Förbjuden kärlek

(Känsliga varnas för käftsmällar)

Tänk dig att du tillhör en minoritet, låt oss säga finlandssvenskar. För de flesta av mina läsare är det ju dessutom sant. Tänk dig att landets regering och folk i allmänhet förbjuder dej och dina gelikar att älska, att bli kär. Fast det är klart om du ändrar dej och blir som vi kan det väl gå an. För mig är min finlandssvenska identitet väldigt stark. Jo, jag kan prata och förstå finska någorlunda, men nån äkta "finne" blir jag aldrig. Och jag bär på samma längtan att få älska som alla andra. Det är säkert inte svårt för dig heller att tänka så.

Tänk dig att du måste smyga. Att du måste leta efter andra kärlekskranka finlandssvenskar i parker på natten. Att du går där och längtar efter kärlek och närhet och att det enda du för det mesta får är tillfälligt sex med någon namnlös och kanske till och med utan ansikte. Tänk dig att du fortsätter leta, fortsätter längta. Du får kanske höra om skumma gator där du, om du har tur, blir upplockad av småkåta finnar som vill testa hur det är att "göra det på svenska". Det är inte vad du längtar efter, det är farligt. Men det är det enda du får.

Och sen. Sen bryter helvetet löst. Dina finlandssvenska vänner- och bara de- insjuknar i en mystisk sjukdom.  Skammen blir ännu större, hatet mot oss växer. Det är vårt fel. Vi har tagit sjukdomen till Finland. Den är farlig, den är äcklig och vi borde inte få finnas. Dina vänner dör, kanske redan efter någon månad, men innan dess har plågorna varit svåra. De har fått vård på sjukhus, för något annat hade varit skamligt i ett fint land som vårt. Men det sker utan värdighet. De sjuka vännerna blir paket som ska hanteras, med handskar och alla annan tänkbar skyddsutrustning. Och när de dör, för det gör de, rullas de in i tjock svart plast som förseglas med många många tejpremsor och etiketten "smittorisk".

Du testar dej och känner dig lättat att du har klarat dig, men fler och fler vänner stupar. Det blir ensammare i ditt gäng. Det som var ett gäng är nu bara två rädda kamrater som de flesta hatar. Löpsedlarna spottar ut ilskna rubriker om er grupp. Och sen när en purfinsk medborgare insjuknar då skriver de att "Nu har det hänt det som inte fick hända, en oskyldig har drabbats". En oskyldig. För vi finlandssvenskar är skyldiga, skyldiga, skyldiga. Vi är fel. Vi borde inte få finnas.

Och det här är ingen kort episod. Detta pågår i femton år. Femton år i ett modernt samhälle med högutbildade läkare, forskare och vetenskapsmän. Sen kommer bromsmedicinerna. Lugnet lägger sig lite, men faran är inte över. Sjukdomen finns kvar. Smittan och smittorisken finns kvar ännu tjugo år efteråt.

¤¤¤¤¤¤¤¤

Men nu gällde det inte oss finlandssvenskar. Det gällde en annan minoritet. Det handlar om de homosexuella. Men allt annat är sant. Smygandet, skammen, häxjakten. Jag har under den senaste dryga veckan lyssnat på Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Han skriver om hela sitt liv, så biten om aids är ganska liten, men hans homosexualitet genomsyrar ganska stora delar av boken. Han är inte själv smittad men hade många vänner som dog. I söndags fick jag en nästan övermäktig dos till eftersom jag såg alla tre avsnitt av Jonas Gardells underbara serie "Torka aldrig tårar utan handskar" på raken. De finns på youtube. Även om aids var och är en fasansfull sjukdom berördes jag ännu starkare av den utsatthet "de förbjudna" levde i. Just det där raggandet på skumma platser, för att ens få något...

Men det om aids var också en stor käftsmäll. Jag minns då det började pratas om sjukdomen på 80-talet. Jag var drygt 10 år, bodde hemma och hörde många nyhetssändningar. Men inte förstod jag då hur svår sjukdomen var. Hur många det var som dog, alla som blev smittade dog, hur svårt de led innan. Självklart är det inget man berättar för en 10-åring. Men ändå. Det kom som ett hugg i magen att inse det först vid 40.

Sen kan man ju ta ett steg till och blicka ut över världen. Se alla de barn som föds med smittan och som faktiskt faktiskt är helt oskyldiga. Om bromsmediciner som förfalskas eller byts ut mot billigare piratkopior så att pengarna hamnar i en annan ficka. Men det är en annan historia. Och mer än jag orkar med just nu.

Torka aldrig tårar finns också som boktrilogi. Den andra har just kommit ut och den tredje borde komma ut i höst. Dock tror jag att jag sparar läsandet av dem lite. Eller snarare tror jag det blir att lyssna då också. Just nu känns det som om det blev lite för mycket. Min graviditet gör säkert också att jag är lite känsligare. Nu vill jag ha nåt snällt eller i alla fall inget som kommer så nära... Författaruppläsning i Rikards fall gjorde för övrigt den läsningen mycket mycket mer njutbar än om jag hade läst själv. Eller i alla fall mer berörande. Dessutom är det inflätat lite sånger mellan varven. Med boken lär de komma som en separat cd. Rikitikitavi är förresten en väldigt välskriven bok, precis som det står i länken ovan.