Som en OS-vinnare!

Skor som fått vara med... Tur att jag tänkte före och inte tog mina nya fina turkosa.

Jajamensan! Idag sprang jag lika fort som en OS-vinnare, jag ljuger inte! Det var skönt, det var lätt, det var roligt, avslappnande och alldeles alldeles underbart.

Hemligheten? Ja, för jag springer inte ens i mina vildaste intervallspurter ens så snabbt som en maratonvinnare springer de drygt fyra milen. Men det var ändå OS-vinnare jag hade i tankarna och som fick mig att hålla rätt fart. En OS-vinnare som gör sin långsamma segerrunda med flaggan om axlarna, vinkandes till publiken. Vi snackar låååååångsamt. Så långsamt så det var jobbigt i början, benen kändes som sten.

Jag och min man har nämligen studerat den utmärkta löparboken "Löpträna- roligare och effektivare" och där står det att om man vill bränna fett ska man springa lugnt, men länge. Och bränna fett vill man ju! Pulsens ska hållas under 140-150 (beroende för maxpuls, men så var det för mig).

Jag lånade alltså mannens pulsmätare och var på väg att ge mig ut, med spänningshuvudvärk pga möjlig åska. Just då kom regnet. Jag tog en tupplur istället och fick samtidigt konstaterat att min vilopuls faktiskt ÄR låg, 46 som lägst. Inte konstigt då att det känns jobbigt när jag är stressad och har en vilopuls på 80 och ingen förstår vad jag gnäller om...

Sen fick jag ringa mannen och kolla vad man ska göra när man har avlidit och inte har nån puls längre. Med en knapptryckning var den tillbaka! Skam den som ger sig, regnet hade upphört, men molnen var hotande. Jag tänkte att jag ska ju bara dit och hem igen och sen blöta ner mig i duschen. Jag stack iväg, men fick vända då jag glömt mp3-spelaren, utan underhållning skulle jag kanske inte orka springa så långt.

Men sen bar det av på riktigt. Jag bytte ut Volbeat mot Jack Johnson. Det säger en hel del om temposänkningen. I början var det svårt. Jag tyckte inte jag sprang fort, men fick ändå en puls på 165. Det tog en kvart och många insaktningar innan jag kom in i den rätta lunken, men sen flöt det bara på. Jag sprang i den underbara naturen vid Molnträsket, men förlängde rundan med en naturstig och en större väg som vi gick i helgen.

Efter regnet var det lite halt och lerigt, men eftersom jag lunkade så pass sakta var det inget problem. Det var bara i slutet av skogsstigen, där skogsmaskiner kört sönder stigen som det var ett flera hundra meter långt lerhav. Där tillät jag mig att gå största delen. Efter det var det grusväg. Det som var intressant var att de två gånger jag sprungit i snabbare tempo på samma ställe har det känts som en evighet innan jag kommit fram till sjön, nu blev jag förvånad hur snabbt den dök upp. :)

Jag var aldrig riktigt andfådd, visst kändes det att jag gjorde nåt, men samtidigt kändes det som om jag när som helst hade kunnat stanna och sjunga solo. Min runda tog entimmeochtjugominuter! 1:20 alltså! Om förutsägelserna stämmer förbrände kroppen fettreserver i 20-35 minuter! Kanske ännu mer eftersom jag ätit ganska lite kolhydrater idag.

Om det här är vad som krävs är jag gärna med. Jag skulle kunna springa mycket längre i det här tempot. Hade kanske gjort det redan idag om det funnits mer fin natur. Hade inte lust att springa i bebyggelse och på asfalt efter min sköna skogsbana. Asfalt behövde jag bara springa på de första och sista 400 metrarna. Det finns många sätt att förlänga på de där skogsvägarna och det kommer jag nog att göra nästa gång eftersom den ena delen var så lerig och sönderkörd.

Nu måste jag bara skaffa mig en egen pulsklocka också....

ps. Jag har ingen aning om hur långt jag sprang, jag gissar på kring 10 km, men det spelar ingen roll. Jag jagade ingen tid heller. Det var nästan det skönaste av allt- att det varken var stress eller prestation. Det är ju jag själv som väljer hur jag vill tänka och hittills har jag kanske jagat prestationer lite för mycket!