Våra heliga namn

Igår hörde jag en diskussion mellan ett gäng ungdomar som fick mig att tänka på det här med namn. De namngav två olika personer med både för- och efternamn och pratade illa om dem. Jag känner inte personerna men det kändes ändå obehagligt.

Självklart minns jag inte allt jag hör om andra människor, men jag har ändå ganska bra namnminne. Jag vill inte riskera att bära med mig fula kommentarer om nya människor jag möter. Även om jag vet att det är ett rykte eller är övertygad om att det inte är sant lämnar uttalanden ändå spår.

Jag tror vi behöver vara försiktiga med andras namn. Har vi behov av att beklaga oss över en person som faktiskt är jobbig kan man göra det utan att nämna namn.  Och en bra regel när det gäller skvaller är att ställa sig frågorna är detta sant, är det nödvändigt att berätta det och är det snällt att säga det. Naturligtvis är jag inget helgon själv heller. Visst pratar jag också om andra människor ibland. Det kan vara ett sätt att få släppa ett irritationsmoment och gå vidare. Lätta på trycket. Däremot är jag väldigt noga med att inte nämna andra människors namn på t ex ett café så att andra utomstående hör.

Namn kan å andra sidan ha en väldig styrka i sig. När jag födde fick jag mycket kraft (inbillar jag mig) av att barnmorskan använde mitt namn ofta då hon pushade mig. Det kändes verkligen som att hon talade direkt till mig. Och hinner man tänka på en sån sak då man klämmer ur sig en (nästan) femkilosklimp så är det nog betydelsefullt! ;)

Kanske inte så välformulerade tankar, men kanske nån förstår vad jag menar? Hur ser du på saken?