Joggjubel!

Plötsligt en dag händer det och jag förstår ingenting....

K skulle ut och jogga och jag tänkte att nu måste jag haka på om det ska bli nåt. Först gick vi vår vanliga runda med Selma, ca 1,8 km. Sen var det bara att starta klockan och ge sig iväg (nåja klockan trilskades lite). Medan vi joggade diskuterade jag upplägget. Sist körde jag 4 min +1 min +5+1+6+1+3, där de större talen är joggning och ettorna promenad. Då var rundan 3,4 km. Nu drog K mig ut på en längre runda, 5 km, men i min takt. Jag funderade på att hålla 5+1... hela vägen. Sen kom jag på att 4+1 är jämnare för då blir det lättare att hålla reda på byten. Vid det laget hade vi säkert sprungit 4 minuter redan. Jag sa att jag egentligen borde försöka springa 7 minuter för att få nytt rekord.

Anfäkta och anamma! Jag sprang 20 (Tjugo!!!!) minuter på raken! Var inte ens speciellt trött då heller, inte flåsig, men stum i benen. Hur gick det till?

Sen inträffade det tråkiga att jag blev akut bajsnödig, hur kul är det? Vi gick två minuter, sen klarade jag inte av att springa mer än 5. Det blev dock inget buskbesök utan 10 minuter promenad och joggning sista 1,5 min hem.

Trots "problemet" gick jag bara 12 minuter av femkilometersrundan. Och jag sprang sammanlagt tjugofem minuter. Plötsligt känns det inte så långt borta att klara hela femman om 1,5 månad :)

Det är väl det där att man inte ska ge upp bara för att man tror att "nu orkar jag säkert inget mer". Simma-simma-simma.... som Doris.