Supervecka!

Bildtext:
Failure will never overtake me if my

determination to succeed is strong enough.

~Og Mandino~

Jag vill verkligen inte låta skrytsam, jag är bara så glad och stolt över att ha lyckats och kommit i ett flow som det så modernt heter. Jag har också veckor då jag bara sitter på min feta röv i soffan med datorn i knät. Så låt mig nu glädjas när jag varit lite duktig, man vet aldrig hur länge det håller i sig... ;)

I måndags var jag på gymmet, jag hann jobba i maskinerna i kanske 20 minuter innan Pilatespasset (60 min) började i den varma salen (38-40 grader). En intressant och skön upplevelse, hittade mina djupa magmuskler igen. På tisdagen kom vi oss iväg på en löprunda igen. Jag tyckte det kändes trögt och stelt i benen och sa att jag knappast kommer att orka springa så långt, tänkte att det får bli nån sån där femminutersvariant igen. Men jag pinnade på. Till slut hade jag sprungit så långt att jag bestämde mig för att klara mitt tidigare rekord och springa mer än 22 minuter. Sen vet jag inte vad som hände, men jag orkade i mål! :) Fem kilometer (5 km!) på 33 minuter är ingen rekordtid. Det finns ju folk som springer drygt 40 km på bara två timmar, men ändå. Jag gick inte. Jag stannade inte ens för att knyta skorna.

Jag tycker det är så fascinerande att se hur snabbt det går framåt. Jag trodde inte det här var möjligt. Sommarens projekt inleddes 20.7 och jag tror jag bara sprungit sex gånger sen dess? Vad kroppen kan?! Jag förstår uppriktigt sagt inte hur det är möjligt. Kanske min dåliga kondition delvis har suttit i hjärnan? Att jag inte har vågat tro att jag kan och orkar och nu kommit över nån slags tröskel?

Igår ville jag på gym, men det var väder för målning så jag stretade på med de eländiga fönstren på baksidan. Det sista som var kvar, och jag blev klar när solen gick ner! Dessvärre sker ju det ganska tidigt nu. K var borta, men jag kom på att jag kunde föra föräldrarnas bil till flygfältet ändå och börja gå hemåt, så kunde K hämta mig sen. Eftersom jag känt mig styv i ryggen tog jag med mig stavarna. Jag hade bara hunnit gå en kvart när K ringde och undrade var jag var. Han sa att han skulle gå ut med Selma istället. Jag hörde mig säga att de kan ju komma och möta mig. Sen fanns ju ingen återvändo, jag fick gå ända hem. Jag hann gå 6 km innan vi möttes, sen var det bara resten kvar. Det blev 9,5 km och tog 1 h 45 min, trots att jag gick raskt med stavarna i början. På slutet hade det nötts hål i båda gummi"plupparna" så det var inte lika roligt att staka på när det skrällde så. Skönt och friskt väder var det, på det sättet är det skönt med höst. Luften är så "krispig" som de säger på engelska.

Och så idag då. Gymmade riktigt bra och inledde med 22 minuter och 3 km på löpbandet. Där har jag aldrig orkat springa mer än 10-12 minuter förr. Men nu hade jag peppande musik i öronen och det kändes inte alls tungt. Det var till och med så att jag fick bita mig själv i tungan för att inte börja sjunga med i låtarna. :) Under resten av gympasset var det likadant, jag märkte att foten stampade takten och munnen formade orden, men jag höll i alla fall tyst, tror jag....

Bort med jante-lagen. Jag har varit duktig för böfvelen! :)

Glömde förresten nämna ännu ett rekord... Förra veckan var vi ute och sprang redan kl 6.24 på torsdagsmorgonen. Helt huvudlöst! Och jag fullföljde en runda för första gången, dvs sprang hela vägen. Då var det bara 3,2 km. Med många små delmål får man uppleva många segrar.

Jag kanske tjatar, men jag tycker på riktigt att det är helt otroligt. Jag är snart 38 år och jag har aldrig haft bra kondition, aldrig sprungit. I högstadiet och gymnasiet (?) hade vi konditionstest på 1,2 km. Jag sprang aldrig hela vägen. Alla har olika förutsättningar för olika saker. Att komma igång med att springa trodde jag aldrig var möjligt, och inte så fort. Men nog om det nu!