I förrgår sprang jag för andra gången i år och förbluffade mig själv med att orka 4,7 km utan att gå emellan. Redan nu? Redan andra gången?? Det enda jag var missnöjd med var att det var för kort, jag hade orkat längre! WHAT???
Men det har flera orsaker. För det första har jag ställt ifrån mig 5 kg barlast. Det är klart det måste gå lättare då. För det andra har jag sprungit mycket intervaller på gymmet. Där har jag sällan tålamod att springa mer än 10-15 minuter, men intervallerna har säkert gett mig bättre "flås".
Idag var det dags igen. En gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong eller början till en vana. Det kändes inte lika lätt i början den här gången. Vi var hos mina föräldrar hela dagen, jag satt eller låg på soffan och slappade i princip hela dagen. Och åt för mycket. En hundpromenad hann vi med innan vi åkte hem, men magen var stinn. Men efter ett tag gick det lättare och vi tog en extra sväng för att komma över 5 km. Jag orkade! Och det visade sig att det blev 5,8 km!!! Yiiihaa, rekord!
Jag har svårt att fatta, men det är väl såhär det är. Plötsligt händer det, plötsligt får man lön för sitt slit, även om man inte slitit så hårt. Och det som jag tänkte när vi lufsade i mitt långsamma tempo:
Jag är kanske långsammast av de som springer, men jag springer! Och härifrån kan det bli bättre, lite i taget. Jag är snart 40, jag var säkert över 30 då jag verkligen sprang för första gången och nästan 38 när jag fick lite regelbundenhet i det. Kan jag kan vem som helst. På riktigt! Idag sprang jag 5,8 km i ett sträck, då jag började sprang jag inte ens 5 minuter i sträck. De flesta börjar mellan två lyktstolpar. Men därifrån blir det snabbt bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar