3 april 2011

Om att hitta det positiva


Idag kom jag plötsligt ihåg en situation som borde ha varit ganska deppig. Jag rullades in till kirurgavdelningen för att sövas ner och skrapas efter mitt första missfall. Sköterskan som kört ner mig tog fram min journal och läste upp för den nya sköterskan: "36-årig normalviktig kvinna...." och så nämnde hon säkert vad som skulle göras.

Jag hade god lust att höja näven där jag låg och ropa ut ett "YES!" Hon kallade mig normalviktig...

Snacka om att se saker från den ljusa sidan :)

Vi behöver dessutom påminna oss om att modeller och de flesta kändisar vi ser i tidningarna varken är "normala" eller ett ideal för oss. En kvinna på 35+ har mage. Och höfter. Och rumpa. Och fettreserv i låren :)

Skönt att tidningar som Glamour har fattat det!


4 kommentarer:

maria sa...

men visst är du väl normalviktig? jag har åtm. aldrig sett dig som något annat... intressant bara att det ansågs vara så relevant att det var något som riktigt lästes upp!?

Fru Tallund sa...

Kanske det finns nåt kryss i nån ruta med tanke på narkosen.

Jag har inte sett mig som normalviktig sen jag var typ 12? Men har börjat lära mig nu :)

maria sa...

jo jag tänkte också på det sen när jag skrivit, men "normalviktig" är ju väldigt relativt beroende på ens längd, så med tanke på sövning tycker jag att det låter nästan farligt vagt att gå på... "Okej, här har vi en tjockis så nu brassar vi på rejält...(?) I så fall tycker jag deras doseringar borde följa direkta kg, men vad vet nu jag. Men jooo, visst är du normal!!!

Fru Tallund sa...

Det är ju lite konstigt, de hade ju inte heller vägt mig. Men kanske jag hade uppgett min vikt? Å andra sidan borde det ju synas att man är så pass stor så det krävs mer narkos?

Hur dumt det än låter fick jag faktiskt en aha-upplevelse i simhallen för kanske tre år sen- "jamen det är ju så HÄR vanliga människor ser ut". :)