Det finns vissa självklara fakta, som att jorden är rund, solen är varm och att två plus två är fyra. Sen finns det saker man kan tro eller inte tro på, som om det finns en Gud eller inte, om Shakespeare skrev allting själv och om det kommer att bli en grön jul eller inte.
Men sen. Sen finns det en massa olika teorier och studier, nya rön, saker som förändras och saker som är olika för olika människor. Dit hör till exempel maten vi stoppar i oss. Jag tror att det finns i princip alla kombinationer. En del äter mycket fett och lite kolhydrater. En del äter tvärtom, andra äter för mycket och några äter knappt alls. Och sen slåss man. Du äter fel, du äter äckligt, du är dum i huvudet.
Men på det området tror jag inte det finns EN sanning. Jo, en sanning tror jag på- ingen behöver socker. Socker är (för ganska många) gott, men det är inte nödvändigt för nån. Däremot tror jag att endel behöver kolhydrater, medan andra mår bättre utan. Jag tänker inte diskutera det desto mer, men kan vi inte bara låta var och en äta det den äter och mår bra av? Och till och med låta nån äta det den inte mår bra av för att han/hon vill själv och är tillräckligt gammal att välja själv och stå för det?
Jo, vi kan försöka "tjata" på våra barn att äta frukt och grönt, men nu tänker jag inte på sånt utan vuxna emellan och såna vi inte har nåt ansvar för. "Var å ein me sett" är väl en slogan vi kunde anamma och sluta med det här ganska nya hackandet på varandras matvanor.
För tio år sen, då folk kanske åt lite mer likadant var det väl ingen som äcklades över att nån åt ganska mycket godis (eller man sa det i alla fall inte till dem) eller tyckte nån var knäpp för att den inte gjorde det.
I nån hälsotidning var vi människor uppdelade i kolhydratmänniskor, proterinpersoner och blandfolk. Enligt det behöver olika peroner äta olika saker, mår bra av olika saker, får ork av olika saker. Jag tror det är så. Vi är så olika på en massa andra områden. Skulle vi inte vara det när det gäller maten också?
6 kommentarer:
ja, i princip har du ju helt rätt, men jag tycker inte att det är helt oproblematiskt... Denna artikel länkade en fb-vän till igår http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1609774/rdquoI-ivern-att-bli-smala-missar-vi-omtanken-om-andrardquo.html
Den genomsnittlige svensken äter mer än dubbelt så mycket kött nu som 1990? Det är en ganska stor skillnad på ganska kort tid!
Jag har inte läst artikeln, men jag har läst OM den. Självklart finns ju också kostdoktorns LCHF-svar på artikeln.
http://www.kostdoktorn.se/i-ivern-att-bli-smala-missar-vi-omtanken-om/
Där står bl a att de som äter LCHF inte nödvändigtvis äter mer kött. Och de äter inte frukt från andra sidan jorden, som ju också är en miljöbov.
Hos oss är vi inga LCHF:are, även om K & jag gör såna rätter ibland. Men jag märker stor skillnad från då jag var liten. Hemma gjorde vi köttfärssås på 500 g åt fem pers, det skulle vi aldrig göra här. Minst 700 g köper vi (för att det finns såna förpackningar) eller 2 x 400 g. Men då blir det ju mat över till K:s luncher också. Men mer än då jag var liten äter vi nu!
Kanske det är så, jag vet inte, jag tycker det bara är lite oroande... den här tanken på att precis alla stapelvaror -bröd, potatis, pasta, ris - nu har blivit snudd på giftiga för oss i västvärlden (och ja, jag har full respekt för att vissa av dessa grejer kanske ÄR olämpliga för vissa människor och då avstår man förstås). Men det känns som väldigt mycket because i'm worth it-tänkande lika mycket som nåt annat. Och kanske de strikta lchf:arna är förhållandevis "oskyldiga", mer är det ju isf vi andra som klåpar på lite här och där och äter både importerad paprika och avocado OCH gräddsås och lite godis ibland och dessutom går runt med en gnagande liten tanke i bakhuvudet att det är just våra lokalodlade rotsaker som är ohälsosamma, så de skippar vi. Det gör mig lite ledsen(och jag personligen är rätt övertygad om att min övervikt inte beror på morötter och potatis, men det är sen en annan sak). Agree to disagree var det visst. :)
Jag tycker att folk får äta vad de vill, så länge de inte dänger sin "matreligion" i huvudet på andra, så fort man är ett gäng som äter tillsammans, eller säger att "Jag äter inte bröd, så jag tar bara pålägg" när de är hembjudna till andra.
Det finns varianter åt andra hållet också, men lite vett och etikett i matumgänget med andra är aldrig fel!
Menar du, Helena att om man inte äter bröd får man inte ta pålägg heller? Eller förstod jag fel?
Jag skulle gissa att om man har "smörgåsbjudning" så kanske pålägget inte räcker om alla plötsligt bara vill ha det? Det går ju betydligt mer ost om man serverar ostbricka jämfört med om man är ett par typer som käkar limpsmörgås med ost, t.ex. Precis som om jag hade bjudit hem folk på potatisgratäng och biff: om alla tackar nej till gratängen, så blir ju slutresultatet lätt att folk blir hungriga och tycker jag är en snål värdinna för jag har sannolikt dimensionerat köttet à la sjuttiotal, inte som en ensamrätt.
Skicka en kommentar