Första intervallträningen

Åttiotalets sprintkung, Carl Lewis.
Bilden redigerad i pixlr.com och picture manager
Originalbilden

Jag hade tänkt jag skulle bli lite mer van att springa ute innan jag testade intervaller. Men igår fick jag bara lust att göra det så då gjorde jag det. Jag hade visserligen klocka på mig, men tycker det är jobbigt attsnegla på den hela tiden, det tar fokus och bromsar farten. (Som om jag skulle kunna tala om fart...)

Istället räknade jag stegen. Det kanske inte låter lättare precis, men det funkar för mig. Jag räknar dubbelstegen och säger ...tjugo-fem, tjugo-sex... på varsin fot, då behöver jag inte räkna så snabbt. Jag sprang 100 steg i gången, sen gick jag 100 steg och däremellan joggade jag tills jag kände mig redo för en ny spurt. Den första intervallen gick fort och lätt, så jag gick inte utan joggade vidare. För att märka att jag inte höll på att orka de följande 100 spurtstegen. Det lönar sig alltså att ta ner pulsen ordentligt emellan.

Rundan blev 4,8 km och jag hann med 8 intervaller. Riktigt nöjd måste jag säga! Och jag kände mig helt klart mer genomarbetad än då jag för en vecka (?) sen sprang min rekordsträcka på 5,8 km i ganska jämnt tempo.

Det går framåt! Jag är jätteglad att jag har löpandet på gång redan fastän vi bara är i april ännu. Nu borde jag också bygga upp bålmusklerna och bli mjukare i kroppen med en massa stretch och yoga. Jag kände hur styv jag var i överkroppen då jag sprang. Man blir ju inte smidigare med åren precis.