) HVC-personalen inte heller nån koll.

Jag skulle återkomma tiiiiidigt på måndag, men bara för att få ha roligt alla dagar tyckte man ändå att jag skulle ta de andra proverna idag när jag ändå var där. Några rör senare fick jag äntligen åka hem och äta.

Till saken hör att måndagen är makens första och hett efterlängtade semesterdag och då ska jag rusa iväg till sjukhuset kring 7. Hipp hurra! Lyckligtvis placerade hon mig i nån slags snabbkö eftersom det brukar vara rusning på måndagmorgnar.

Dessutom såg jag en massa gravida magar och en nyfödd baby under min färd och det kändes ju typiskt. Men sen kom jag att tänka på att jag kanske såg minst lika många missfallsmammor eller ofrivilligt barnlösa, det syns ju liksom inte utanpå...

I augusti har jag ännu två provtagningar inbokade. Kanske det blir blodgivare av mig av bara farten? :)

Joggblogg 1

Nytt projekt på gång! Jag ska haka på mannens nya intresse och börja springa :)

Okej, jogga, lunka är väl bättre ord än springa. Men ändå, mer än att gå snabbt i alla fall. Jag har tänkt på det många gånger och i våras var jag med på två rundor och förvånade mig själv hur mycket jag orkade.

Nu ska jag höja ribban lite. Mitt första mål är att orka springa hela den "korta" rundan jag testade i våras. Den är 3,3 km lång. Nästa mål ska uppnås under hösten. Då ska jag klara 5 km. För säkerhetsskull har vi anmält oss till ett gemensamt lopp i oktober. Topploppet i Hagaparken i Stockholm. Mannen som behöver mer utmaning ska springa 10 km, men har lovat att hålla mig sällskap första varvet.

Det blir en långhelg tillsammans i min favoritstad. Och på köpet kommer jag att få bättre kondis. Jag kan ju inte åka så långt och mesa ur sen eller stanna och vila.

Nu är det 2-3 ggr i veckan som gäller, men inte under stress eller press, det får gå i egen takt. Jag tittade på några träningsprogram på nätet, men de var nästan för lätta, eller alldeles för svåra. Om jag hela tiden ska söka upp tider på nätet blir det ju aldrig av. Det får gå framåt när det går framåt.

Idag fixade jag på nämnda runda (joggning med fet stil, promenad emellan):

4 min - 1 min- 5 min- 1 min- 6 min- 1 min- 3.30 min=21.30

Detta skriver jag bara för egen del, för att ha det sparat nånstans :) Wow, det är ju 18,5 minuter jogg, på löpbandet på gymmet har jag aldrig orkat/idats med mer än 10-12 minuter, nu var det ju uppförsbackar dessutom...

Hur gick det sen?

Vi ger inte upp!

Idag fick den här bodyn följa med hem från Lindex. Och det var K som propsade på att vi skulle köpa den då jag gillade den. Den kan ju bli en present, om inte annat.

En bild ur en av mina favoritsagor "Hur gick det sen?" av Tove Jansson.

Från mjölkbutiken klockan fem

ett litet mumintroll gick hem

och vägen lång och kuslig var

en kanna full med mjölk han bar.

Det var ej långt till kvällningen,

vad tror du att det hände sen?

Med förbehåll för vissa felskrivningar, direkt ur minnet.

Skillnad på olika

Det är väldigt trevligt med blommande baldersbrå i dikena som omringar tomten. Inte lika roligt när gräsmattan består av mer baldersbrå än gräs....

Te för varma dagar

Det går inte åt så mycket te för oss i sommar. Men ifjol lärde jag mig nåt nytt. Kalldraget te. Jag har aldrig lyckats med iste, som först kokas och sen ska svalna och till och med kallna. Det tar ju så lång tid.

Mycket enklare är det att låta en påse grönt te (här med mint) dra direkt i kallt vatten. Det får gärna dra ganska länge, men jag brukar börja dricka direkt om jag är törstig och fylla på med mera kallt vatten vartefter.

Grönt te brukar ju vara bra för en massa saker, skydda mot cancer och göra annat bra. Det blir inte så stark smak så här, mer som lätt smaksatt vatten, dock utan socker! Fräscht och bra!

Däremot skulle jag inte våga testa med svart te, det blir knappast lika bra.