Nu har det hänt!

Running never takes more than it gives back.
Believe in the run.

Hela sommaren har jag sprungit, ibland så ofta som tre gånger i veckan, ibland med flera veckor emellan. Men jag har sprungit för att jag tycker att jag måste. För att jag vet att det är bra för mig- och för att jag har ett lopp att klara av om några veckor.

Idag sprang jag för att jag ville, för att jag hade ett behov och medan jag sprang tänkte jag att jag vill springa imorgon igen. :) Ändå hade jag högre tempo än i förrgår. Lite flåsigt, men ändå inte stressigt. Jag har ingen aning om hur långt det var, men det är inte så viktigt. Nu ska jag springa för att det är roligt och får mig att må bra. Inte kämpa mot klockan och försöka slå gamla tider.

Jag sprang i skogen igen, tog mig tid att äta några blåbär ibland. Upptäckte nya stigar och rutter. Jag ska alltid springa i skogen, aldrig mera asfalt, bara träd, grenar, stenar och ensamhet. Amen!