Har en son som likt Ronja Rövadotter "aktar sig" för farligheter lite väl intensivt ibland. Ni vet, hon kunde ju inte akta sig för helvetesdjupet och vilda forsen (?) utom just där de fanns. Noa har en förkärlek för att spana ut över "helvetsdjupen" som på de här bilderna är vardagsrumssoffan, men ännu hellre vår säng som är dubbelt högre. Hur lär man såna här knattar att vara, om inte rädd så i alla fall lite försiktig? Det där med försök och misstag funkar tydligen inte ännu. Han har hunnit både ramlar ur sängen och köra händerna i en het grötportion, gråta en stund och sen försöka göra samma sak igen. Man får ju inte alls slappna av. Märks extra tydligt nu när jag igen är ensam med honom en vecka.
För sen har vi ju den andra sidan av myntet. Vi vill ju inte heller att han ska bli en sån som aktar sig hela tiden och inte gör något fysiskt alls. Jag brukar själv busa och härja med honom, hissa, gunga, snurra, hänga... Allt för att han ska få använda sin kropp och vara lite "stryktålig". Vi försöker också låta bli att oja oss om han t ex faller omkull då han sitter. Mer "opp igen" än "oj oj hur gick det". Men alla gånger lyckas det ju inte.
2 kommentarer:
Vår höga trapp var ett äventyr som barnen lärde sig hantera tidigt. Jag gick bredvid, petade på fötterna och sa "Fötterna först". Det gick jättefort att lära sig att de skulle ner först.
Ja det är ju nästa steg, men då är han nog lite äldre.
Skicka en kommentar